Etikett: soho house stockholm

En lista om november

En klassisk blogglista på ingång här. En om november och vad som skedde då. Jag älskar hösten och november är så mjuk i min mening. Medan oktober är vackert med eldiga löv och man vill fylla sina helger med långa friska promenader, så finns inga förväntningar på november. Man kan mysa hemma med sina tända ljus och vara kravlös, medan man vet att snart väntar en av de bästa perioderna på livet (julen!). Nåväl, här kommer min november i listform

Månadens bok

November var inte min bästa läsmånad, men jag läste två bokklubbsböcker. Med Soho House/Gedin-klubben lästes Butcher av Joyce Carol Oates (min recension finner ni här) och med min andra bokklubb lästes Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg. Ingen av böckerna var favoriter men Sara Stridsberg är alltid Sara Stridsberg så att säga…

Månadens ord

Stanniolpapper. Är inte det ett underbart ord? Ett tunt metallpapper som känns gammeldags och Willy Wonka-esque.

Månadens mat

Det känns otrendigt att välja kött men åt en mycket god hemmalagad vilträtt som jag behöver lyfta ändå. Dovhjort, kantarellsås, potatis, bakade tomater. Annars njöt jag också av fulpasta, så längesedan jag gjorde en typ crème fraîche-baserad pasta. Hade glömt hur tillfredsställande det är att sleva sladdrig pasta med sked framför en serie.

Månadens vin

Beaujolais nouveau-viner, alla tre som släpptes på systemet hann jag nästan med att dricka…. Krossade tyvärr den finaste flaskan. Den tredje torsdagen i november släpper Systembolaget dessa viner som är gjorda på druvan gammal och är i princip ”färska” viner som ska intas omedelbums. Det är ett sätt att markera punkt för skördesäsongen, och vinet har alldeles nyss varit druvor på rankorna men genomgår en snabb process innan det hamnar i flaskan. Lätt, fruktigt, josigt är min beskrivning av dessa viner.

Månadens smink

Den här månaden har jag mest gått runt och saknat lite påfyllning av favoritsmink, medan jag irriterat tittat på misslyckade köp i sminkväskan. Hade velat ha en bra concealer till under ögonen som inte la sig i de veck som verkar bildats här efter 30.

Månadens bad 

Blev november månaden utan bad!? Det var inte meningen!

Månadens låt

Jag har en väldigt repetetiv musiksmak i vanliga fall men den här månaden har jag lyssnat ganska blandat. Så jag utser istället Fleetwood Mac till månadens artist. Kunde dock inte släppa att jag missade dem som svar i På spåret, den svider än idag.

Månadens kultur 

Hösten = kulturmånader som sagt! Jag var på lunchopera som jag skrev om här, och såg även Janufa som var toppen men slutat gå på Operan nu. En sak som fortfarande går dock är utställningen Det är vackrast när det skymmer, kanske en av mina favoriter någonsin som dessutom ställs ut på Thielska Galleriet som nog är mitt favoritgalleri/museum. Den är baserad på Pär Lagerkvists dikt med samma namn. Tavlorna är kurerade efter temat och blandas med andra kända dikter. ÄLSKADE denna! Gå dit! Utställningen går tills 26/1-2025.

Hann också med besök på Stockholm filmfestival, mina små tips går att läsa här.

Månadens bokcitat

Det enda jag fotograferade från Butcher av Joyce Carol Oates råkade jag fotografera två gånger. Men en vacker dikt.

Månadens TV

Den här månaden har Helikopterrånet på Netflix lyckats ta sig in på min begränsade serieradar. Tycker såhär tre avsnitt in att den är otroligt fängslande och att man lyckats skapa fina dimensioner i karaktärerna. Rekommenderar!

Månadens podd

Den här gången blir det Meny, en podd om mat och våra mattrender samt matkulturer på ett klassiskt SR-vis. Tycker den är mysig att lyssna på och om man är matintresserad så är det en fin extra dimension om mat som inte bara handlar om recept och smaker.

Snart börjar december och det är en av mina favoritperioder på året. Ser fram emot att pynta, dricka glögg, träffa vänner, ge julklappar, se adventskalender, skicka julkort, äta julgodis och allt annat som hör denna underbara månad till.

Autofiktionens betydelse

Igår tog jag två av mina bokklubbsvänner Tim och Simon för att traska ner till Soho House och höra Jerker Virdborg och Victor Malm surra om temat autofiktion och vad det gör med oss som läsare, och vad som händer med litteraturen. Jag tycker att jag läst många autofiktiva böcker under de gångna åren, men trott att det är jag som valt det undermedvetet. Exempelvis är ”Skärvorna” av Brett Easton Ellis samt ”Systrarna” av Jonas Hassen Khemiri två relativt aktuella exempel. Annars är väl Knausgård kungen av ämnet men honom har jag faktiskt inte läst än. Virdborg och Malm inledde med just att påpeka att autofiktionsbegreppet varit en trend i mer än ett decennium.

Själv tycker jag greppet går att diskutera. Varför väljer en författare den vägen? Håller inte litteraturen på egen hand utan måste få ett sensationsfilter, eller skapar känslan av att innehållet är sant men utan juridiska förpliktelser om att berätta sanningen, en egen dimension av litterärt djup? För min del skulle både Skärvorna och Systrarna vara böcker som stod på egna ben utan att författarna använde sig själva som huvudpersoner. Dock har båda böckerna tydliga drag av att man förstår att det mesta är nog inte ren och skär sanning, även om texten har ursprung inom de själva. Men varför kan man inte bara låta det vara total fiktion? Och vad är skillnaden på autofiktion och självbiografi?

Enligt litteraturhistorien.se är skillnaden denna: ”Vad som skiljer autofiktion från självbiografisk fiktion är att autofiktion använder ett jag till att utforska en litterär möjlighet medan en självbiografisk roman använder litterära grepp för att beskriva ett jag.”

Kanske är det därför Hemingways bok En fest för livet beskrivs som självbiografisk. Där följer vi Hemingway ett par år under det glada 20-talet i Paris med gestalter som Fitzgerald i boken. Den är ”sann# rakt upp och ner, och skildrar hans liv som han tänkte att det var under den tidsepoken. Men vad är sant egentligen? Hur ofta skiljer inte ens egna minne sig från familjens minne om olika uppväxthändelser? Hur ofta är inte en vänskapskonflikt olika uppfattad av olika personer?

Problemet med autofiktion tycker jag är sensationslystnaden. Att man spekulerar i vad som är sant är något som enligt mig skymmer texten, men som också kan göra att litteratur som enligt mig inte borde få alltför stort mediautrymme diskuteras flitigt och generellt blir fikarumsstoff för att det finns eventuellt skvaller i berättelsen, inte berättelsen i sig.

Victor Malm visade genom intropassagen i Åsa Lindeborgs bok ”Året med 13 månader” på hur författaren kan bygga förtroende. Där inleds boken med en ganska grov och målande scen om hur författaren duschar av sig efter att haft sex. Med den passagen introducerar hon oss för sanningen. Om hon berättar det här utelämnande om sig själv, då är allt hon berättar troligen sant för hon har inte ens förskonat sitt eget skinn. På så sätt skapar man enligt mig sensation också. Men just hennes bok kanske är mer självbiografisk trots allt? Jag behöver läsa den först innan jag kan dra en djupare analys. 

Har ni åsikter om autofiktion? Och borde jag läsa Knausgård undrar jag för andra gången på bloggen? Och med bilden ovan säger jag OVER AND OUT från litteraturbloggen så att säga.