Lena Andersson är en författare som jag ständigt blir skrivsugen av. När hon pratar om sitt skrivande, hur hon tänker och använder språket som verktyg så väcks en skrivarlusta inom mig. Hennes böcker är alla ganska speciella – språket säreget och med en gammeldags prägel även om historien ofta är nutida.
I boken Män och kvinnor återvänder vi till Ester, den karaktär som ändå får betecknas som Anderssons stora genomslag när hon utkom med boken Egenmäktigt förfarande. Ester, en karaktär som tror starkt på kärleken men också dess lidelse, får i den här boken stå lite åt sidan för att ge plats åt väninnekören och flera mansporträtt.
Ester finner en man som tar emot hela henne, såsom det ska vara, och hennes kärlekshistoria drabbar en därför inte med samma frustration och konfrontation som när hon är kärlekskrank och hamnar i skavande dynamiker. Vi får istället följa historien mellan Lotta från väninnekören och hennes uppdragsgivare Douglas, Josefin och hennes klankande äktenskap samt andra sidohistorier.
Allra mest är det här dock en samhällskritisk roman. Inte en djup kritik och det är nog inte dess främsta syfte men karaktärerna diskuterar ämnen sinsemellan som lyfter vissa av våra samtidsfenomen till granskning. Vi har konstnären Vera vars barn bytt namn från Ingrid till Orlando där karaktärerna diskuterar pronomen och rätt till känslor. Vi har pratet när Lotta inte vill gå armkrok med sitt kärleksintresse för att inte ”reproducera en exkluderande tvåsamhet”. Med mera. Kritiken duggar tätt, invävt i karaktärernas diskussioner sinsemellan med ett akademiskt och korrekt språk.
Det känns som en fortsättning på Studier i mänskligt beteende, där min vän M krasst konstaterade, efter vi hade läst den titeln ihop, att LA inte verkar ha några goda exempel på kvinnlig vänskap, att de inte verkar vilja varandra väl. Och det är väl ett stråk som jag tycker går igen även i denna titel samtidigt som jag inte kan bestrida henne på någon av skildringarna, de känns igen.
Så vad lämnas man det? Jag lämnas med en känsla av att Lena Andersson är en skicklig författare. Språket är välarbetat om än lite tydligare lagt än vanligt. Karaktärerna däremot, jag känner ingenting. Det känns som de agerar språkrör åt Lena Anderssons egna åsikter och visserligen skapar hennes skarpa iakttagelser ofta ett litet leende på mina läppar, och stundtals känns det som någon riktat en oförlåtande ljus lampa på ens alla skavanker. Kommer boken i ens väg är den läsvärd, javisst, men något bestående intryck lämnas jag inte med trots allt och man ska inte förvänta sig Ester Nilsson-romantiken över denna bok. Men Andersson är onekligen en skicklig författare så hennes böcker är trots allt läsvärda.
