Saker som köptes i Brasilien aka haul från Rio de Janeiro

Innan vi åkte iväg kom jag in i riktiga doomscroll-svängar som jag sällan gör i vanliga fall. Kanske lite flyktbeteende då jag hade ganska mycket saker på listan som jag ville hinna göra innan avfärd (hann absolut inte med allt). Iallafall, mitt flöde fylldes av små shoppinghauls från Mexico city och Rio de Janeiro. Inspirerat av dessa små reels knåpade jag ihop det här inlägget. Det blev en liten samling saker för mig, jag vill generellt konsumera med intention så att säga och vi kan inte kånka runt på hur mycket som helst under resan men detta kändes ändå bra.

Schampo Ondulados från Lola
Jag tog inte med några hårvårdsprodukter eftersom Instagram fick mig sugen på att prova brasilianska märken, Lola framförallt. Gick in i en hårvårdsbutik och det var faktiskt en riktig upplevelse. Schampot är mycket trevligt hittills!

Balsam Morte Súbita från Lola
Den svarta lilla flaskan är fylld av ett balsam som ska mjukgöra och ta hand om torrt skadat hår. Tyckte mycket om när jag provade, håret blev mjukt.

Leave in balsam Cachos Livres från Kiria
Klev in i ytterligare en kosmetikbutik för att hitta en duschkräm (fann den ej) och en mycket engagerad dam ville vägleda mig till bästa leave in-produkten när jag stod och kikade på milk spray från Lola. Hon använde Google translate och undrade om jag höll på med en ”transition”, för då är den orangea flaskan från Kiria bäst. För mig betyder det könsbyte, och hon måste sett minen jag fick för hon förtydligade och det visar sig att det är ett helt begrepp inom hårvården för folk som jag, som är lockiga i grunden men plattar och gör behandlingar för att få håret rakare, men sen vill ha tillbaka lockarna. Och man kan säga att jag är i transation, för något år sedan gjorde jag en keratinbehandling som haft orimligt bra effekt i att släta ut mitt hår. Nu vill jag ha tillbaka lockarna igen. Krämen från Kiria doftar passionsfrukt, gott men också lite surt vilket jag inte är såld på än.

T-shirt med uppvikta armar
Den här lite boxiga modellen är inte en favorit men hade akut klädbrist (det var för få överdelar med i packningen trots allt) och tyckte Copacabana-trycket var lite trevligt. Köpte på Feira de Gloria, alltså söndagsmarknaden i stadsdelen Gloria.

Deodorant från Giovanna baby
Den rosa förpackningen innehåller ett deostick som ska vara aluminiumfritt. Min nya deo från Sol de Janeiro har jag inte tyckt fungerat så bra, så kände att jag vill prova vidare. Denna ska vara brassarnas favorit och den ska tydligen inte ha något med bebisar att göra trots namnet. Jag uppskattar inte riktigt doften men det får duga.

Hårmask meu chacho från Lola
Mera hårprodukter, god bless. Den här hårmasken har jag hunnit prova och den gjorde mitt hår så lent och trevligt. Generellt väldigt härliga förpackningar från Lola, lite sextiotalsestetik?

Flip flops från Havaiana
ag köpte flip flops! Ville på ett sätt köpa mer pga priset var så fördelaktigt men det höll emot den impulsen och handlade bara dessa med lite fyrkantig tå. Tycker de har något ändå, kan se dessa stylade hemma i stan också. Kanske inte när vi kommer hem i november men längre fram igen.

Tror jag har hårprodukter så jag klarar mig hela resan! Får se vad mer som får passera nålsögat under färden. Man älskar ju små souvenirer och minnen, men allra bäst är ju saker man använder även hemma. Som matprodukter eller liknande?

Sista dagarna i Rio de Janeiro

Rio, det blev ingen kärlekshistoria för oss. En stad som mår absolut bäst i sol och med sitt strandhäng. Vi fick se smak på det en eftermiddag, och det var en fin stund ändå.

Vi hade tagit oss till Ipanema, stranden som kommer efter Copacabana. Prognosen visade regn men plötsligt sprack det upp och vi skyndade oss ner till strandpromenaden. Surfbrädorna stod uppradade och jag kände ett pirr i kroppen, jag längtar tills vi surfar under resan. Just denna dag var vi helt oförberedda så vi agerade publik istället.

Havet var otroligt vackert här.

Sollyckan var dock kort. Vi drack kokosnöt längs strandpromenaden medan molnen drog in.

Nästa morgon öste regnet ner och vi sprang till närmsta café. Frukosten här var fenomenal och kaffet extra gott. Vi satt kvar länge och bara drog oss, en känsla av att vara uttråkad övermannade mig och det gjorde mig oändligt glad. En vuxen reaktion på känslan, men för mig ett tecken på att jag kanske till slut slappnat av lite.

Vi bestämde oss för att hänge dagen åt konst. De första två konstmuseerna vars beskrivningar hade fångat vårt intresse var stängda just på onsdagar men till slut hittade vi CCBB, en brasiliansk bank som grundat ett konstmuseum. På ett sätt kanske det känns apart med svenska ögon men samtidigt är det så konsten får ta plats även i vårt samhälle, det har ju finansierats olika i alla dagar, vi hade ett starkt mecenatsamhälle i Sverige en gång i tiden. Även hemma ser man Porsche, SEB och andra aktörer verkar inom konstsfären men inte på samma tydliga sätt som att ha grundat ett museum kanske.

Vi såg en separatutställning med Vik Muniz. Älskade hans konst och tankarna som han lyckas väcka inom en! Om han ställer ut i Sverige igen vill jag se honom. Han älskar att leka med vårt perspektiv på olika vis, exempelvis är tavlan här ovan ett foto från ett verk han gjort med skräp.

I vissa delar av hans konstnärsskap har han lekt med perspektiv rent geometriskt.

Men absolut oftast är det materialet som överraskar. Här har han använt platsskräp och sammanfogat till ett kollage. Han hade flera tavlor i denna serie och alla var väldigt vackra och natursköna i sina motiv, vilket ju är en frånstötande tanke eftersom de är skapade av plastskräp, en fiende till naturen.

Efter Vik Muniz tog vi paus och satte oss i cafeterian på bottenvåningen. Vi drack varsin kaffe, D åt en kaka och jag en minipaj med purjolök medan vi kollade på Apples nya släpp. Resten av utställningarna var absolut bra men ingen mätte sig med Vik Muniz.

På kvällen ville jag äta kött. Brasilien är trots allt ett köttland, så tunnelbanan gick till området Centro.

Här fanns Labuta som Leyglow, en hudvårdsinfluencer, tipsat om. Vi tog in en grillost som heter Minas och är känd i Brasilien. Den serverades med honung, mycket gott.

Därefter en klassisk rätt: flankstek serverat med broccoliris, svarta bönor och pommes. Man älskar ris + pommes här, är inte själv såld på kombinationen. Detta var dock galet gott! Tyvärr är nog inte broccoliris min grej, men köttet var verkligen extra gott och svarta bönor är gott till allt.

En annan dag åkte vi till Santa Teresa. Ett område som i decennier är förknippat med en bohemisk stil och konstnärer när det begav sig

Även om jag tyckte området var väldigt vackert med färgglada små hus så var det också otroligt smutsigt, som många andra områden i Rio visserligen.

Vi gick in på Bar Mineiro som ska ha den godaste Feijoadan i stan. Feijoada är en brasiliansk maträtt med svarta bönor och fläskdetaljer som kokat ihop. Vi tog en portion av det, och en portion macka med fläsk och ananas som är en Rio-klassiker. Det var… inte så gott? Torrt, ingen finess, nä alltså det här stället levde nog på gamla meriter. Generellt kände inte jag att vi var på samma våglängd som Rio och ibland kunde jag skämmas lite over mina känslor. Jag har så svårt att se vissa väldigt sköra bitar av staden och samtidigt uppskatta de flärdiga områdena? När man ser all smuts, alla som bor på gatan, alla lukter, det är svårt att åka till de lite lyxigare områdena då och fullständigt njuta. Jag känner mig samtidigt inte konsekvent i mina tankar eller handlingar. Om jag inte hade sett det, hade jag ju njutit, oavsett orättvisans existens eller inte.

Vi gjorde ännu fler grejer innan hemfärd för att försöka maximera Rio-känslan ändå, men fylld av kvalen. Vi åt tapioca-pannkakor fyllda med ost, vi köpte haivanas och sista kvällen gick vi tillbaka till vår favoritbar från första kvällen som hade godast mat. Det var ändå en lite nedslagen känsla där på slutet, att staden inte gav känslan som man hade hoppats på och då är det bäst att avsluta säkert. Vår kvarterskrog levererade otroligt god mat igen och välsmakande caipirinhas, så diet blev ett värdigt adjö till Rio innan kosan styrdes mot… Peru!

Rio: regn, smuts, kända trappor och Confeiteria Colombo

Rio Rio Rio. En stad jag hade föreställt mig på ett visst sätt i ärlighetens namn. Jag tänkte mig heta stranddagar och badkläder fyllda med sandkorn. Jag tänkte mig solstolar, volleybollspelare rakt framför nosen på en, dricka kokosnöt och äta grillostspett på stranden. Det blev inte så mycket av det där, men istället påtagligt mycket regn och ändå en ganska behaglig upplevelse.

Vi trotsade regnet för det mesta och tog på oss regnjackorna vi så dyrt införskaffat oss inför avresan. Kanske hade vi inte tänkt att dessa skulle användas i just Rio, men invigda blev de båda. På söndagar finns en stor marknad i Gloria och jag ville så gärna till den! Stånden höll öppna med presenningar tätt virade.

Vi drack caipirinhas. Satfläsk vad starka de är. D höll på att beställa en liter men vi lyckades styra om.

Vi provade en hel del mat på marknaden, bland annat colombianskt ris som var mycket gott. Vi åt även acarjé, en slags friterad boll från Nordöstra Brasilien. Det var verkligen smaker jag aldrig provat, kanske låter jag lite väl kaxig nu men jag tycker mig ha provat mycket olika slags mat i livet tack vare alla resor men här var liksom nya kombinationer som nog aldrig nått min palett. Acarjé är en slags boll gjorda på malda bönor som fått fritera i röd palmolja. Dessa skärs sedan upp och stoppas med fyllning: vatapá som är en slags brödkräm med ingefära, torkade räkor, nötter, kokosmjölk med mera. Sen hade man på caruru som är en okrastuvning som också har torkade räkor och cashew i sig. Man toppade med chilisås och mer torkade räkor. Det smakade otroligt mycket och när smaker är sådär nya för en… Ja det var som sagt längesedan jag upplevde det, men det gjorde mig mycket mer skeptisk än förväntat, trodde jag var coolare än så. Daniel hälsade att han gillade bollen!

Efteråt drack jag en passionsfruktjuice innan vi tog oss an ytterligare ett matstånd: nigeriansk mat. Vi åt jollof rice. Gott! En tjej i kön snubblade och spillde ut riktigt oljiga räkor på min jacka, blev lite ledsen av det, fettfläckar är inte att leka med.

Dagen efter vaknade vi upp med förhoppning om ljusare väder men icke. Rio i grått är inte den mest klädsamma färgen.

Vi tänkte åka och titta på lite kulturella byggnader och klev rakt upp i ett demonstrationståg. Tydligen var det självständighetsdagen i Brasilien. Brasiliens historia är väldigt speciell och även denna dag är det, självständigheten var ett pappersarbete via Portugal och det finns så mycket om Brasiliens historia jag skulle vilja berätta om men låter bli just nu. Är väldigt fascinerad och skulle vilja veta mer.

Vi spatserade vidare. Många vackra gamla byggnader finns i Rio, de flesta nedklottrade och många i rivningsskick.

Vi insåg att allt var stängt denna dag, även det portugisiska läsrummet som jag helst ville besöka. En pampig byggnad fylld med litteratur, jag fick föreställa mig hur det såg ut inuti istället och våra steg fortsatte längs de nedstängda gatorna.

Gatorna ekade kusligt tomma.

Bara vimplarna och vi på stan. Demonstrationståget såg vi aldrig något mer.

Vi fick förbi ett anrikt gammalt café och insåg att det var här alla var ju. På Confeiteria Colombo, enda öppna stället i krokarna.

Vi ställde oss i den evighetslånga kön, lite i brist på annat att göra men byggnaden var verkligen vacker på insidan. Ett riktigt landmärke från Rios Belle Epoque-period som ärligt talat känns väldigt långt bort i nuläget. När caféet öppnade var det starkt inspirerat av europeiska institutioner, som anrika caféer i Wien.

Först åt vi lunch, en medioker hamburgare för mig. Efteråt provade vi deras pastel de nata, ett portugisiskt arv, och en slags kokosgelekaka. Jag har ätit pastel de nata på Pasteis de Belém tidigare i Lissabon, och kan meddela att denna var i samma klass.

Efter bränslepåfyllnaden fortsatte vi promenaden. Gatorna var så…. Smutsiga? Slitna? Äckliga? Men på väg mot tunnelbanan råkade vi gå förbi en riktigt sjuk katedral som är känd. Den ser lite ut som en pyramid på utsidan men i betong. Insidan är konisk i sin form och olik alla kyrkobyggnader jag någonsin varit i.

Vi fortsatte promenaden mot en akvedukt. Jag tog en klassisk turistbild på D.

På vägen till tunnelbanan råkade vi gå förbi de här kända trapporna, Escaderia Selarón. En chilensk konstnär bodde vid trapporna och det blev ett slags konstprojekt att täcka alla trappsteg i kakel. Först ville han bara renovera trappen vid sitt hem som var i desperat behov av upprustning och täckte trappstegen med olika kakelbitar men det hela växte som projekt och till slut började folk från hela världen skänka kakel så han kunde fortsätta.

Jag försökte läsa på om honom men fick inte fram så mycket, han verkar ha varit obrydd avseende hur känd han blev av trapporna och en dag fann man honom död med brännmärken utanför sin dörr, just på de här berömda trappstegen. Kanske självmord, kanske mord. Det är många musikvideos och annat som blivit filmat vid trapporna som gjort dem så kända, jag kände mig lite förvirrad kring allt. Det känns som en viral grej? Jag undrade hur många som stod i trappen som känner till konstnären bakom.

När vi väl åkte hem från trapporna gick vi förbi världen trevligaste bokaffär vid oss! Okej världens trevligaste kanske var lite väl många superlativ men det är känslan när man gått runt i ett ganska luktande och smutsigt Rio en hel dag. Där inne doftade det istället kaffe och kaka från ett kafé och det fanns en miljon böcker.

Så många sektioner.

Ja ni ser! Jag hittade Lisa Ridzéns bok översatt (här är min recension), och även Backman. Och Pippi såklart! Så häftigt att Ridzén tagit sig till Brasilien eller?

Sen minns jag inte vad vi gjorde mer denna dag… Men det var en liten inhopp i Rio-livet!