Det är maj och jag mår som jag ofta gör i maj, en god vandring genom ängslan och väntan. Kanske är maj såhär för alla, kanske är maj månad specifikt såhär just för mig. Det är så mycket som ska hinnas i jobbet, forskningen och samtidigt logistiskt ordnas inför sommaren. Semestern är så starkt bunden till sjukhuset, planerna anpassas utifrån mina lediga dagar, jag vill ha så mycket frihet som möjligt men vet att det kommer göra mig trött att flänga såsom jag önskar. När man precis lyckats pussla ihop allt kommer mailet om jourer, om mer jobb jag inte har plats till. Känner mig som en liten hamster som springer på, medan jag allra helst vill sitta i en park och se på vita knoppar som blir till blommor.

Ängslan ligger nära väntan. Jag väntar på de ljusa känslorna som kommer flera gånger per dag. Solen som värmer ansiktet, den första kulan gelato som kan ätas utan en värmande jacka, solstrålar som slår mot vattenytan när man promenerar längs Stockholms många vattendrag. Fantiserar om kommande svalkande sommardopp, om lättja, om tid, om ledighet, om frihet. Drömmandet skapar ängslan, ängslan skapar väntan, det skälver inom mig av allt samtidigt. Om jag jobbar tillräckligt snabbt, kanske jag kan njuta mer. Eller så behöver jag njuta nu, för om jag inte njuter nu kommer jag inte vara mig själv tillräckligt mycket för att njuta sen?

I helgen var jag på Gotland med nio tjejer. Vi dansade om natten, lagade god mat, gjorde yoga, badade, njöt av varandras sällskap och jag påmindes igen och igen om vad som är det riktiga livet. Det är att känna allt det där. Höra fåglarna kvittra, skratta åt något en vän säger, bada med samma glädje som ett barn. Alla prestationer jag vill hinna med i maj är inte för själens skull, även om det behöver göras med tanke på hur mitt liv är byggt just nu.

Maj, du ger mig så mycket förvirring.