I somras läste jag The Guest av Emma Cline. Det var ett impulslån – jag hade skaffat bibliotekskort i Höllviken och hade tio minuter på mig att få hem en fångst böcker. Mina egna medtagna var slut och vi hade flera dagar kvar i Skåne. Tur för mig hade en av bibliotekarierna ganska lik läsning som jag, för flera av de frontade böckerna har jag på min önskelista.
Första gången jag läste Emma Cline var genom boken The Girls, som lästes i min dåvarande bokklubb. Minns att jag var helt fascinerad av hennes ord. Det var något med stämningen i boken som jag drogs med i, hur hon fångade känslan i en rastlös tonårstjej som får för lite kärlek hemifrån, och hur snett det kan gå. Dessutom löst baserat på Charlie Mansons sekt. Bra bok, ett tips!
Men nu till The Guest. Här följer vi Alex, en ung tjej som tjänar sitt uppehälle genom sexarbete, fast när vi möter hennes nutid gör hon det på det där med diffusa sättet, vara en äldre mans flickvän utan en egentlig kärleksrelation. Hon bor och lever lyxigt i hans hus, allt är rent, raka linjer, vackra beiga kläder, bjudningar med hummer och champagne. Simon är äldre än hennes 20-något, kanske är han 50, vältränad, raka tänder, bryr sig om ytan. Han vill ha en snygg ung tjej vid sin sida, kanske för att visa sin goda vigör.
Sen gör Alex ett misstag, och Simon vill inte ha henne i sitt hem längre. Hon driver vidare, försöker hitta olika sätt att ta sig tillbaka till sin gamla lyxiga tillvaro.
En plats jag läste boken på
Emma Cline skriver visserligen på ett sätt som sveper med mig, spänningen är påtaglig och gör att jag låter mig absorberas av texten men trots att jag sveper sida efter sida förstår jag inte mer. Jag förstår inte Alex som är huvudperson, vem hon är. Vad hon drivs av. Är hon ond eller god? Är hon ett offer eller förövare? Och vad händer, egentligen? Gränserna är otydliga för mig.
Man får inte reda på så mycket om Alex bakgrund nämligen, och på något sätt tror jag att det hade varit nyckeln för min del. Även om ens handlingar står för en själv, så skulle hennes bakgrund kunna leda mig som läsare till någon slags förståelse om hennes person. Kanske inte förståelse för hennes handlingar eller motiv ens, men jag hade förstått karaktären i sig bättre.
Det jag uppskattar med boken är behovet av att diskutera den. Alex perspektiv går inte att lita på. Hon tar ideligen droger och jag som läsare nås bara av hennes sida av historien, och hur kan jag lita på att hon förtäljer sanningen och inte bara hennes illusion av omvärlden.
Om jag rekommenderar The Guest? Kanske till en bokklubb faktiskt. Annars tycker jag The Girls är mer läsvärd, och dessutom var det henne debut vilket jag finner bra imponerande!
Gun-Britt Sundström är författare till Maken, en bok som många läser, år efter år. Själv har inte läst något av henne än – eller jag hade inte läst något, tills För Lydia lånades hem en het julidag. Jag traskade in på biblioteket i Höllviken och den var frontad i en av hyllorna. Förutom att den har vackert vävt omslag och syns tydligt, så har jag velat läsa den länge då den är en replik på Hjalmar Söderbergs bok Den allvarsamma leken som är en favoritbok för mig.
I Den allvarsamma leken är huvudpersonen Arvid, som är kär i Lydia, och i För Lydia är det Lydias perspektiv på den intrasslade kärlekshistoria som skildras. Medan Söderbergs Lydia utspelar sig i början av 1900-talet så är Sundströms Lydia ung på 70-talet. Jag tycker stilen liknar varandra rent språkligt; det är mer berättande än gestaltande, och jag älskar det. Det är något med tonen som gör att båda böckerna står sig, trots att det gått över 50 år sedan För Lydia blev utgiven och ännu längre sedan Den allvarsamma leken trycktes för första gången.
Berättelsen cirkulerar kring Lydia och hennes kärlek till Arvid. De går om varandra, signalerar otillgänglighet när de kanske vill vara tillgängliga och belyser det svåra när kärleken inte når fram fastän den finns i kulisserna. Många av dramerna kan man identifiera sig med idag, att någon inte svarar, att den andra inte ser svaret som kärleksfullt osv. Men främst belyser För Lydia kvinnans roll i kärleksrelationer och vad som förväntas av henne gentemot männen.
I boken För Lydia gifter sig Lydia i ung ålder med en mycket äldre man i ett sätt att rädda sig själv ekonomiskt i en svår tid. Hon får barn men misstrivs i livet på landet som är slutet och uttråkande för en tänkande själ som henne. Kärleken till Arvid som påbörjades sommaren innan giftermålet finns kvar och Lydia letar efter ett friare liv där hon rår om sig själv. Hon skiljer sig från sin man och måste lämna dottern med honom innan hon flyttar till Stockholm. Inte prompt för Arvids skull enligt henne själv, utan för friheten. Ändå är det Arvid hon anpassar sitt liv efter tills hon tröttnar på hans nyckfullheter. Historien om otrohet och falska löften är sig lik trots att det gått flera decennier.
Många av klokheterna som sägs i boken fungerar än idag – som det om den stora kärleken som alla ser som sin räddning. Genom att skildra Lydias vän Ellen, sätter också författaren ljus på något mer: Ellen är feminist och går i bräschen, tills hon gifter sig och hamnar i samma jargong som den invanda. Hon lagar maten och har koll på vad maken glömt sina tofflor. Visst känner man igen det än idag? Jämställda par som skaffar barn och plötsligt lever många ut de inlärda könsuppdelningarna?
Finns cirka 10 urklipp till jag skulle vilja publicera men jag tror det blir för långt och mycket att läsa. Jag tycker Sundström lyckas väl iallafall med att väva in pricksäkra iakttagelser om kärlek och att spela spel. Jag tycker också att iakttagelserna är tidlösa, vilket ibland förvånar mig eftersom För Lydia som sagt utspelar sig för mer än 50 år sedan.
En sak jag funderat på dock är skildringen om hur Lydia lämnar sin dotter. Det finns ingen djupare reflektion kring detta och Lydia verkar varesig sakna sitt barn eller tänka något kring vad det gör med hennes dotter att mamman övergav henne. Jag vill inte skuldbelägga Lydias val, det är en bok för sig att vilja lämna sitt barn, men jag funderar på om man verkligen kan vara så bekymmerslös i att lämna över vårdnaden helt.
Behövs boken då, som komplement till Den allvarsamma leken? Saknas Lydias perspektiv där? Nej är mitt svar, för Söderberg lämnar Lydias tankar oformulerade och jag som läsare kan själv kan fylla i. Jag tycker inte hon blir orättfärdigt skildrad där eller att det finns en litterär lucka som behöver fyllas i. Däremot älskar jag att vistas i ett liknande språk igen men med Lydias perspektiv så jag är väldigt glad att boken skrivits.
Nu är jag väldigt nyfiken på Maken av Gun-Britt Sundström. Någon som läst den?
När en bok syns väldigt ofta på sociala medier blir jag skeptisk, som med mycket annat. Motvals kan man kanske beskriva mig som ibland, även om det inte generellt är ett uttalat karaktärsdrag hos mig vad jag förstått. Lisa Ridzéns bok är en sådan, som synts och synts men ändå har jag varit nyfiken på att få läsa den. Kanske för att hon också gått på Långholmen, som jag själv, och att delar av boken skrevs där. När jag väl fick den i present av Eli så var det ett faktum: dags att läsa!
Boken berättas ur en äldre herres perspektiv. Den blandar nutid där Bosse är uttalat åldrad och hemtjänsten skriver små noteringar som sina dagliga besök. Bosse är fäst vid sin hund, saknar sin dementa fru och funderar främst på sina forna minnen som flätas in skickligt under historiens gång.
Jag tycker boken på många sätt är sorglig och gripande, men kanske säger det också något om ens syn på åldrande när det är främst dystra känslor som drabbar en. För egen del är det Bosses autonomi som går förlorad under boken som gör mig mest sorgsen. Alla tror sig veta bättre än honom. Är det viktigast att leva långt och riskfritt, eller att få bestämma själv och då kanske faktiskt leva kortare men med bevarad känsla över att man själv bestämmer över livet?
Det är också obönhörligt att man blir ensammare med åldern för att fler och fler tar avsked till jordelivet. Den insikten hade jag redan men blir tydlig i boken där Bosse känns så ensam. Barnbarnet finns men inte är hon särskilt närvarande. Sonen försöker, och han vill bara väl, men ibland blir jag så frustrerad på hans idéer att jag vill skaka om honom. Låt din pappa göra dumma val i slutet av sitt liv. Allt måste inte bli perfekt eller säkrast, så länge autonomin finns kvar.
Boken är fin och jag grät absolut en omgång när jag läste den. Den lämnar mig dock med en ganska tung känsla och kanske särskilt för att jag träffar många åldrande människor dagligen på jobbet där jag inte tycker riktigt att det blivit så bra som det hade kunnat bli. Tyvärr träffar jag ju sällan de äldre där det mesta faktiskt blir bra – som är självständiga trots krämpor och har känslan av kontroll.
Enkel att läsa, lite långsam, lite grå blir mina slutgiltiga ord om texten.
Det är sommar, och jag önskar det fanns tid för att läsa sådär med lättja som jag minns mina barndomsdagar. Så är det inte riktigt, inte än, men i juni hann jag läsa Prophet Song iallafall. Det är Paul Lynchs femte bok, men den första jag själv läser. Han har varit ganska omtalad som författare, nämnts i större prissammanhang och därför någon jag såklart varit nyfiken på. Prophet Song valdes som bokklubbsbok från klubben på Soho House (ett Jessika Gedin-val för att förtydliga).
Boken är en klar och tydlig dystopi, stämningen känns redan efter ett dussintals sidor. Paul Lynch vaggar först in oss i något bekant – en flerbarnsmamma, mannen är aktiv i facket, hon ska börja jobba igen snart när det fjärde barnet passerat bebisåldern. Sen raseras samhället, ett steg i taget. Det börjar smygande, auktoritära ledare tillämpar nya hårdare lagar för att få ordning på samhället. Fackaktiva ses som fiender. Att protestera blir farligt.
Särskilt första tredjedelen av boken ger mig en Orwellsk känsla. Nu var det längesedan jag läste just 1984 men det som är likt, är den skarpa igenkänningen mot verkligheten. Ledare runt om i världen får mer och mer makt, och också rent folkligt mandat, att skärpa till, skapa hårdare samhällen, att göra som Trump gör i USA just nu. Paul Lynch visar i början diskret vad som händer om man tar det ett steg längre än så.
Resten av boken ger en krig, steg för steg. Motståndsrörelse som beväpnar sig, familjemedlemmar som försvinner, ett syskon som bor utomlands och vill hjälpa familjen att fly men utan att hjälp tas emot. För mig var det väldigt tuff läsning. Krigsdelen av läsningen sammanföll med Israels bombningar i Iran på midsommar, för mig med all min släkt i Iran så var det otroligt omtumlande och nästan övermäktigt att läsa om hur ett samhälle går från fungerande till krigszon.
Den här boken bör läsas på engelska. Orden som strömmar fram är som tankar med en nästintill poetisk rytm, och andra som läst den på svenska verkar inte tycka översättningen lyckats med att fånga detta. Jag fångades som sagt men läste också på originalspråk. Det något speciella sättet att skriva på gör också att boken är utmanande att läsa bitvis, man orkar inte ta sig an mer än 30 sidor åt gången kanske. Så den passar inte för att läsa i en hängmatta och förlora sig i direkt.
Det som kändes drabbande var att igenkänningen inför samhället var stor. Den utspelar sig på Irland, och det gör att verkligheten med kriget känns mycket närmare, för livet innan kriget är så likt ens eget. Just den biten har Lynch fått kritik för, att han utgår från att vi läsare bara känner för karaktärerna för att vi känner igen oss. Jag håller inte med om den kritiken riktigt; jag som läsare hade nog känt mig drabbad även om den utspelade sig i en kultur jag kände mindre bra, det har jag upplevt med många böcker. Sen är människor människor, det vi själva kan identifiera oss med drabbar oss också med större kraft.
Sammantaget kan jag rekommendera boken om man är sugen på en modern dystopi om samhället. En genre jag själv väldigt sällan är sugen på dock :)))))
Äntligen är det dags att skriva den här recensionen. Jag har burit runt på Intermezzo (den engelska versionen på danskt band) i evigheter känns det som. Den har lästs med Soho-bokklubben och vanliga bokklubben, men jag hängde inte med i någon av dessa och avslutade flera veckor efter alla andra.
Sally Rooney har rönt stora framgångar med sina romaner. Hennes första två har blivit TV-serier till och med. Jag tror det är något med Irland, det ganska sakliga prosan och karaktärersskildringarna som gör att böckerna fått så stor spridning. Själv läste jag Normal People med stor behållning, och jag läste Conversations with friends först nu i januari men tyckte om den också. Dock hade jag inte mycket för hennes tredje bok som jag faktiskt inte ens läste klart.
Boken skildrar två bröder vars pappa nyligen gått bort. Som hennes tidigare verk är historien starkt relationsdriven och även nu får vi ta del av kärleksliv, men också en sårig syskonrelation. Ivan är lillebror, superbra på schack och har gått från den socialt bortvände lillen till en person som tydligen kan bli kär medan storebror Peter är klassiskt charmig, en framgångsrik jurist men har en relation som betytt allt för honom bakom sig istället för framför sig.
I Intermezzo har Rooney ett annat slags språk än hennes två första böcker. Man känner igen hennes ton på något vis, men det är faktiskt en helt annan slags prosa. Den känns vuxnare, mer stilistisk och med mycket inspiration från de klassiska författarna. Men just det enkla språket har tidigare varit hennes styrka och nu fastnar jag i meningsuppbyggnaderna, det flyter inte. Historien får får därför inte flöda inom mig, och istället blir det stackato.
Det är synd, jag lämnas med en känsla av en trög bok som jag försöker ta mig igenom, och samtidigt har den ju något. Karaktärerna, dynamiken, komplexiteten. Men det naturliga flödet som Rooney annars är så duktig på finns inte och då försvinner ändå njutningen av att läsa för mig. Poängerna försvinner, jag förstår inte karaktärerna, jag häpnas inte när jag ska häpnas och jag berörs inte när jag ska beröras. Och min tolkning är att det är språket som sätter käppar i hjulet för läsupplevelsen. Det blev en bok jag ändå är glad över att ha läst för att kunna delta i diskussioner men en bok som jag inte kommer ge vidare som lästips till någon ytterligare. Får se hur den fortsatta utvecklingen blir!
I vintras läste jag Ramqvist bok, ”Den första boken” som trots titeln faktiskt är hennes tionde bok. För många tror jag Ramqvist främst blev känd för ”Bröd och mjölk”, även om hon varit författare sedan mer än 25 år tillbaka. ”Den första boken” refererar på ett sätt till boken ”More fire” som Ramqvist, liksom den här boken, lät utspela på Jamaica. Historien är likartad, det är en ung kvinna som spenderar sin tid på ön och möter kärleken. Medan ”More fire” har ett större fokus på kolonialism i kärlekshistorien så spelar den slags frågor en mindre roll i ”Den första boken”, som istället låter skillnaderna agera kuliss.
Boken handlar istället mer om huvudpersonerna något invecklade och i min mening omogna syn på kärlek. Hon är ung, hon åker till Jamaica för att skriva en bok, de har sex, det känns som de kommer varandra nära av det, och på något vis är kärleken mellan dem djup av detta. Samtalen känns ytliga och flyktiga, men dynamiken är svår. Hon kommer från världen med pengar men har egentligen inga, hon vill inte förknippas med sexturism men ändå är ett av hennes mest framträdande attribut just vitheten och att hon är annorlunda gentemot Paul, som den jamaicanska mannen heter.
Språket är vackert, sinnligt och gör att jag hålls kvar i historien. Berättelsen är suggestivt framlagd och präglas av en sexuell ton, inte konstigt kanske med tanke på att huvudspåret utspelar sig i deras gemensamma säng, och olika bakåtblickar varvas med att de har sex hennes sista dagar på ön.
Vad tycker jag då? Jag tycker språket är fint och att boken är annorlunda från mycket annat man läser, men efter halva kände jag mig klar med den. Jag tycker den är för grund? Klart jag minns hur det kunde kännas av vara typ 22 och inte ha koll på sitt känsloliv, blanda ihop passion med djup kärlek och inte våga ta tag i sitt inre. Men för den sakens skull lockar det mig inte att spendera en hel bok inuti ett sådant huvud. Dock tror jag många kan uppskatta den här boken, Young Adult-litteraturen känns verkligen fortsatt stark just nu.
Var faktiskt på författarsamtal med Ramqvist i höstas och där kom frågan upp huruvida det finns sanning i historien. Visst ska författare få lov att berätta historien utan att deklarera exakt hur mycket inspiration som finns från egna minnen eller känslor, men jag tyckte den frågan var extra intressant nu när jag läst. För med tanke på att det är andra boken som utspelar sig på en plats där hon själv var i den åldern, och att huvudpersonen är aspirerande författare… Ja den biten kittlar i mig mer än jag vill erkänna. Skrev ett inlägg om autofiktion för ett tag sedan och även om detta inte klassas som en autofiktiv bok så följer den på något sätt med i trenden.
Om någon av er läst – jag vill veta vad ni tyckte!
För ett tag sedan läste jag Stacken, Annika Norlins första skönlitterära bok, men långt ifrån första text. Norlin är känd som textkompositör och en väldigt duktig sådan, hon har gått under artistnamn som Hello Saferide och Säkert! Häromåret släppte hon en novellsamling som skapade förtjusning i kritikerkåren. Själv var jag kanske inte lika begeistrad som alla andra, men tjusningen är absolut trots det tydlig, även för mig.
I Stacken beskriver Annika Norlin en sammansättning av människor som vill leva på ett annat sätt än det klassiska samhället. Utan stress och förbehållningar, utan att ta av planetens resurser, utan det vanliga ekorrhjulet. Vi följer karaktärerna en och en, sen samtidigt som de parallellt sammanflätas till just Stacken.
När jag läste den tänkte jag att det var en okej bok men faktum är att jag tänkt mycket på den i efterhand, och det är ju ett gott betyg. Den sätter ljus på vissa tankar. Dels hur mycket gruppmänniska man ändå är. Även om man vill leva radikalt och utanför samhällets normer formerar vi oss i grupper som ju får egna regler. Så helt fria verkar vi inte kunna vara, och vad är total frihet? Om vi tänker sexuell frihet, vad händer med de personer som är mer monogama till naturen? Får de ändå vara med? Hur mycket oliktänkande ryms egentligen om man samtidigt ska ha en gemenskap? I Norlins bok är gruppdynamiken slående nära en sekt. Men tycker Stacken att de är en sekt?
Att Norlin kan använda sig av orden för att skapa stämningar och beskrivningar lyser tydligt i boken. Trots det präglas den dock av att vara så otroligt lik mycket av den moderna svenska litteraturen. Det är något med författare från samtiden som älskar att beskriva oss och samhället som så grått. Alltid är det osmickrande sexscener, snor, skrikande barn, missbruk och ångest som porträtteras. Jag är mer ett fan av det kanske poetiska, drömmande, lyriska. Om man med en sådan scen bryter av med något rått blir det effektfullt men när hela boken präglas av det råa och oslipade som är typiskt för modern svensk litteratur, då kan det inte bli en bok jag på totalen uppskattar.
Ändå tycker jag det är en bra bok? Det är så lustigt det där, att själv inte tycka om en bok men om någon skulle be om en objektiv bedömning så innehåller den de element som nog klassar en bra bok. Tänkvärdhet, radikal, bra språk.
Det blir 3 av 5 på min något icke-konsekventa skala.
I bokklubben på Soho House läste vi The minstry of time av Kaliane Bradley. Det var en bok jag iallafall inte hade hört talas om, men som visade sig varit extremt hypad utomlands. Det var så mycket skriverier att jag direkt blev skeptisk. För mig står bra PR bakom en sådan slags virvelvind av entusiasm, inte den egentliga litterära kvaliteten. Kalla mig gammaldags men så är det. Trion av Johanna Hedman fick lite samma enorma skriveri innan den ens var publicerad och massa översättningskontrakt. Det var visserligen en bra bok, men i min mening är det inte en modern klassiker direkt som stack ut så pass mycket som man fick bilden av i samband med att hon debuterade. Eller är det en illa dold avundsjuka jag omedvetet blottar?
Tillbaka till The ministry of time. En riktigt genreöverskridande och lite märklig bok. Som en blandning av Expeditionen av Bea Usma och spänningsroman? Och lite romantik på det? Boken utspelar sig i UK, några decennier från nutid minst. Man har med hjälp av en tidskapsel transporterat folk från dåtiden in till den moderna världen. De ska assimileras in i det moderna samhället med hjälp av anställda på minsteriet. En av de anställda är bokens huvudperson som är ganska lik författaren i olika attribut.
Sen händer det inte så mycket alls i boken. Den går långsamt framåt medan vi följer huvudpersonens lite invecklade tankar om sitt jobb och dåtidens människor som upptäcker saker om det moderna samhället, som dejting och att homosexualitet är tillåtet. Tills det plötsligt är kanske 80 sidor kvar, då byter boken helt skepnad och blir dels ganska sci-fi fokuserad och dels en spänningsroman med skjutningar och annat.
Jag tror författaren hade jättekul när hon skrev den här boken. Skrivarglädjen dansar verkligen över sidorna, kan tänka mig att det var ett lustfyllt projekt. Dock räcker inte glädjen hela vägen för min del. Visst, den är bitvis lite underhållande, men sedan har den inte så mycket mer. Kommer vara en klassisk bok jag glömmer om några år och aldrig riktigt rekommenderar till någon. Kan dock inte kalla den för dålig faktiskt, för jag läste ändå den med någon slags läsglädje och funderade inte på att avsluta den i förtid.
Bokklubben på Soho tyckte lite blandat om den, men ingen var kanske direkt begeistrad. Många rekommenderade att läsa lite intervjuer med författaren så det har jag gjort. Hon känns sympatisk och kanske lite udda, man får en känsla av att hon själv blev lite kär i en av dåtidens personer och ville skriva in sig själv i en kärlekshistoria med honom.
Välkomna till en läslista om 2024. Jag fann den inne hos Julia, som i sin tur hade anpassat den från Flora. Tycker själv mycket om att läsa sådana listor, så jag hoppas ni tycker samma.
Hur var läsåret 2024?
Allt som allt var det ett bra läsår. Jag var med i två bokklubbar vilket styrde många av valen, men det var något jag uppskattade. Övriga böcker valde jag med omsorg, så oavsett vad jag tyckte om dem, så ville jag ha läst dem.
Antal lästa böcker under 2024:
Jag läste 29 böcker.
Vilken typ av böcker läste du?
Främst läser jag skönlitterära böcker som är eller har varit aktuella senaste åren. Någon klassiker brukar smyga sig in (i år Stefan Zweigs samlade noveller exempelvis) och några titlar som varit populära för många år sedan och jag fortfarande är nyfiken på (Tills alla dör och Andromeda exempelvis). Gillar även att läsa poesi då och då, gärna på hösten (i år Aster of ceremonies och Sapfo).
Vilken månad läste du flest böcker?
I augusti läste jag fem böcker. Oftast, som alla andra, läser jag mer om jag är ledig men jag var faktiskt inte det i augusti. Måste smittats av andras sommarledighet inom mig.
Vilken månad läste du minst?
Januari läste jag ingen. Jag påbörjade Systrarna i slutet och den tog sin tid att ta sig igenom. Hade en liten period jag ville samla mig på.
En bok du inte läste ut?
Oftast brukar det finnas någon sådan bok. Jag vill inte läsa klart för sakens skull, men i år läste jag allt. Stefan Zweig hade jag inte fortsatt med om inte han var så känd och boken så kort.
En ny genre för året?
I år läste jag The ministry of time som hade en liten dos av sci-fi i sig, en genre jag inte bekantat mig med förut. Den hade också lite romance-inslag? Blev spontant inte en favoritgenre att återvända till.
Några citat som du fastnade för?
Spara ner små utsnitt av böckerna jag läser är något jag ägnar mig mycket åt. Valerie Perrin är en författare vars meningar jag vill fotografera av stup i kvarten. Här kommer några av hennes vackra ord:
Men även Paul Auster skapar mycket tankar hos mig, här lite utsnitt från 4321:
Några böcker som fick dig att vilja skriva?
Flora Wiströms bok ”Här ruvar havet”. Tycker hennes språk gjort en tydlig utveckling från debuten, vilket påminde mig om att ju mer man skriver ju vassare blir man.
Paul Austers ”Baumgartner”. Dels för att det var min favoritbok från året men dels för att hans språk bär en lättsamhet och ett djup samtidigt om är inspirerande.
Valerie Perrins böcker ”Tre” och ”Glömda om söndagen”. Bägge är fyllda med vackra ord och romantiska formuleringar som inte är klichéartade, bara välsmakande och sinnliga. Vet inte om det är franska språket eller hennes penna, men ljuvligt är det.
Bästa läsplatsen 2024?
Mitt favoritsätt att läsa på sker i Skåne. Det brukar ske på morgonen, packar ner frukost vilket ofta är yoghurt och stekta rosmarindoftande nektariner samt en termos med te, går ner till stranden. Brer ut min gröna linnehandduk från Växbo jag fått i present, klär av mig. Sen brukar jag ta ett morgondopp oavsett temperatur. Klär sedan på mig igen, och sitter på handduken med min läsning och frukost. Då känner jag mig alltid nöjd med livet, oavsett sinnesstämning i övrigt.
Ett fint läsminne från 2024:
Jag var på konferens i London i augusti och de sista timmarna innan vi behövde åka till flygplatsen smet jag istället till Soho House i London, och placerade mig i en fåtölj. Bjöd mig själv på en cosmo och läste ut Andromeda. Kände mig märkligt nöjd med detta, det var något med att känna sig världsvan om gjorde avtryck.
I vilken form läste du böcker 2024?
95% av böckerna är fysiska böcker. Jag kan egentligen inte tänka mig något annat. Allra helst inbundna, men det blev också en och annan pocket. Läste också två böcker på läsplatta – om jag ska resa bort får jag ha med mig max två fysiska böcker och resten på platta. Detta efter en incident när jag åkte till Sydamerika med 7 kg övervikt, där packningen främst bestod av inbundna böcker som skulle räcka över en månads ledighet…
Vilken var den första boken du läste 2024?
Systrarna av Jonas Hassen Khemiri. En bra start, jag var i rätt stämning för en rejäl bok vid årets början.
Och vilken var den sista?
Här ruvar havet. Jag började egentligen på den under seglingen i september, så det var dags att ge den uppmärksamheten den förtjänade.
Vilka var de bästa böckerna du läste 2024?
Utan inbördes ordning så var det:
Systrarna av Jonas Hassen Khemiri
Tills alla dör av Diamant Salihu
Rent Hus av Alia Trabucco Zerán
Baumgartner av Paul Auster
Tre och Glömda om söndagen av Valerie Perrin
Vilka kommande böcker ser du fram emot att läsa?
Jag är väldigt nyfiken på Dream Count av Chimamanda Ngozi Adichie. Jag har läst mycket av henne och älskat allt i princip, men nu var det längesedan och snart släpps hennes nya bok.
Det var mitt läsår 2024. Ser fram emot 2025! De första titlarna som står redo är bokklubbsböcker. VI ska läsa Intermezzo av Sally Rooney med ena klubben, och Fourth Wing av Rebecca Yarros med den andra. Medan mitt bokpaket transporterar sig genom postsystemet läser jag Bränn alla mina brev av Schulman. Är inte ett Schulman-fan för jag är långsint och kan inte släppa hur han betedde sig på internet för längesedan. Nu fick jag den av mamma i min adventskalender från december, och hon tyckte själv så mycket om den att det blir dags för min första bok av honom. Skulle så gärna höra om er läsning och vad ni läser nu?
Nu har vi kommit till den avslutande delen av mina mini-recensioner från 2024. Tyckte jag läste mycket som antingen var bra eller som jag av andra anledningar ändå ville läsa. Sista etappen kanske känns igen litegrann, för till alla dessa hade jag bloggen och de kan ha nämnts lite här och var.
En bok som skulle handla om böcker, förlagsvärlden och en ung tjejs plats där. Handlade istället mycket om relationer och att alla mänskliga kontakter inte går att kategorisera. Kärlek? Vänskap? Romantiskt, men ej sexuellt? Och så vidare. Höga förhoppningar som inte infriades men ändå läsvärd. Tre av fem.
Det här omslaget gissar jag att en del känner igen. Maken till hype var längesedan man såg, och själv lästes denna i Soho-bokklubben. Boken handlar om Athena (ja det var horribelt svårt för mig att läsa om en person som delade namn med mig? Händer aldrig annars). Nåväl. Hon är en framgångsrik författare som dör, och hennes vän snor hennes opublicerade bokmanus. Boken behandlar teman som vem får berätta en historia, vad är stjäla text och hur långt kan man som konstnär profitera på andras lidande? Själv tyckte jag den hade fått alldeles för mycket hyllningar. Helt okej. Två komma fem av fem.
Efter att ha läst Tre tidigare under året kände jag ett starkt behov av att sluka allt Perrin skriver hädanefter. Hennes debutroman är översatt till svenska, så den tog jag mig an. Vi får följa huvudpersonen som är en ung kvinna, och arbetar på ett ålderdomshem. Det är mystiska familjeförhållanden – föräldrarna dog i en olycka, och hon bor med farföräldrarna. På äldreboendet finns en dam vars historia berättas genom huvudpersonen. Trådarna vävs ihop och som alltid är det vackert språk och en bladvändare som bjuds på.
Vi läste denna i bokklubben. Porter skriver i lyrisk form om en kille, Shy. Omvärlden förstår inte honom och hans beteenden. Han kan vara aggressiv, göra utfall och förstör för sig själv. Jag tror man ska läsa denna långsamt med eftertanke, och inte snabbt i stress som jag. Kan ha påverkat betyget som blev två komma fem av fem.
Jag tycker Duras skriver vackert men ofta utan handling, och så är det mestadels även i denna korta bok. I ett sådant här format passar det dock väldigt bra! Handlar om ett möte mellan en man och en kvinna vid Atlanten. Ska vara inspirerat av verkligheten där hon mötte sin framtida homosexuella älskare. Finns en del att googla på jag inte gjort än så lämnar skvallret där. Uppskattade välsmakande franska ord i en havsmiljö. Fyra av fem.
The ministry of time av Kaliane Bradley
Den här lästes med Soho-bokklubben, en ytterligare bok som fått mycket hype utan att jag till fullo förstår. Staten har upptäckt en tidsmaskin som transporterar fram personer till nutid. Detta skapar oanade problem och vår protagonist arbetar för staten och tidsprojektet, men förstår inte hur djupt involverad hon är. Märklig blandning av romance och sci-fi, där ingen genre är en favorit för mig. Tror författaren hade JÄTTEkul när hon skrev denna, och själv tyckte jag den var helt ok trots allt. Måste förresten publicera min recension. Tre av fem.
Bokklubbsbok (jag har alltså två stycken klubbar för att förtydliga). Stridsberg skriver fram en historia som inte vilar på handlingen och kanske knappt på karaktärernas utveckling. Det är generationstrauman som skildras, ihopflätat över olika personer som påminner om varandra. Jag tyckte mycket om språket, och tycker Stridsberg visar på talang som berättar en historia på ett annat vis. Tre komma fem av fem.
En tungviktare till författare jag läste mycket av som tonåring faktiskt. Den här boken skildrar en ”kirurgs” vardag på ett mentalsjukhus för kvinnor där han utför experimentella behandlingar. En bok som kunde givit en så mycket mer än vad den gav. Två komma fem av fem.
4 3 2 1 av Paul Auster
Efter Baumgartner som jag läste med stort behag, gick jag på Michelle i bokklubbens absoluta favoritbok. Auster skildrar en pojkes liv från barndom till vuxen i fyra parallella liv som kunde skett. Sliding doors som gör utfallen och karaktären helt olika beroende på i vilken kontext den hamnar i. Underbart sinnlig och får en att fundera på livet mycket. Fyra komma fem av fem.
Den första boken av Karolina Ramqvist
Innan jag läste den här boken, var jag på författarsamtal på Soho House där Ramqvist intervjuades. Blev mycket nyfiken och till min glädje blev det en bokklubbsbok. Det är i början av 2000-talet, en ung svensk tjej reser runt på Jamaica och blir kär i en jamaicansk kille som bor där. Jag tyckte om boken först, vackert språk, en slags sexuell spänning ligger över sidorna och den skrider långsamt framåt. Men sen tröttnade jag lite på greppet och karaktärens omogenhet. Tror jag gillade den bäst i klubben dock, uppskattade en svensk bok som inte är som alla andra med det destruktiva, gråa, mörka. Recension kommer snart! Tre av fem.
Här ruvar havet av Flora Wiström
Avslutade året med en pocketbok inköpt på Arlanda, på väg till en kroatisk segelbåt. Trodde det skulle bli en lässemester, men ack så fel jag hade. Fick bli en jullovsbok. Vi följer Ida som spenderar en semestervecka hos sin pappa på en bohuslänsk ö. Älskar att boken har havet som tydlig kuliss och tycker Wiströms språk gjort en så stor utveckling från debuten (såklart! Men kul att följa). Är ett stort fan av Floras blogg dessutom. Hade önskat mig en längre bok! Tre komma fem av fem.
Pust, det var det hela! Men trevligt läsår kände jag spontant. Bokklubbarna bidrog med tillskott som jag kanske inte alltid hade valt själv vilket jag uppskattar, och sen var jag noga med vilka andra böcker jag valde att läsa. Det blev en bra mix för mig av utforskande och tillfredsställande böcker. Nyfiken om ni läst något jag läst, och vad ni tyckte?
A T H E N A 