Vad man inte ska missa på årets bokrea

Det är bokrea och jag känner ett pirr spridas i kroppen. Mamma var förbi mig häromdagen och lämnade färskpressad apelsinjuice och en bokreakatalog från Akademibokhandeln. Om inte det är gulligt så säg. Nedan kommer mina tips och önskningar, fast egentligen borde jag inte köpa en enda titel mer för min bokhylla är mer än dignande och ena hyllplanet sa tack och adjö häromdagen…

Skönlitterära titlar jag läst och rekommenderar

Systrarna av Jonas Hassen Khemiri och Tre av Valerié Perrin
Bägge två är favoritförfattare hos mig och bägge två har minst varsin titel som går att fynda. Hassen Khemiri bjuder på intelligent om tre systrar och deras uppväxt, medan Perrin ger en tät vävd historia med air av Frankrike och välsmakande ord. En recension av Tre finns här. Ps jag hoppas jag läser något svindlande snart, för känns som jag tipsat om samma böcker ett tag.

Rent hus av Alia Trabucco Zeran och 1984 av George Orwell
Rent hus handlar om en städerskas tid hos en privilegierad chilensk familj, och i hemlighet diskuterar den klass och samhörighet. 1984 tycker jag är en titel som blir allt mer kuslig för vart år, innehållet är mer aktuellt än någonsin.

Poesi jag läst och rekommenderar

Samlade dikter av Karin Boye och Samlade dikter av Edith Södergran
Lättillgänglig klassisk svensk poesi. Boye är såklart mycket vass och flera av hennes bästa finns i den här samlingen men tycker även Södergran är värd sin läsning.

Titlar jag läst och tror andra skulle rekommendera

Kanske min flummigaste kategori, men ibland läser man ju något som man själv kanske inte tycker är ett boktips men som man ändå tror andra uppskattar? Eller? Nåväl, här kommer mina sådana tips.

Jävla karlar av Andrev Walden och Skärvorna av Brett Easton Ellis

Jävla karlar vann Augustpriset 2023 för bästa skönlitterära bok. Jag tyckte om den och skrattade mycket, men det kanske inte är en bok jag tipsar om ändå i vanliga fall. Dock går den hem hos så många i min närhet, att den får åka upp här ändå. Easton Ellis bok är också en bok jag läste med viss behållning men som min omgivning istället älskar, recension hittar ni här.

Titlar jag är nyfiken på

Agnes, Louis, Paris av Johanna Ranes och Historien av Elsa Morante

Johanna Ranes gick på KI samtidigt som jag, kanske till och med att vi gick i samma klass ett kort tag. Jag skrev på en historia samtidigt som hon debuterade med den här boken, och min historia utspelade sig också med Paris som stark kuliss. Mycket nyfiken på hennes ord! Historien av Elsa Morante har jag vealat läsa i evigheter, men det blir aldrig av. Kanske nu?

Efter jobbet ska jag dock rusa till Hedengrens. Många av de lokala bokhandlarna har 40 % på precis alla titlar den första dagen på rean, så dit vill jag för att spana. Vad ska ni köpa?

Ett år i böcker, del två

Fint det är ändå att gå igenom ett helt år såhär. Vissa böcker minns jag tydligare än andra, vissa minns jag mer från var jag läste dem. Om det finns en recension på bloggen, finns också en länk. Del ett hittar ni här, och nu kommer nästa lilla gäng titlar;

The collected novellas av Stefan Zweig

Zweig är en tungviktare från sin tid litterärt. Novellerna i den här boken hade lite blandad karaktär, och jag minns inte dem så tydligt. Minns att det var svårt att ta sig igenom för mig. En klassiker som jag inte tyckte behöll sin storhet i en modern kontext. Blev två av fem.

Tre av Valérie Perrin

I boken Tre berättar Perrin om just tre vänner som vuxit upp som ett mycket sammansvetsat gäng, men som vuxna inte verkar ha kontakt. Något har hänt, och vi får följa historien som flätas ihop från dåtid till nutid. Perrin har blivit en av mina favoritförfattare. Greppet liknar hennes mest kända bok Färskt vatten till blommorna, men jag har verkligen inget emot det. Tror det är en bok som passar många olika typer av läsare. Språket är otroligt! Jag gav den fyra komma fem av fem.

Räkna hjärtslag, Värma händer och Käraste vänner av Katarina Widholm

Buntade ihop dessa tre till ett stycke då det är de tre första böckerna om Betty. Betty växer upp i Hälsingland och flyttar till Stockholm i sena tonåren för att arbeta som hushållerska. Genom hennes blick får man följa Sverige som det var på 30-talet och utvecklingen framåt. Jag gillar dessa böcker men de är trots allt också rätt grunda. Passar att läsa i sträck på sommaren som jag gjorde. Kommer också läsa fjärde och sista delen. Tre av fem.

Stacken av Annika Norlin

Norlins första roman. Läste hennes novellsamling när den kom och förstod varför folk gillade den; men kände också att det inte är min typ av litteratur. Romanen handlar om en utbränd kvinna som flyttar ut till skogen och då råkar iaktta en märklig samling människor som verkar ha brutit med samhället. Jag förstår varför folk gillar den – men inte för mig, även den här.

Den unge mannen av Annie Ernaux

Nobelpristagare har ni här! Jag försökte få en signatur av henne när hon besökte Söderbokhandlarna förra julen, och grämer mig än att jag inte kom in. Nåväl. Den unge mannen porträtterar ett kärleksförhållande mellan den mycket äldre Ernaux och en pojkvän hon hade ett slag. Tyckte mycket om, särskilt i en tid då det inte är lika kontroversiellt med att kvinnan är 20 år äldre istället. Men det väcker ju en ny slags frågor, om både tid, samhällets föreställningar och fertilitet. Tyckte mycket om språket! Fyra av fem.

Aster of ceremonies av JJJJJerome Ellis

Jag brukar slå mig för bröstet över hur mycket jag uppskattar poesi. Älskar att köpa hem diktsamlingar, mysa ner mig i soffan med tända långa ljus och klassisk musik i bakgrunden. Känner mig så kulturell att jag smäller av då. Snopen blev jag därför att denna diktsamling ej var för mig. Mycket experimentell. Kan uppskattas om man stammar, vilket den mycket kretsar kring. Ger den två av fem.

Sapfo – dikterna och fragmenten av Sapfo (tolkat av Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou)

Sapfo, där snackar vi urmodern till poesi. I den här översättningen får man nycklar till tiden Sapfo verkade i. Det gjorde många av dikterna ännu mer betydelsefulla för egen del iallafall. Slogs av hur lika dåtidens teman var med nutiden. Olycklig kärlek, åtrå, känslor. Att vi mest har fragment kvarlämnat från Sapfo gör nog att man fyller i orden som saknas med vad man själv tycker passar, och en vackrare dikt än så går nog inte att få. Blev ändå fyra av fem.

Det var hela lilla gänget för denna gång! Inser att jag inte publicerat min recension av Stacken, men det kommer. Avslutande del tre kommer inom kort.

Läs också:

Ett år i böcker, del ett

Fem böcker till augustiläsningen

Tre av Valérie Perrin

Min första sommarlovsbok fick bli Tre av Valérie Perrin. Har bara en vecka sommarlov men har ändå finns en stark förhoppning om att jag ska få läsa fler böcker denna vecka. Är på västkusten ihop med ett gäng kompisar, och just idag duggar det tätt så det kanske blir ett par lässtunder ändå.

Det här är andra boken av Valérie Perrin som jag läser, den första var Färskt vatten till blommorna som jag tror många kan känna igen iallafall omslaget på. Den läste vi i min bokklubb hösten 2022 och det var en bok som vi alla tyckte om, trots att vi är en blandning av personer som kanske tror att vi har svårare boksmak än så (pinsamt nog). Tre fick jag i julklapp av min brors tjej, och det var ett utmärkt julklappsval. Just den julen läste jag flera långa böcker efter vartannat (Skärvorna och Systrarna däribland) så jag sparade Tre tills en lite längre ledighet. Inte för att en vecka kanske är så lång ledighet men man tar vad man får.

Tre handlar om tonårsvänskap, om livsöden, om sorg, om skam. Liksom förra boken går texten fram och tillbaka från dåtid och nutid, och under berättelsens gång vilar föreställningen om att något dåligt har hänt vännerna emellan, men exakt vad får man inte veta. Greppet gör att boken blir bläddningsbar, man läser och läser och läser för att få veta vad som hänt. Fast man läser också för att Perrin är en så stark författarinna, hennes ord och meningar är vackra men de flyter samtidigt snabbt igenom en. Är imponerad av hennes sätt att komponera texter.

De tre vännerna Nina, Adrien och Étienne växer upp i den lilla byn La Comelle i Bourgogne och finner varandra första dagen i skolan. Varför vet man inte riktigt, kanske för att efternamnen kom efter varandra i klasslistan, kanske såg de något hos varandra intuitivt. Enheten är starkt sammansvetsad och går igenom barndomen och ungdomens steg ihop. De delar precis allt och berättar om sina första kyssar, första kärlekar, om existensiella tankar men samtidigt säger de ingenting alls. Hänger på utomhusbadet i byn, dricker vodkadrinkar och smiter in på den lokala klubben, spelar i band tillsammans. Nina växer upp hos sin morfar efter att ha blivit övergiven av sin mamma, Adrien är en älskarinnebarn och träffar sin pappa sporadiskt på obligatoriska luncher någon gång i kvartalet medan Étienne växer upp med syskon och sommarhus, ett vackert hem och överflöd som han delar med sig av till vännerna.

Trots att de är unga och sorglösa finns mycket svärta i deras liv. De går igenom död, ensamhet och det uttalade att inte vara önskad av föräldrar. De letar efter sina tillhörigheter i livet, vilka de egentligen är, och den djupt mänskliga känslan av att undra om man är älskvärd nog som barn förekommer mellan raderna.

Nutiden innehåller egentligen mycket mer; boken börjar med att Nina får reda på att Étienne ska dö. Det cirkulerar kring hans närstående död och en bil som hittas i den lokala sjön med en död kropp. Vuxenlivet har mer dramatik men det är inte de partierna som jag kommer bära med mig.

Temat om den oslagbara tonårsvänskapen som sedan slås sönder känns igen från andra böcker. Jag påminns bland annat om de svenska böckerna Trion av Johanna Hedman, och om Sandra Beijers bok Allt som blir kvar. Det villkorslösa som existerar i den åldern, och känslan av att man är en enhet som inte går att finna början och slut på. Man tror att vänskapen kommer vara för evigt, men problemet med att dela villkorslös kärlek så tätt med vänner är att man inte är utan villkor inför varandra egentligen. Så sårar någon en blir fallet mycket större än en vanlig vänskap, och inte lika förlåtande som vi är inför familj. Det är inte specifikt ett stort svek som händer i boken som förklarar allt, men ju mer man läser ju fler trådar får man till väven om varför de gled isär. Att väva ihop berättelsen en tråd i taget känns igen från Färskt vatten till blommorna. Jag tycker om greppet, men tycker att det fungerade ännu bättre i förra boken även om den dramaturgiska kurvan är snarlik om inte nästintill identisk.

Partierna om tonåren är det som färgar sig starkast hos mig efter att ha slagit igen boken och fått samla tankarna. Porträtten är välskrivna, miljön vacker och historien händelserik. Perrin är en skicklig författare och fastän boken är dryga 600 sidor lång känns det som jag slukat en kortroman.

Rekommenderar jag boken? Ja.
Betyg? 4 västkustar av 5 (fast en svag fyra ändå)
Vill jag läsa mer av Perrin? JA. Hennes första bok är numer översatt till svenska så den ska jag ta mig an.

Har någon här ute i etern läst Tre och vad tyckte ni?