Autofiktionens betydelse

Igår tog jag två av mina bokklubbsvänner Tim och Simon för att traska ner till Soho House och höra Jerker Virdborg och Victor Malm surra om temat autofiktion och vad det gör med oss som läsare, och vad som händer med litteraturen. Jag tycker att jag läst många autofiktiva böcker under de gångna åren, men trott att det är jag som valt det undermedvetet. Exempelvis är ”Skärvorna” av Brett Easton Ellis samt ”Systrarna” av Jonas Hassen Khemiri två relativt aktuella exempel. Annars är väl Knausgård kungen av ämnet men honom har jag faktiskt inte läst än. Virdborg och Malm inledde med just att påpeka att autofiktionsbegreppet varit en trend i mer än ett decennium.

Själv tycker jag greppet går att diskutera. Varför väljer en författare den vägen? Håller inte litteraturen på egen hand utan måste få ett sensationsfilter, eller skapar känslan av att innehållet är sant men utan juridiska förpliktelser om att berätta sanningen, en egen dimension av litterärt djup? För min del skulle både Skärvorna och Systrarna vara böcker som stod på egna ben utan att författarna använde sig själva som huvudpersoner. Dock har båda böckerna tydliga drag av att man förstår att det mesta är nog inte ren och skär sanning, även om texten har ursprung inom de själva. Men varför kan man inte bara låta det vara total fiktion? Och vad är skillnaden på autofiktion och självbiografi?

Enligt litteraturhistorien.se är skillnaden denna: ”Vad som skiljer autofiktion från självbiografisk fiktion är att autofiktion använder ett jag till att utforska en litterär möjlighet medan en självbiografisk roman använder litterära grepp för att beskriva ett jag.”

Kanske är det därför Hemingways bok En fest för livet beskrivs som självbiografisk. Där följer vi Hemingway ett par år under det glada 20-talet i Paris med gestalter som Fitzgerald i boken. Den är ”sann# rakt upp och ner, och skildrar hans liv som han tänkte att det var under den tidsepoken. Men vad är sant egentligen? Hur ofta skiljer inte ens egna minne sig från familjens minne om olika uppväxthändelser? Hur ofta är inte en vänskapskonflikt olika uppfattad av olika personer?

Problemet med autofiktion tycker jag är sensationslystnaden. Att man spekulerar i vad som är sant är något som enligt mig skymmer texten, men som också kan göra att litteratur som enligt mig inte borde få alltför stort mediautrymme diskuteras flitigt och generellt blir fikarumsstoff för att det finns eventuellt skvaller i berättelsen, inte berättelsen i sig.

Victor Malm visade genom intropassagen i Åsa Lindeborgs bok ”Året med 13 månader” på hur författaren kan bygga förtroende. Där inleds boken med en ganska grov och målande scen om hur författaren duschar av sig efter att haft sex. Med den passagen introducerar hon oss för sanningen. Om hon berättar det här utelämnande om sig själv, då är allt hon berättar troligen sant för hon har inte ens förskonat sitt eget skinn. På så sätt skapar man enligt mig sensation också. Men just hennes bok kanske är mer självbiografisk trots allt? Jag behöver läsa den först innan jag kan dra en djupare analys. 

Har ni åsikter om autofiktion? Och borde jag läsa Knausgård undrar jag för andra gången på bloggen? Och med bilden ovan säger jag OVER AND OUT från litteraturbloggen så att säga.