Amazonas och naturens kretslopp

Peru har erbjudit så många olika slags platser och klimat, det är svårt att ta in att allt tillhör samma land. Från bergen där det var minusgrader nattetid tog vi flyg i 50 minuter och vips var vi i Amazonas. Vädret var som man kan förvänta sig: fuktigt och varmt. Svetten lackade på bröstet direkt vid landning, allas pannor blänkte med ett pärlband av svett.

Vi fick åka på en flod ganska länge för att nå vårt boende. Vårt boende kändes så ansvarsfullt och precis som vi ville ha det. En aningen rustikt måhända men ett center som också bedriver forskning och försöker ta medvetna val för att bevara Amazonas.

Första dagen var jag helt slut. Vi hade haft en vecka bakom oss där vi gick upp mellan 03 och 04 varje natt för diverse bergsäventyr, och att landa i den där fuktiga värmen gjorde att jag mest ville sova. Så vi vilade i vår bungalow tills det var dags att åka på dagens första utflykt. Den var väldigt trevlig: vår guide tog oss till ett litet vattendrag där vi fick se diverse fåglar, baby-kajmaner och en del spännande insekter.

Det var bara vi och ett par från Turin just dessa dagar. Kändes filmiskt när vi satt i restaurangen om kvällarna med fläkten surrandes över våra huvuden. Det hjälpte lite med fläkten men det bidrog på något sätt, en AC hade känts fel. Vi fick väldigt god mat, tre-rätters varje måltid. Jag och D drack maracuya sour före varje middag, förrädiskt goda. Maracuya är en slags passionsfrukt men sötare än den sorten som oftast säljs i Sverige och odlas i trakterna så färskare smak går knappt att finna.

Skräll att vi följande morgon hade väckarklockan på 05 igen, det väldigt tidiga dagsschemat fortsatte. I bergen behövde man gå upp tidigt, antingen på grund av stora avstånd eller för att det var svalt och man ville utnyttja den mer bekväma temperaturen för vandring. Här i Amazonas var det dels på grund av temperatur men också för att fågellivet är som mest rikt där i morgonljuset.

Vi spanade med kikare och såg många roliga fjäderfän. Förstod plötsligt lockelsen i att spana på fåglar och tänkte mycket på några av mina vänner som älskar att fågelskåda.

Mellan de stora utkikstornen fanns hängbroar.

Gravt obehagliga, jag vet inte om det syns men det var sådana enorma gap mellan vissa av plankorna och då såg man bara rätt ner, tiotals meter. Första hängbron gick bra men när vi var förbi den fjärde kände jag verkligen fysiskt hur min kropp blev mer och mer geléartad. Man orkar hålla ihop sinnet ett tag innan det kommer ikapp.

Vissa dagar var lite lugnare, då gick vi runt i skogen med vår guide som pekade ut olika träd och djur. Typ det här fikusträdet som blivit övertaget av en lianliknande växt som slingrar sig runt andra starkare träd för att nå upp, mot solen. Till slut kapslar lianen in trädet så det dör, men för oss ser det fortfarande levande ut eftersom skalet lever.

Vi fick också åka båt på Sandovalsjön en dag. Där såg vi många roliga fåglar, bland annat den på bild med lång näbb.

Gulligast var dessa. Inte för att sköldpaddorna (nog?) håller på med reproduktion utan för att de har varsin fjäril sittandes på sig. De lever i symbios. Sköldpaddor svettas från ögonen och det lämnar saltrester. Fjärilarna behöver salt, och sätter sig för att slicka i sig saltet. Sköldpaddorna låter fjärilarna vara där, för det är skönt för dem att bli av med det.

Naturen lever i en sådan balans. I Sahara finns en uttorkad sjö med fosfor, och varje år blåser det upp stora dammoln som färdas till Amazonas och fosforn landar där. Amazonas behöver just fosfor, och samspelet känns lite osannolikt på något vis. Undrar vad som händer när allt damm blåst upp?

Sådant funderade jag på när vi gled runt på sjön. Jag minns en vår i Stockholm när alla patienter med astma plötsligt mådde mycket sämre och behövde diverse medicinjusteringar. Kanske var det mycket pollen i luften? Det visade sig att det var ökenstorm i Sahara som hade lett till att luftkvaliteten i Stockholm försämrades.

Mäktigt att vi är med i detta kretslopp som kallas planeten jorden.

Undrar mycket kring denna fågel? Varför ser den så märklig ut? Allt i naturen fokuserar på att överleva och fortplanta sig, och även denna fågels märkliga färger har säkert med det att göra.

I skymningsljuset rodde guiden hem oss.

Vi var bara i Amazonas i fyra dagar men jag tyckte det gav så mycket, och det var så spännande. Alla utflykter i dagsljus, i kompakt mörker, på sjön, i skogen… men man såg också mycket annat. Typ drivor av plast som flöt runt, eller olagliga guldutvinnare. Det brann i skogen en bit från oss en dag, man såg röken stiga mot skyn och vår guide förklarade att folk bränner mark för att odla majs eller annat som ger pengar. Och vem är jag att säga att de borde sluta, borde låta skogen vara, när de mest vill mätta familjernas munnar och ge ett mindre hårt liv till sina barn? Men bara sett ur mitt perspektiv som besökare så vill man att dessa landmassor ska få vara kvar, och det är nog vad som behövs rent ekosystemmässigt också.

September i en lista, 2026

Det är väldigt fint att få ha dessa listor samlade, en liten exposé om livet, om än en liten tårtbit eftersom livet såklart är mycket mer än det man visar upp. Förra året hade jag och D nyss flyttat ihop och jag var taggad på konstutställningar. I år är vi i Peru och har haft en väldigt händelserik månad i upplevelser, det är svårt att dra likheter. Till och med inom landet Peru är det olika väder och säsonger. I just detta nu befinner vi oss i våren, i Lima, men åker under eftermiddagen mot kusten och den eviga sommaren i Mancóra.

Månadens bok
Jag har verkligen inte läst bra böcker den här månaden tyvärr. Då menar jag subjektivt bra, alltså något som jag läser klart och känner mig uppslukad av för titlarna i sig är rediga klassiker. Först la jag ifrån mig Dom Casmurro, en klassiker från författaren Machado de Assis. För mig blev den daterad i sitt sätt att berätta en historia så jag tröttnade ganska snabbt, även om man kan se drag som författare likt Clarice Lispector måste blivit inspirerade av. Författaren adresserar ofta läsaren vilket jag är ovan vid men även i boken Stjärnans ögonblick gjordes det med en finess som jag uppskattade. Båda är brasilianare och jag tror absolut den yngre Lispector funnit inspiration. Därefter påbörjade jag Mandarinerna av Simone de Beauvoir, en bok jag i teorin borde älska och visst skapar den skrivlust inom mig men jag hann inte läsa ut den på de 28 dagar man får lov att låna e-böcker från biblioteket, vilket är ett tydligt tecken på att den inte fångade mig. Kanske är det vad som haltar – att jag saknar de fysiska böckerna här på resan? Nu har jag iallafall påbörjat Tusen år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez. Aldrig lagt såhär många titlar (alltså två) åt sidan på samma månad.

Månadens ord
Just nu florerar bara spanska ord i huvudet, inte för att jag kan så värst många utan för att jag försöker lära mig genom att passivt ta in runt om mig. Inte det mest effektiva sättet dock och de flesta interaktioner slutar med att jag säger orden ”Habla un poquito espanol”.

Månadens mat
Det har blivit många olika slags mat denna månad med tanke på att vi varit i Sverige, Brasilien och Peru. Här i Peru tror jag vi provat de flesta av rätterna som har nationalkultstatus, allra mest har vi ätit Lomo Saltado som är sojamarinerad biff wokad med lök och paprika serverat med ris och pommes. Eller kanske ceviche? Små bitar rå fisk som tillagats lite i limejuice och chili, ofta garnerad med en lokal vit majs och sötpotatis. Även en del Aji de Gallina, en slags kycklingrätt i mild gul chili-sås. Men vi har verkligen provat allt möjligt och i ärlighetens namn längtar jag lite till ens vanliga palett.

Månadens vin
Nästan inget vin i september, det enda var vinerna som serverades på flyget till Rio. Ej fy skam! För första gången i livet åkte jag business class och både deras champagne och andra viner var rikligt trevliga. Synd att man gått och vant sig vid denna lyx nu.

Månadens te
I Peru har vi druckit mycket kokate, iallafall när vi varit i Anderna. Man lägger helt enkelt i kokablad i hett vatten. Smakar svagt herbalt, tyckte mycket om det faktiskt men kanske särskilt för att det var så kallt om morgnarna och det värmde att få i sig hett te. Om någon oroar sig så är mängden frigjord kokain försumbar, för att verkligen extrahera substansen behövs alkaloider har vi fått lära oss.

Månadens skönhet
Att vara på resande fot stör ens hudvårdsrutin, det märker jag tydligt, och det blir knappt något smink men jag köpte mig ett färgat läppbalsam från essence på ett apotek i Cusco. Glömde ta med mig läpprodukter och är det närmsta beroende, men ville inte lägga för mycket pengar på en produkt jag har i överflöd hemma så essence blev den ultimata kompromissen.

Månadens bad
Jag har badat en gång, på Copacabana. Inte fy skam visserligen!

Månadens skrivande
När vi var i Pisac fick jag en ingivelse av att försöka forma ett nytt projekt men det varade bara en kort tid. Annars känner jag mig översköljd av intryck att det är svårt att finna ro till skriva just. Kanske också för att det sällan finns naturliga platser där jag kan sitta med en uppslagen dator, eller just att det nästan känns som det låter bssssssszzzzzz i hjärnan konstant av allt processande. Nya platser, nya ord, nya människor, nya väder.

Månadens låt
Det har blivit synnerligen liten egenvald musik denna månad utan passivt lyssnar vi på det peruaner lyssnar på. Det spelas 99% musik på spanska och 44% låtar med flöjt i enligt min undersökning.

Månadens kultur
Allt vi gör på resan känns som en kulturell upplevelse ärligt talat, men en utställning som jag kommer komma ihåg var Vik Muniz separatutställning i Rio.

Månadens TV
Trots att vi är i Sydamerika har jag och D följt årets säsong av GVFÖ. Jag har många tankar. Visserligen finns många olika inlägg om att SVT valt vissa profiler för att programmet ska bli mer omtalat men jag tror personligen också det är en reflektion av vår samtid. Konservativa värderingar tar fäste. Per princip har jag inget emot att folk vill leva sina liv olika men det yttras diverse tankar om hur kvinnor bör leva sina liv, där vissa meningar skulle kunna vara rakt av kopierade från islamistiskt styre, och där jag känner kring särskilt kvinnorna som också säger att de vill medverka i begränsningar: såhär tänker kvinnor som har ett val. De förstår inte att möjligheten att vara vän över könen handlar om så mycket mer än just bara en vänskap, det är den fundamentala synen på att man är jämställda individer som uttrycks genom att det finns vänskaper mellan heterosexuella av olika kön. Om ni frågar mig som har insyn i ett land där styret inte tycker kvinnor och män ska umgås utanför giftermål/familjekonstellationer, så är det många fler bottnar i uttalanden om könsseparatistisk vänskap som handlar om att man bara ser på främst kvinnor som sexuella varelser.

Månadens podd
Poddar som diskuterar politik är ju min last sedan alltid och just nu extra brännande givetvis. Har för tillfället en extra stark dragning till My Rohwedder i En runda till (Aftonbladet-producerad), kanske för att hon är skåning, kanske för att jag insett att min kompis Sofia känner henne.

Så dundrar vi in i oktober. En av mina favoritmånader hemma. Just idag har jag lite hemlängtan, och D:s vän Sebastian sms:ade precis honom om det. Han har gjort flera långresor och skrev att vid just en månad är det vanligt att längta hem lite men än finns det mycket njut kvar! Det kändes fint på något vis. Dels att man har ett liv hemma man gillar tillräckligt väl för att längta till, och vetskapen om att känslan går över. I oktober ska vi… Ja vad ska vi göra? Vi ska göra det sista vi tänkte i Peru innan vi åker vidare. Troligen blir det karibiska kusten i Colombia och/eller lite av Bolivia. Att inte veta är kittlande! Har aldrig känt mig såhär genomgående fri.

Cusco och dess många höjdmetrar

Vi tog en colectivo för 6 soles (= 18 kronor) och vips var vi i Cusco.

En stad som var synnerligen svår att få grepp om, men som ändå charmade mig fullständigt. Lokalbefolkningen är till stor del tydligt bergsfolk där quechua är det dominerande språket och många har vad man kan gissa knapert om pengar. Samtidigt är det en ganska dyr stad att vara turist i, en slags krock som fick mig att fundera på hur saker fungerar. Vem äger restaurangerna, caféerna, vem arbetar där och varför är ursprungsbefolkningen den som drar in minst?

Vi började iallafall Cusco-vistelsen med att gå in till San Pedro-marknaden, en stor marknadshall som är precis sådär sydamerikansk som man kan föreställa sig. Där såldes alla frukter, nötter, bönor och alla slags styckdetaljer man kan tänka sig. Kycklingar som hängde, framlagda fiskar, stora skrov från gris. Vi hade dock siktet inställt på bespisningsdelen som var cirka noll procent turistig. Här satt nästan bara peruaner och åt dagens lunch. Jag försökte beställa av denna gulliga dam, och lyckades få till en meny till både mig och D. I Peru innebär en ”Menu del dia” en förrätt, huvudrätt och dryck till maten. Vi åt där flera dagar och favoriten var nog quinoa- och potatisssoppa samt en huvudrätt med ris, en slags bönröra från Anderna och stekt ägg. Skulle ni fråga D är hans favorit Lomo Saltado, en av många fusionrätter i Peru. Peru har haft stor immigration från Japan och Kina i mitten och slutet av 1800-talet vilket präglat husmanskosten. Lomo Saltado som är en av de mest kända rätterna från Peru kommer från det kinesiska köket, en slags köttbitswok.

En av dagarna åt vi den här soppan till förrätt, med små block av pasta som smälte i munnen. Motsatsen till al dente och gav mig barndomskänsla, ni vet hur pastan var i tomatsoppan i skolbespisningen? Jag älskade både dåtidens tomatsoppa och den här grönsakssoppan. San Pedro-marknaden var uppfriskande att besöka, så otroligt olik alla svenska saluhallar. För den äckelmagade kan man hålla undan från vissa gångar där man sålde kött och kyckling. Man tar vara på hela djuret här, vilket egentligen bara är bra, men för en person som jag som är uppvuxen på filéer var det ganska utmanade att se magar, fötter, tuppkammar och gud vet vad.

Cusco var otroligt mysigt på många vis. Kaféscenen är oändlig, det finns så många platser att dricka gediget kaffe på. Landets inhemska bönproduktion har funnits länge men det var först nu på 2010-talet som speciality shops verkligen etablerade sig. Många av kaféerna rostar bönorna själva och är noga med ursprung och smak. Vi gick bland annat till ett kafé som ägs av kvinnor, med endast kvinnor som medarbetare. Diskrepansen mellan lunchen i San Pedro som kostade oss 24 kronor och kvinnofikat här (varsin cappuccino respektive islatte, och kaka) som kostade oss 180 kronor är stor minst sagt. Kontrasternas stad.

Vi passade på att låna strömuttag för att ladda min kamera! Min kära Olympus som inhandlades 2015/2016. Innan dess var jag en fena på att fotografera manuellt med en sonykamera som blev stulen i New York. Jag köpte den här Olympuskameran efter, men den var svårare att navigera och sen försvann laddaren. Nu har tio år gått och jag kånkar oftast med kameran på alla resor i hopp om att hitta en laddare på någon flygplats utan att ha lyckats. D tog denna historia på stort allvar och lokaliserade en fotobutik i Cusco som hade en begagnad laddare. Olympus finns tydligen inte ens längre! Det som i mina ögon var kamerornas rolls royce.

När kameran var laddad traskade vi runt på stan och jag fick experimentera med det manuella läget igen. Tio års paus har absolut fått mig att tappa touchen, det ska erkännas, men jag hoppas på att öva upp den igen. Ibland när jag ser mina gamla bilder kan jag ändå få en sällsam känsla av stolthet, så jag hoppas det går att väcka kunskapen till liv.

I Gamla stan i Cusco är de flesta affärsskyltar svarta, tydligen ett direktiv eftersom staden är Unesco-skyddad. Man vill inte att massor av färger och neonskyltar ska störa vårt synfält när vi insuper de här gamla städerna. Jag har aldrig tänkt på detta innan, men vi är ju mycket i Trogir eftersom D:s pappa bor där och den staden är också Unesco-skyddad. Nästa gång vi spatserar i gränderna där ska jag tänka på skyltarna.

Jag är inte säker på vad man använder de där flätade repen med färgglada bollar till idag, men inkafolket hade det som ett slags skriftspråk. Eller man hade ju ingen skrift just, det är därför vi vet så lite om Inka. Allt vi vet är nedskrivet av spanjorerna när de invaderade, så de platser eller vanor som inte upptäcktes i samband med övertaget finns inte heller bevarade mer än i muntlig tradition och där har mycket information dött ut. Man vet att inkafolket skickade meddelanden med budbärare med hjälp av rep i olika färger med bollar på olika platser längs repet. Högst fascinerande om ni frågar mig.

Tyvärr blev den här bilden lite mörk, men jag tyckte om det moderna i colalastbilen, den trånga gatan och kvinnan med traditionell klädsel.

Kvällarna blev så väldigt kalla i Cusco. På dagarna kunde man svettas lite om solen låg på men så fort det skymmer känns det av att man är högt upp i bergen. Jag köpte en stickad tröja, det enda varma plagget förutom dunlagret jag har med mig är en fleecejacka som jag visserligen älskar men för mig är den förknippad med friluftsaktiviteter, det kändes fint att få variera stilen med en ”vardags”tröja som är varm också.

Runt om i området finns det ju många inkalämningar, däribland i Pisac som vi var i innan, och i Cusco traskade vi upp till Saqsaywaman för att titta på de gamla lämningarna. På samma höjd har man också byggt en egen Jesusstaty, det var för mig lite oklart då Jesusstatyn ju tillhör Rio och är deras moderna underverk. Känns liksom… Märkligt att bygga en så lik staty men i sämre kvalitet och mindre? Måste läsa på om det.

Det kändes som vi var i Cusco i en evighet men samtidigt gick tiden fort, alltid det här ambivalenta förhållandet till tid som jag finner så svårt. Vi tillbringade en del tid i stadsdelen San Blas som är känt för att vara bohemiskt. Här fanns flera mysiga små galleri men också många kaffeställen, och jag tog en förmiddag för mig själv och kameran. Fotograferade husfasader och lekte med ljusinställningar medan D vilade lite på hotellet.

Vi möttes på Apice, ett av alla kaffeställen, och drack varsin islatte som var väldigt god.

Det var bra fotoljus i fönstret så vi tog en selfie. Jag hade saknat honom. Det är helt sjukt, vi är med varandra precis hela tiden och man kan tro att en förmiddag ifrån varandra ska ge mersmak för egentid men även om jag pysslar med något själv, som nu när jag skriver bloggen, så vill jag helst ha D i min närhet. Det lär gå över någon dag säger ni, och det stämmer säkert, men det är fint att få göra en sådan här resa när man är i den här fasen av ett förhållande. Jag trodde aldrig jag skulle få känna såhär inför någon.

Nåväl, ska sluta osta mig om det där. Om någon läser och kanske samlar inspiration inför en kommande Cusco-resa, så kan jag bara säga att det är en så mysig och trevlig stad. Man får lite alpby-känsla eftersom många är här inför eller efter en vandring. Alla klär sig i funktionella byxor och skaljackor, kängor och sportiga solglasögon. Samtidigt blandas turisternas utstyrsel med lokalbefolkningen som är klädda i sina, vitt skilda, ullplagg. Det finns marknaderna och mycket traditioner från Anderna att ta del av, som chica morada (lila majsläsk), grillspett på gatan med anticuchos (nöthjärta) och kvinnor som säljer tusen olika sorters potatis. Men likaså finns den moderna kaffekulturen och all konst, vackra vyer och inkaruiner. En underbar röra och ett underbart resmål!

Med dessa två bilder avslutar jag mitt lilla inlägg om Cusco. I realtid befinner vi oss nu i Lima, en kuststad som jämt är disig och ska innehålla så mycket god mat att man storknar. Mer om det i framtiden. Så mysigt att ni läser, känner mig nästan lite bortkopplad från verkligheten på resan och det gör mig så glad att ni hänger här med mig och förverkligar det hela.

Pisac i Sacred Valley

Peru, äntligen! Efter en lång resdag landade vi i Cusco, det var en tidsmässigt lång resa men också så otroligt olik miljö från Rio att det kändes som vi bytt världsdel igen. Vi hade en mäktig inflygning över Anderna med otaliga kilometer med vidsträckta brungråa berg och oväntat mycket grönt. Cusco är en högt belägen stad och jag ville skynda mig neråt, ned till höjdmetrar som inte är hälsovådliga. Därför tillbringade vi de första nätterna i Peru i en liten by som heter Pisac.

Pisac ligger längs Urubamba-floden, en del av Sacred Valley dvs en rad byar längs med vattnet som Inkafolket ansåg vara heligt.

Vi bodde i en liten stuga uppe på berget, man behövde gå rakt upp i några minuter. Ens hjärta går snabbt och andfåddheten kommer ikapp en så högt upp, men boendet var vad vi tänkte oss. Vackra vyer men också väldigt rustikt. Han som äger stället hade svarta sorgeakter under naglarna och såg lite tanig ut. Amerikan-argentinare som valt att bosätta sig primitivt, och med ett stort hat mot hippies vilket är lite olyckligt eftersom Pisac är ett hippiefäste. Man fick inte lov att ha sandaler, ponchos eller spela gitarr hos honom, några regler som både jag och D kände att vi kunde hålla men som behövde tas på stort allvar – han kastade ut folk som bröt mot detta.

När man är på höga höjder och inte är van, vilket vi måste räknas till att vara eftersom vi lever i en stad på havsnivå, så behöver man ta det lugnt i början. Den första dagen strosade vi mest runt i byn. Pisac väcker många frågor inom mig, både etiska och vissa frågor som kommer från ren förundran. Det är speciellt med en stad som har väldigt närvarande lokalbefolkning och samtidigt är invaderad av västerlänningar som vill leva hippiestilen och ta ayahuasca. De lokala kvinnorna är traditionellt klädda i höga filthattar, utställda ullkjolar, knästrumpor, åtsittande koftor med pråliga knappar, ett stort stycke vävt tyg över axlarna som kan användas till att bära. Samtidigt är var och varannan butik i bykärnan ägd och driven av diverse expats som vill sälja pollinerade drycker, ceremoniell kakao, svampcermonier och annat.

Funderade på detta en hel del. Vad tycker de lokala? Det skapar ju inte jobb eller ekonomi för dem, kanske till och med konkurrerar eftersom de själva har schamaner som jag tror får en del turistbesök i vanliga fall. Jag hade ingen att fråga på min icke-existerande spanska.

Annars är Pisac känt för sina inkaruiner, däribland odlingsterasser som vi besökte med stor behållning.

Och sen marknaden, den är också vida känd. Lokalbor som byter och säljer grödor. Fick lära mig att ju fler lager en kjol har, ju festligare anses den vara.

Vi besökte hantverksmarknaden också. Jag köpte ett pannband. Dagarna i Pisac gick åt just detta: vandra runt, titta på hantverk och insupa bergsvyerna.

Vad trött det här inlägget blev? Ni får ursäkta. Det blir skärpning till framtiden men när jag skriver detta är jag alldeles genomsvettig i ett fuktigt Amazonas och har precis druckit en pisco sour på en måhända för tom mage så allt känns lite segt inom mig. Håll tillgodo!

En önskelista om allt vi vill göra i Peru

Åh Peru, detta land jag längtat till sedan 2018, minst! Då var jag i Ecuador och alla resenärer jag träffade sa att Peru, ah, åk dit, men jag undvek det till varje pris. Jag hade bara sisådär två veckor innan jag skulle till Chile och den första veckan var redan bokad för surf, så Peru kändes som ett för ordentligt resemål att ta i farten. Men nu är vi alltså här! Jag vill göra så mycket, men vi får se vad vi känner för. En del av resan får ses som en KBT för mitt eviga tidsoptimerande som ibland kan gå överstyr (och ibland är en riktig tillgång faktiskt), men vi försöker känna efter vad vi är sugna på och i vilken takt helt enkelt.

SACRED VALLEY/URUBAMBADALEN
Det här är en dal i krokarna av Cusco som Inkafolket såg som en helig plats. Det är flera byar som ligger som ett pärlband och antalet arkeologiska fynd och platser känns outtömligt. Vi flyger direkt från Rio till Cusco dvs från havsnivå till 3400 meter över havet. Sacred Valley ligger på ”bara” runt 2000 meter så jag tror vi börjar vår Peru-resa här och det i sig känns kittlande.

VANDRA TILL MACCHU PICCHU
Vi ska vandra till Macchu Picchu! Inkaleden är mest känd men vi vill gå Salkantay som är en led med både blandning av Inka-historia men också mycket natur. Tror att det kommer bli sjukt tufft men detta är en av få bokade saker på resan dvs jag kan inte backa ur även om jag precis denna sekund undrar varför jag föreslog detta?

SE MACCHU PICCHU
Ja det här är väl ganska självförklarande men är mycket taggad på att se ett av de sju underverken!

GÖRA EN CACAO-CERMONY
Vi ska börja resan i Peru i Pisac, en av byarna i Sacred Valley. Där kan man göra en cacao-cermony, alltså en typ av ritual där man dricker en väldigt ren variant av kakao och mediterar. Egentligen är diverse drog- och hallucinatoriska ritualer vanliga i regionen (ayahuasca mest känd) men detta är den svensklagliga versionen av ceremoni, som låter väldigt mysig.

UPPLEVA CUSCO
Cusco är en stad jag inte kan få grepp om när jag läser på? Den verkar stor, men genuin, fylld med Inka men väldigt domesticerad. Vi kommer vara där ett par dagar före vår vandring och troligen efter. Är extra taggad på San Blas-området som ska vara deras konstkvarter med mycket gallerier.

KÖPA ETT HÅRBAND MED LAMOR PÅ
Jag är inte en person som oftast tycker kattungar och gulliga djur är något som lockar men såg en tjej på Instagram med ett stickat hårband med små lamor på, och det var så fint! Ser jag ett sådant klipper jag till.

DRICKA PISCO SOUR
No pisco no disco lärde Siri och hennes roomie Jess mig när jag hälsade på i Chile. Peru är hemlandet till pisco sour, så att en och annan drink ska intas känns givet.

ÄTA MASSOR AV CEVICHE
Den godaste cevichen jag ätit var i Ecuador, varje gång efter surfen. Man klev upp ur havet och så stod massa små vagnar med män som sålde ceviche framför en. Sjukt färskt och sjukt gott. Peru ska dock vara det ”riktiga” ceviche-landet, det är ett arv av deras japanska immigration. Den största diasporan av japaner finns i Peru!

SURFA
Ja. Jag har inte surfat sedan jag var på Bali 2023, och jag har trots de många länder jag surfat i aldrig varit duktig på den här sporten. Ändå lockas jag alltid av fortsätta försöka, för när man får ta en våg, den känslan är svår att slå. Man är i harmoni med naturen och känner ett sådant sug i magen. Kanske drar vi till Huanchaco, en fiskeby med mycket surf.

UPPTÄCKA MIRAFLORES
Jag läste en av Mario Vargas Llosas böcker tidigare i år (recension här) och Miraflores, ett område i Lima, beskrevs med en sådan ljuvlig prosa att jag måste dit och flanera. I boken är det femtio-sextiotal så jag förstår att dagens Miraflores är annorlunda.

ÄTA LOMO SALTADO
Det peruanska köket känns så oerhört spännande i min mening. På grund av landets historia finns influenser från massor av olika kök som smält samman till det vi kallar peruansk mat idag. Lomo Saltado är ett resultat av kinesiska influenser och är i princip en biffgryta där köttet är marinerat med soja och en peruansk chili medan grytan har lök, tomat och ibland persilja i sig.

SE RAINBOW MOUNTAIN
I Peru finns flera berg som har andra färger än vad vi förknippar med jord. Vi pratar lila, rött, gult osv. Vill gärna se ett sådant berg! Det måste inte vara just Rainbow Mountain, jag kan tänka mig vilket som i kategorin färgat berg.

SE AMAZONAS
Amazonas är en plats jag alltid velat besöka, D likaså. Det känns som man får passa på nu när man är i krokarna, vi får se i vilken form.

SMAKA MAT MED AJÍ AMARILLO
Peru har en känd chili som jag vill prova! Den lär ju finnas i många maträtter. Den är väldigt gul och ska ha använts i Inkaköket.

DRICKA CHICHA MORADA
Detta är en dryck från Anderna som är baserat på lila majs. Känns som ett måste på prova-listan.

PESCADO A LO MACHO
Vit stekt fisk i en skaldjurssås oftast baserad på musslor, bläckfisk, räkor som är smaksatta med aji amarilllo, så den där gula chilin och även vitlök, lök, tomat och lite pisco. Låter som något jag kan älska!

Har någon av er varit i Peru? Vad var en höjdpunkt? Och har någon av er läst något från Peru jag borde ta del av? Jag ska läsa något mer av Vargas Llosas, troligtvis Bockfesten, men tips inom alla kategorier välkomnas.