Vad man inte ska missa på årets bokrea

Det är bokrea och jag känner ett pirr spridas i kroppen. Mamma var förbi mig häromdagen och lämnade färskpressad apelsinjuice och en bokreakatalog från Akademibokhandeln. Om inte det är gulligt så säg. Nedan kommer mina tips och önskningar, fast egentligen borde jag inte köpa en enda titel mer för min bokhylla är mer än dignande och ena hyllplanet sa tack och adjö häromdagen…

Skönlitterära titlar jag läst och rekommenderar

Systrarna av Jonas Hassen Khemiri och Tre av Valerié Perrin
Bägge två är favoritförfattare hos mig och bägge två har minst varsin titel som går att fynda. Hassen Khemiri bjuder på intelligent om tre systrar och deras uppväxt, medan Perrin ger en tät vävd historia med air av Frankrike och välsmakande ord. En recension av Tre finns här. Ps jag hoppas jag läser något svindlande snart, för känns som jag tipsat om samma böcker ett tag.

Rent hus av Alia Trabucco Zeran och 1984 av George Orwell
Rent hus handlar om en städerskas tid hos en privilegierad chilensk familj, och i hemlighet diskuterar den klass och samhörighet. 1984 tycker jag är en titel som blir allt mer kuslig för vart år, innehållet är mer aktuellt än någonsin.

Poesi jag läst och rekommenderar

Samlade dikter av Karin Boye och Samlade dikter av Edith Södergran
Lättillgänglig klassisk svensk poesi. Boye är såklart mycket vass och flera av hennes bästa finns i den här samlingen men tycker även Södergran är värd sin läsning.

Titlar jag läst och tror andra skulle rekommendera

Kanske min flummigaste kategori, men ibland läser man ju något som man själv kanske inte tycker är ett boktips men som man ändå tror andra uppskattar? Eller? Nåväl, här kommer mina sådana tips.

Jävla karlar av Andrev Walden och Skärvorna av Brett Easton Ellis

Jävla karlar vann Augustpriset 2023 för bästa skönlitterära bok. Jag tyckte om den och skrattade mycket, men det kanske inte är en bok jag tipsar om ändå i vanliga fall. Dock går den hem hos så många i min närhet, att den får åka upp här ändå. Easton Ellis bok är också en bok jag läste med viss behållning men som min omgivning istället älskar, recension hittar ni här.

Titlar jag är nyfiken på

Agnes, Louis, Paris av Johanna Ranes och Historien av Elsa Morante

Johanna Ranes gick på KI samtidigt som jag, kanske till och med att vi gick i samma klass ett kort tag. Jag skrev på en historia samtidigt som hon debuterade med den här boken, och min historia utspelade sig också med Paris som stark kuliss. Mycket nyfiken på hennes ord! Historien av Elsa Morante har jag vealat läsa i evigheter, men det blir aldrig av. Kanske nu?

Efter jobbet ska jag dock rusa till Hedengrens. Många av de lokala bokhandlarna har 40 % på precis alla titlar den första dagen på rean, så dit vill jag för att spana. Vad ska ni köpa?

Autofiktionens betydelse

Igår tog jag två av mina bokklubbsvänner Tim och Simon för att traska ner till Soho House och höra Jerker Virdborg och Victor Malm surra om temat autofiktion och vad det gör med oss som läsare, och vad som händer med litteraturen. Jag tycker att jag läst många autofiktiva böcker under de gångna åren, men trott att det är jag som valt det undermedvetet. Exempelvis är ”Skärvorna” av Brett Easton Ellis samt ”Systrarna” av Jonas Hassen Khemiri två relativt aktuella exempel. Annars är väl Knausgård kungen av ämnet men honom har jag faktiskt inte läst än. Virdborg och Malm inledde med just att påpeka att autofiktionsbegreppet varit en trend i mer än ett decennium.

Själv tycker jag greppet går att diskutera. Varför väljer en författare den vägen? Håller inte litteraturen på egen hand utan måste få ett sensationsfilter, eller skapar känslan av att innehållet är sant men utan juridiska förpliktelser om att berätta sanningen, en egen dimension av litterärt djup? För min del skulle både Skärvorna och Systrarna vara böcker som stod på egna ben utan att författarna använde sig själva som huvudpersoner. Dock har båda böckerna tydliga drag av att man förstår att det mesta är nog inte ren och skär sanning, även om texten har ursprung inom de själva. Men varför kan man inte bara låta det vara total fiktion? Och vad är skillnaden på autofiktion och självbiografi?

Enligt litteraturhistorien.se är skillnaden denna: ”Vad som skiljer autofiktion från självbiografisk fiktion är att autofiktion använder ett jag till att utforska en litterär möjlighet medan en självbiografisk roman använder litterära grepp för att beskriva ett jag.”

Kanske är det därför Hemingways bok En fest för livet beskrivs som självbiografisk. Där följer vi Hemingway ett par år under det glada 20-talet i Paris med gestalter som Fitzgerald i boken. Den är ”sann# rakt upp och ner, och skildrar hans liv som han tänkte att det var under den tidsepoken. Men vad är sant egentligen? Hur ofta skiljer inte ens egna minne sig från familjens minne om olika uppväxthändelser? Hur ofta är inte en vänskapskonflikt olika uppfattad av olika personer?

Problemet med autofiktion tycker jag är sensationslystnaden. Att man spekulerar i vad som är sant är något som enligt mig skymmer texten, men som också kan göra att litteratur som enligt mig inte borde få alltför stort mediautrymme diskuteras flitigt och generellt blir fikarumsstoff för att det finns eventuellt skvaller i berättelsen, inte berättelsen i sig.

Victor Malm visade genom intropassagen i Åsa Lindeborgs bok ”Året med 13 månader” på hur författaren kan bygga förtroende. Där inleds boken med en ganska grov och målande scen om hur författaren duschar av sig efter att haft sex. Med den passagen introducerar hon oss för sanningen. Om hon berättar det här utelämnande om sig själv, då är allt hon berättar troligen sant för hon har inte ens förskonat sitt eget skinn. På så sätt skapar man enligt mig sensation också. Men just hennes bok kanske är mer självbiografisk trots allt? Jag behöver läsa den först innan jag kan dra en djupare analys.

Har ni åsikter om autofiktion? Och borde jag läsa Knausgård undrar jag för andra gången på bloggen? Och med bilden ovan säger jag OVER AND OUT från litteraturbloggen så att säga.

Bokklubb med Soho House och Jessika Gedin

Igår hade jag en himla fart hem efter jobbet, för jag skulle på en helt nystartad bokklubb på Soho House. Det är Jessika Gedin som håller i den och som boknörd är ju Gedin från Babel en slags husgud.

Det var Skärvorna som skulle diskuteras, en bok vi läste i min bokklubb redan i julas och jag var exalterad över att få damma av mitt exemplar för att prata igenom den med ett nytt gäng.

Brett Easton Ellis som är författare till boken är själv ett slags fenomen. Han är inte den mest populära i sitt hemland USA men min uppfattning är att han hyllas desto mer i Europa. I Skärvorna tas vi till ett stekande hett 80-tal kryllandes av extremt rika tonåringar som är släppta för vinden av sina frånvarande föräldrar. Huvudpersonen är Brett själv, och handlingen kretsar kring tonårstiden med allt vad den innebär. Det är droger, kåthet, experimentera med sin sexualitet. Det handlar om att hitta sitt sanna jag och samtidigt ha känslan av att inte vara sann till sig själv. Allt berättas inom ramen av att det samtidigt finns en seriemördare lös som verkar ha siktet inställt på just Bretts umgängeskrets.

När jag läste den med bokklubben (läste för övrigt ut den på självaste julafton enligt Goodreads) så var känslan lite blandad. Det finns mycket att säga om boken och många tolkningar att göra, men jag gav den bara tappra 2,5 av 5. Medelbetyg, inte att förglömma, det är ju inte så lågt som man först tror. Men för mig var nostalgitrippen till 80-talet för långt ifrån för att räcka. Upprepningar av klädesplagg och låttitlar blev ibland alldeles för uttömmande och den kanske femton sidor långa exposén över när huvudkaraktären ser The Shining och analysen av vad han ogillade med filmen gör att jag önskar mig en mer redigerad version av Skärvorna. Min bokklubb var inne på samma spår och medelbetyget blev 2,75.

Soho House-klubben däremot verkade mycket mer förtjusta. Att kunna skriva fram en vibe ska inte underskattas och de som själva var med på 80-talet hade njutit på ett annat sätt av beskrivningarna.

Jag tror oavsett att boken är en sådan som kommer pratas om länge, såsom vissa serier är lägereldar än där folk samlas och ser samma sak, kan diskutera i kaffepausen på jobbet, så ser jag på Skärvornas plats. Tycker allt och alla verkar ha läst den i somras och jag kan trots mitt betyg inte låta bli att rekommendera den, just för att ta del av ett slags samhällsfenomen.

Om jag kommer läsa mer av Brett Easton Ellis? Inte nödvändigtvis, men jag kommer absolut försöka leta upp Jessika Gedins intervju med honom iallafall.

Någon som läst, och vad tyckte ni i sådant fall?

Tre av Valérie Perrin

Min första sommarlovsbok fick bli Tre av Valérie Perrin. Har bara en vecka sommarlov men har ändå finns en stark förhoppning om att jag ska få läsa fler böcker denna vecka. Är på västkusten ihop med ett gäng kompisar, och just idag duggar det tätt så det kanske blir ett par lässtunder ändå.

Det här är andra boken av Valérie Perrin som jag läser, den första var Färskt vatten till blommorna som jag tror många kan känna igen iallafall omslaget på. Den läste vi i min bokklubb hösten 2022 och det var en bok som vi alla tyckte om, trots att vi är en blandning av personer som kanske tror att vi har svårare boksmak än så (pinsamt nog). Tre fick jag i julklapp av min brors tjej, och det var ett utmärkt julklappsval. Just den julen läste jag flera långa böcker efter vartannat (Skärvorna och Systrarna däribland) så jag sparade Tre tills en lite längre ledighet. Inte för att en vecka kanske är så lång ledighet men man tar vad man får.

Tre handlar om tonårsvänskap, om livsöden, om sorg, om skam. Liksom förra boken går texten fram och tillbaka från dåtid och nutid, och under berättelsens gång vilar föreställningen om att något dåligt har hänt vännerna emellan, men exakt vad får man inte veta. Greppet gör att boken blir bläddningsbar, man läser och läser och läser för att få veta vad som hänt. Fast man läser också för att Perrin är en så stark författarinna, hennes ord och meningar är vackra men de flyter samtidigt snabbt igenom en. Är imponerad av hennes sätt att komponera texter.

De tre vännerna Nina, Adrien och Étienne växer upp i den lilla byn La Comelle i Bourgogne och finner varandra första dagen i skolan. Varför vet man inte riktigt, kanske för att efternamnen kom efter varandra i klasslistan, kanske såg de något hos varandra intuitivt. Enheten är starkt sammansvetsad och går igenom barndomen och ungdomens steg ihop. De delar precis allt och berättar om sina första kyssar, första kärlekar, om existensiella tankar men samtidigt säger de ingenting alls. Hänger på utomhusbadet i byn, dricker vodkadrinkar och smiter in på den lokala klubben, spelar i band tillsammans. Nina växer upp hos sin morfar efter att ha blivit övergiven av sin mamma, Adrien är en älskarinnebarn och träffar sin pappa sporadiskt på obligatoriska luncher någon gång i kvartalet medan Étienne växer upp med syskon och sommarhus, ett vackert hem och överflöd som han delar med sig av till vännerna.

Trots att de är unga och sorglösa finns mycket svärta i deras liv. De går igenom död, ensamhet och det uttalade att inte vara önskad av föräldrar. De letar efter sina tillhörigheter i livet, vilka de egentligen är, och den djupt mänskliga känslan av att undra om man är älskvärd nog som barn förekommer mellan raderna.

Nutiden innehåller egentligen mycket mer; boken börjar med att Nina får reda på att Étienne ska dö. Det cirkulerar kring hans närstående död och en bil som hittas i den lokala sjön med en död kropp. Vuxenlivet har mer dramatik men det är inte de partierna som jag kommer bära med mig.

Temat om den oslagbara tonårsvänskapen som sedan slås sönder känns igen från andra böcker. Jag påminns bland annat om de svenska böckerna Trion av Johanna Hedman, och om Sandra Beijers bok Allt som blir kvar. Det villkorslösa som existerar i den åldern, och känslan av att man är en enhet som inte går att finna början och slut på. Man tror att vänskapen kommer vara för evigt, men problemet med att dela villkorslös kärlek så tätt med vänner är att man inte är utan villkor inför varandra egentligen. Så sårar någon en blir fallet mycket större än en vanlig vänskap, och inte lika förlåtande som vi är inför familj. Det är inte specifikt ett stort svek som händer i boken som förklarar allt, men ju mer man läser ju fler trådar får man till väven om varför de gled isär. Att väva ihop berättelsen en tråd i taget känns igen från Färskt vatten till blommorna. Jag tycker om greppet, men tycker att det fungerade ännu bättre i förra boken även om den dramaturgiska kurvan är snarlik om inte nästintill identisk.

Partierna om tonåren är det som färgar sig starkast hos mig efter att ha slagit igen boken och fått samla tankarna. Porträtten är välskrivna, miljön vacker och historien händelserik. Perrin är en skicklig författare och fastän boken är dryga 600 sidor lång känns det som jag slukat en kortroman.

Rekommenderar jag boken? Ja.
Betyg? 4 västkustar av 5 (fast en svag fyra ändå)
Vill jag läsa mer av Perrin? JA. Hennes första bok är numer översatt till svenska så den ska jag ta mig an.

Har någon här ute i etern läst Tre och vad tyckte ni?