Äntligen Skåne. Så känner jag oftast när mina fötter kliver ur bilen, av tåget, ut från bussen, när jag landar med flyget. När jag får ta mina första steg i Skåne på lång tid så känns det som min själ smeks med en lätt fjäderhand. Kanske är det känslan av ursprung och att få ha rötter någonstans som ger lugnet. Stockholm har varit mitt hem sedan 18 års ålder men Skåne är ändå uppväxten trots allt.
Fast det var ju inte precis här på Näset som jag växte upp, men det är att borra ner fötterna i Ljunghusens sand som får agera substitut för känslan av att vara bland sina rötter.
Jag försöker börja varje morgon på stranden. Det går inte alltid, men många dagar prioriterar jag det. Ibland kan D följa med, och det ger en extra ro att ha honom bredvid medan havets vågor brusar och jag dricker min termos te och läser bok tills jag tröttnar.
Det är oroligt i min kropp första dagarna, även fast lugnet å ena sidan inträder bara av att få existera på denna plats. Varför det drar i mig så vet jag inte. Jag vet att sommaren kan ge mig dessa känslor men jag har alltid trott att det beror på upphackad semester, att jobbet är så grovt intensivt när man är på sjukhus sommartid att jag inte kan varva ner när jag väl är ledig, att jag känt mig ensam, alltid en rimlig förklaring till en orolig själ. Men nu är det ju inte så. Jag är kär, lycklig, långledig, inte jobbat hårt på sjukhus senaste veckorna. Det kanske bara är sommaren som gör mig sådär orolig, eller framtidens alla möjligheter och därför krav på beslut.
Min vän Julia kom ut och besökte oss. Jag hade huvudvärk och kände mig tråkig, men vi har känt varandra i evigheter så jag försökte intala mig att det ingenting gjorde. Jag köpte lite proviant från Annas Bageri till vårt strandhäng.
Vi mumsade på muffin, chokladkaka och en äpplekrans mellan bad och soltorkning.
Efter ett par dagar vände det för mig. Det är svårt att förstå exakt varför. D står alltid bredvid, så stöttande i sin natur.
Och nu försöker jag också njuta av sommaren. Det går många dagar men inte alla, kanske är det precis så alla andra känner, eller så kanske jag känner ett större vemod soliga dagar än medelsnittet i vårt sommarälskande land.
Men så underbart med häng på stranden och känslan du har i Skåne, alltså det lugnet. Den påminner mig om det jag känner när jag är på Gotland. Vill liksom aldrig lämna. Jag kunde inte heller släppa jobbet helt under semestern, tänkte alldeles för mycket på patienterna, hur kollegorna hade det och om jag skulle kunna jobba i vården när jag kom tillbaka. Har ju haft problem med mina händer sedan i mars och behöver ha anpassade arbetsuppgifter.