Peru är ett otroligt mångfasetterat land när det kommer till miljöer och klimat, det slås man av när man reser runt såhär. Allting beror på Anderna, denna mytomspunna bergskedja, det är något med den som skapar mikroklimat tydligen. Inte för att jag förstår varför men Anderna gör att vi under samma månad kan få uppleva isande kalla nätter i Cusco, vårens tveksamma steg i Lima, brännande heta dagar i öknen och sedermera sommar i Máncora. Nu kommer jag frångå den äkta tidslinjen lite, ökeninlägget borde komma efter Lima om vi ska följa verkligheten men det kommer lite senare. Inte för att någon kanske vet vår exakta reserutt men det känns ändå viktigt av okänt skäl för mig att påpeka detta.

Första kvällen åkte vi till Los Organos, en liten by söder om Máncora. Vi sov där eftersom vi hade en väldigt tidig start dagen efter, valspaning stod på vår agenda. Det är säsong för knölvalarna tydligen och jag som älskar delfiner kände att det här med valar också lockade. Efter att ha gjort mycket efterforskningar kring hur man gör detta etiskt så åkte vi ut med Pacifico Adventures, så bra företag att göra detta med!

Klädd i min turistigaste hatt med Machu Picchu-tryck gick vi ner till hamnen. Där simmade stora sköldpaddor runt, av mindre etiska anledningar dock. De lockas med mat och deras naturliga beteende är dessvärre ganska förstört pga olika sköldpaddetourer som sker inne i hamnen.

Vi åkte ut till havs, tyvärr har jag inga bilder nästan. Jag var så uppslukad av händelsen? Att se mäktiga valar glida upp och ner i vattnet med deras små valbebisar var så ljuvligt, varför kan jag inte förklara. Företaget hade med sig en slags ljudupptagningsmanick som kunde fånga upp valarnas ljud ur vattnet. När vi använde sonografen som det kanske hette, i slutet av båtturen, så somnade jag. Valljud är alldeles uppenbart avslappnande.

Los Organos i övrigt lockade inte, så efter valutflykten åkte vi till Máncora. En av höjdpunkterna med Peru generellt har varit att upptäcka landet genom maten, och ceviche vilket är en rätt jag gillar mycket. Den här var purfärsk med vit fisk, bläckfisk och räkor, lyxen när man är vid kusten. Ofta serverar man ceviche med en bit sötpotatis och rostad majs, ingetdera faller mig i smaken riktigt. Majsen är dehydrerad och därmed mjölig, jag tror man måste vänja sig vid konsistensen för det är meningen att den ska vara sådär. Vi delade på en öl från trakterna och livet kändes så ljuvt.

En av anledningarna till att vi alls åkt till Máncora var för att surfen finns här. D hade aldrig provat och jag ville återupptäcka gamla talanger. Det visade sig dock att jag inte kunde surfa längre? Den här resan är underbar på många vis men nog känner jag mig lite demolerad i självförtroendet kring det fysiska och sportiga. Der gick liksom inte, jag kände mig så pressad av att det var så sjukt mycket folk ute och att instruktörerna bara pushade ut folk på vågor hejvilt att jag inte lyckades ställa mig en enda gång. Min instruktör blev irriterad på mig och jag ville inte surfa klart min session tillslut, det kändes inte så roligt som jag kanske hade hoppats.

Istället fokuserade vi om. Dagarna i Máncora fick solnedgångar som sitt syfte istället. Jag kan inte påstå att jag älskade vårt boende, men balkongen och utsikten därifrån kompenserade på många vis allt det slitna. Att se svajande palmer och en sol som går ner längs horisonten medan havet låter vågorna bullra fram gör en ödmjuk.

Jag åt också topp tre godast måltid under resan hittills: små patacones fyllda med skaldjursröra. Patacones är ordet för matbanan/plantains som är vanligt just här vid norra kusten som närmar sig mer den tropiska delen av Sydamerika där matbanan ofta är en stor del av matkulturen. En av de lokala restaurangerna i Máncora gör dubbelfriterade små koppar av matbanan som fylls med en varm skaldjursstuvning med grädde och den gula chilin aji amarillo.

Varför älskar man solnedgångar? Eller varför älskar jag solnedgångar kanske är den mer korrekta frågan. Ofta har jag samma slags tankar som svävar runt i huvudet när jag ser solen sjunka ner. Undrar vem som ser soluppgången samtidigt på andra sidan horisonten? Hur kan färgerna vara så vackra, hur blir det såhär? Varför blir det ibland rosa, ibland rött, ibland orange? Varför ser jag sällan solnedgången i Stockholm? Osv.

Det var väldigt behagliga dagar. Tydligen åker många till Mancora och fastnar där. Även om jag inte kan förstå det till fullo så fanns de små elementen som nog lockar många. Dels är det surfen tror jag, den kan få en att gilla de flesta platser. Sen tror jag många som är på längre resor slappnar av lite här. Det finns inte saker att upptäcka eller se till så stor grad, så man behöver inte som resenär fundera på logistik om hur man tar sig till olika berg eller monument. Man kan slappna av, gå runt, hänga vid poolen. Så det var sådant vi gjorde. Och åt mat! På bilden ovanför är en menu del dia, alltså dagens meny, ett koncept som finns i stora delar av Sydamerika. Man får en förrätt och en huvudrätt samt ett glas dryck. Här åt D räksoppa och jag en räktortilla bland annat.

Det är många kontraster här. Jag har sagt det förut men slutar inte slås av det. På marknaden i Cusco fick man en menu del dia för ungefär 25 kronor, här i Mancora var det närmare 50-60 kronor. På kvällen gick vi till vad som skulle vara byns bästa restaurang och där åt vi riktig restaurangmat för närmare 800 kronor totalt. Jag antar att det är samma i Sverige till viss del, man kan ju äta korv till lunch från Pressbyrån och gå till Riche på kvällen men ska man ha riktig lagad mat serverad så är det ändå en viss prislapp hemma också, även på lunchen. Nåväl, på kvällen åt D en skaldjurpasta och jag en tonfisk i passionfruktsås med potatismos.

Vi delade på en bit flan till efterrätt och avrundade vår Peru-resa såhär. Vid midnatt tog vi nattbuss mot ett nytt land! Vi hörs om det, efter ökeninläggen.