Etikett: Johanna Hedman

The ministry of time av Kaliane Bradley

I bokklubben på Soho House läste vi The minstry of time av Kaliane Bradley. Det var en bok jag iallafall inte hade hört talas om, men som visade sig varit extremt hypad utomlands. Det var så mycket skriverier att jag direkt blev skeptisk. För mig står bra PR bakom en sådan slags virvelvind av entusiasm, inte den egentliga litterära kvaliteten. Kalla mig gammaldags men så är det. Trion av Johanna Hedman fick lite samma enorma skriveri innan den ens var publicerad och massa översättningskontrakt. Det var visserligen en bra bok, men i min mening är det inte en modern klassiker direkt som stack ut så pass mycket som man fick bilden av i samband med att hon debuterade. Eller är det en illa dold avundsjuka jag omedvetet blottar?

Tillbaka till The ministry of time. En riktigt genreöverskridande och lite märklig bok. Som en blandning av Expeditionen av Bea Usma och spänningsroman? Och lite romantik på det? Boken utspelar sig i UK, några decennier från nutid minst. Man har med hjälp av en tidskapsel transporterat folk från dåtiden in till den moderna världen. De ska assimileras in i det moderna samhället med hjälp av anställda på minsteriet. En av de anställda är bokens huvudperson som är ganska lik författaren i olika attribut.

Sen händer det inte så mycket alls i boken. Den går långsamt framåt medan vi följer huvudpersonens lite invecklade tankar om sitt jobb och dåtidens människor som upptäcker saker om det moderna samhället, som dejting och att homosexualitet är tillåtet. Tills det plötsligt är kanske 80 sidor kvar, då byter boken helt skepnad och blir dels ganska sci-fi fokuserad och dels en spänningsroman med skjutningar och annat.

Jag tror författaren hade jättekul när hon skrev den här boken. Skrivarglädjen dansar verkligen över sidorna, kan tänka mig att det var ett lustfyllt projekt. Dock räcker inte glädjen hela vägen för min del. Visst, den är bitvis lite underhållande, men sedan har den inte så mycket mer. Kommer vara en klassisk bok jag glömmer om några år och aldrig riktigt rekommenderar till någon. Kan dock inte kalla den för dålig faktiskt, för jag läste ändå den med någon slags läsglädje och funderade inte på att avsluta den i förtid.

Bokklubben på Soho tyckte lite blandat om den, men ingen var kanske direkt begeistrad. Många rekommenderade att läsa lite intervjuer med författaren så det har jag gjort. Hon känns sympatisk och kanske lite udda, man får en känsla av att hon själv blev lite kär i en av dåtidens personer och ville skriva in sig själv i en kärlekshistoria med honom.

Vad läser ni?

Tre av Valérie Perrin

Min första sommarlovsbok fick bli Tre av Valérie Perrin. Har bara en vecka sommarlov men har ändå finns en stark förhoppning om att jag ska få läsa fler böcker denna vecka. Är på västkusten ihop med ett gäng kompisar, och just idag duggar det tätt så det kanske blir ett par lässtunder ändå.

Det här är andra boken av Valérie Perrin som jag läser, den första var Färskt vatten till blommorna som jag tror många kan känna igen iallafall omslaget på. Den läste vi i min bokklubb hösten 2022 och det var en bok som vi alla tyckte om, trots att vi är en blandning av personer som kanske tror att vi har svårare boksmak än så (pinsamt nog). Tre fick jag i julklapp av min brors tjej, och det var ett utmärkt julklappsval. Just den julen läste jag flera långa böcker efter vartannat (Skärvorna och Systrarna däribland) så jag sparade Tre tills en lite längre ledighet. Inte för att en vecka kanske är så lång ledighet men man tar vad man får.

Tre handlar om tonårsvänskap, om livsöden, om sorg, om skam. Liksom förra boken går texten fram och tillbaka från dåtid och nutid, och under berättelsens gång vilar föreställningen om att något dåligt har hänt vännerna emellan, men exakt vad får man inte veta. Greppet gör att boken blir bläddningsbar, man läser och läser och läser för att få veta vad som hänt. Fast man läser också för att Perrin är en så stark författarinna, hennes ord och meningar är vackra men de flyter samtidigt snabbt igenom en. Är imponerad av hennes sätt att komponera texter.

De tre vännerna Nina, Adrien och Étienne växer upp i den lilla byn La Comelle i Bourgogne och finner varandra första dagen i skolan. Varför vet man inte riktigt, kanske för att efternamnen kom efter varandra i klasslistan, kanske såg de något hos varandra intuitivt. Enheten är starkt sammansvetsad och går igenom barndomen och ungdomens steg ihop. De delar precis allt och berättar om sina första kyssar, första kärlekar, om existensiella tankar men samtidigt säger de ingenting alls. Hänger på utomhusbadet i byn, dricker vodkadrinkar och smiter in på den lokala klubben, spelar i band tillsammans. Nina växer upp hos sin morfar efter att ha blivit övergiven av sin mamma, Adrien är en älskarinnebarn och träffar sin pappa sporadiskt på obligatoriska luncher någon gång i kvartalet medan Étienne växer upp med syskon och sommarhus, ett vackert hem och överflöd som han delar med sig av till vännerna.

Trots att de är unga och sorglösa finns mycket svärta i deras liv. De går igenom död, ensamhet och det uttalade att inte vara önskad av föräldrar. De letar efter sina tillhörigheter i livet, vilka de egentligen är, och den djupt mänskliga känslan av att undra om man är älskvärd nog som barn förekommer mellan raderna.

Nutiden innehåller egentligen mycket mer; boken börjar med att Nina får reda på att Étienne ska dö. Det cirkulerar kring hans närstående död och en bil som hittas i den lokala sjön med en död kropp. Vuxenlivet har mer dramatik men det är inte de partierna som jag kommer bära med mig.

Temat om den oslagbara tonårsvänskapen som sedan slås sönder känns igen från andra böcker. Jag påminns bland annat om de svenska böckerna Trion av Johanna Hedman, och om Sandra Beijers bok Allt som blir kvar. Det villkorslösa som existerar i den åldern, och känslan av att man är en enhet som inte går att finna början och slut på. Man tror att vänskapen kommer vara för evigt, men problemet med att dela villkorslös kärlek så tätt med vänner är att man inte är utan villkor inför varandra egentligen. Så sårar någon en blir fallet mycket större än en vanlig vänskap, och inte lika förlåtande som vi är inför familj. Det är inte specifikt ett stort svek som händer i boken som förklarar allt, men ju mer man läser ju fler trådar får man till väven om varför de gled isär. Att väva ihop berättelsen en tråd i taget känns igen från Färskt vatten till blommorna. Jag tycker om greppet, men tycker att det fungerade ännu bättre i förra boken även om den dramaturgiska kurvan är snarlik om inte nästintill identisk.

Partierna om tonåren är det som färgar sig starkast hos mig efter att ha slagit igen boken och fått samla tankarna. Porträtten är välskrivna, miljön vacker och historien händelserik. Perrin är en skicklig författare och fastän boken är dryga 600 sidor lång känns det som jag slukat en kortroman.

Rekommenderar jag boken? Ja.
Betyg? 4 västkustar av 5 (fast en svag fyra ändå)
Vill jag läsa mer av Perrin? JA. Hennes första bok är numer översatt till svenska så den ska jag ta mig an.

Har någon här ute i etern läst Tre och vad tyckte ni?