En skälvande månad

Det är maj och jag mår som jag ofta gör i maj, en god vandring genom ängslan och väntan. Kanske är maj såhär för alla, kanske är maj månad specifikt såhär just för mig. Det är så mycket som ska hinnas i jobbet, forskningen och samtidigt logistiskt ordnas inför sommaren. Semestern är så starkt bunden till sjukhuset, planerna anpassas utifrån mina lediga dagar, jag vill ha så mycket frihet som möjligt men vet att det kommer göra mig trött att flänga såsom jag önskar. När man precis lyckats pussla ihop allt kommer mailet om jourer, om mer jobb jag inte har plats till. Känner mig som en liten hamster som springer på, medan jag allra helst vill sitta i en park och se på vita knoppar som blir till blommor.

Ängslan ligger nära väntan. Jag väntar på de ljusa känslorna som kommer flera gånger per dag. Solen som värmer ansiktet, den första kulan gelato som kan ätas utan en värmande jacka, solstrålar som slår mot vattenytan när man promenerar längs Stockholms många vattendrag. Fantiserar om kommande svalkande sommardopp, om lättja, om tid, om ledighet, om frihet. Drömmandet skapar ängslan, ängslan skapar väntan, det skälver inom mig av allt samtidigt. Om jag jobbar tillräckligt snabbt, kanske jag kan njuta mer. Eller så behöver jag njuta nu, för om jag inte njuter nu kommer jag inte vara mig själv tillräckligt mycket för att njuta sen?

I helgen var jag på Gotland med nio tjejer. Vi dansade om natten, lagade god mat, gjorde yoga, badade, njöt av varandras sällskap och jag påmindes igen och igen om vad som är det riktiga livet. Det är att känna allt det där. Höra fåglarna kvittra, skratta åt något en vän säger, bada med samma glädje som ett barn. Alla prestationer jag vill hinna med i maj är inte för själens skull, även om det behöver göras med tanke på hur mitt liv är byggt just nu.

Maj, du ger mig så mycket förvirring.

Att komma hem

Vi landade mitt i natten. Inga transportmedel från Arlanda fanns att tillgå, tullen var stängd, vi var kantstötta av att ha suttit bakom ett skrikande barn under resan. Åkte hem till D, så konstigt att vara hemma i Sverige igen. Allt är rent, lakanen sköna, man känner igen sig.

Vi vaknade till det mest disiga Stockholm jag sett på länge. Vädret erbjöd enstaka plusgrader och moln, bara moln så långt ögat kunde se, vilket visserligen inte var så långt i den skumma sikten. Jag traskade till jobbet, drack kaffe för att överkomma tidsskillnaden. Köpte poke bowl till lunch, tänkte att jag har paus från thaimat men D var minsann sugen på Tom Ka Gai redan så jag tänkte noterade att det blir mitt nästa matprojekt.

På eftermiddagen värkte min kropp. Av trötthet? Flyget? Sjukdom? Jag packade upp ändå upp hemma, små små fragment av resan installerade sig i hemmet. En liten skål jag fick av kokosglass-stället på Koh Mook, nudlar jag köpte i Phuket Old Town, ett bokmärke från Koh Lanta, torkad mango från flygplatsen i ett desperat försök att handla upp de sista kontanterna.

Sen smög jag ner i källaren och hämtade upp mina pjäxor. För även om jag saknar solen, sanden, att vara ledig och äventyra med D så kan en sak trösta mig och det är skidor. Mina pjäxor satt så hårt förra säsongen att stortånaglarna blev svarta och föll av. I år vill jag ha en mjukare säsong så trots jetlag satte jag mig på cykeln i kvällsmörkret och tog mig till alpingaraget för lite hjälp. I helgen får jag åka på mina lagg. Livet är givmilt.

Heja vintern. Du är fin du med.

Ärr

En gång satt jag och pratade med min vän Mia. Hon hade fått en mycket tydlig kant på sin solbränna den sommaren. Hennes armar var skimrande bruna, medan händerna var bleka tills fingertopparna som från den yttersta leden till fingerblommorna gav ledtrådar om en solkysst sommartid. Hon hade seglat hela sommaren och haft seglingshandskar, och jag var fascinerad av att man genom huden kunde läsa av så mycket av hennes liv. Jag hade själv en smutsbrun kant på ena ankeln efter att ha surfat tidigare under våren och fått en ilsken bränna som inte lämnade någon klädsam färg efter sig. Men kanten, den var jag ändå lite stolt över. Om man kisade och kände till surf, så kunde man se vad för äventyr jag varit med om.

”Jag tror jag gillar ärr” sa jag till Mia då. Jag minns hennes blick på mig, som att jag var helt tokig som yttrade en sådan sak. Jag förklarade, ärren lämnar ju en historia. Något att berätta, man kan läsa av en del av livet, det finns något vackert i det. Mia skakade på huvudet. Idag skakar jag också på huvudet. Iallafall litegrann. Mina ben är prydda av små ärr som oftast berättar ett härligt minne. Men på min högra axel finns två små ärr, ett på framsidan och ett på baksidan. De blir fortfarande ilsket röda om jag inte tejpar på sommaren. Ärren är efter en operation som behövde göras när jag bröt axeln för fem år sedan. Så lång tid, men det känns fortfarande som alldeles nyligen i sinnet. När jag ser dessa bleka svulstiga streck, blir jag inte på något sätt glad att min kropp visar upp något av det jobbigaste jag varit med om. Smärtan, rädslan, ovissheten.

Istället tittar jag på mina ben och de färska spåren från resan till solen nu i januari. På min ena stortå finns en sårskorpa. Det var en av dykfenorna som satt för hårt och grävde sig ner i köttet. Men jag blir glad av skorpan, för det var mitt första dyk i livet, och jag såg en sköldpadda, och livet kändes magiskt och fritt. Jag har små vita streck ovanför ankeln efter att en korall skrapade mig när vi skulle lägga till med en kajak. Jag och D skulle simma genom en grotta, och trodde man kunde kajaka igenom den men det fick man inte. Vi försökte provisoriskt dra upp kajaken på en sten och binda runt men de grunda korallerna stack hål på huden. Mina sår är lindriga, men D:s sår läkar än. Jag har lite djupare sår på kanten av min högra handled. Det är från när vi snorklade och såg massa skimrande färgglad tropisk fisk. Jag blev exalterad, glömde hur grunt det var för att vi snorklade i lågvatten och drog handen mot en vass sten.

Jag funderar på om några av de nya såren kommer lämna vita tunna ärr efter sig. Jag har många sådana på mina ben. Stora på knäna, efter ett bad på Sri Lanka där jag hade missat varningsflaggen och vågorna spolade upp mig på stenarna. Jag blödde så mycket, det gjorde så ont, men jag slapp något värre och idag blir jag ändå glad av att se ärret. Jag har ärr på utsidan av knäna, efter diverse äventyr. Små streck efter skrap från surf, ett långt ärr på ankeln efter att jag lagom berusad efter en after-ski i Chamonix ville raka bena lena inför en utekväll.

Kanske gillar jag fortfarande ärr. Iallafall de ärr som påminner mig om det goda livet ger en och man kunnat ta del av.