Amanda Romare, en författare som tog sig igenom det enorma bokbrus som finns och blev en av de utvalda. Så kan jag tänka ibland när hon dyker upp i någon intervju, podd, boksnack eller sommarprat. Det fascinerar mig. För mig är Romare vårt svenska svar på författare och titlar som All fouls av Miranda July. Ett nedslag i vår nutid, ett öppet, ofiltrerat och naket sådant. Romare skriver autofiktivt, ett grepp jag ofta fastnar vid att diskutera. Kanske för att det kändes ovanligt förr men som är en brutalt stor trend nu, kanske för att vi är introspektiva och egocentriska, så vårt skrivande färgas också av detta. Romare blev känd med Halva Malmö består av killar som dumpat mig, som också plockades upp som serie av Netflix. Jag såg serien faktiskt, och tyckte den var superbra. Så ärlig och sann skildring av tinderlivet, om att inte sätta gränser, om att ge upp sin integritet och det mänskliga i att egentligen bara vilja bli älskad.

I Judas är Romare istället i en parrelation, och sin första på lång tid. Hon har blivit tillsammans med en kille som också är från Bjäre och hon tampas med mycket känslor kring relationslivet. Om det är tillräckligt bra, hur långt man får pusha varandra och – ångesten. Hur stor del han måste ta i att vara en stöttepelare, var går gränsen mellan individ och vi. Det finns flera scener som diskuterats flitigt, däribland en sexscen där folk tycker hennes kille Emil gick över gränsen och sen en scen när (den fiktiva?) Amanda vill tvinga sin kille att gå ner i vikt med Ozempic.

Den där råa bilden utan tillrättaläggning av skeenden uppskattar jag kanske mest med boken. Jag tycker det finns gråzoner inbyggda, precis som dilemman och moraliska tveksamheter ofta har, och det uppskattar jag i en tid där mycket kan vara svart-vitt. Rätt, fel, övergrepp, kränkning, så upplever jag ofta att definitionen går medan jag själv kan tänka ”eller en gråzon” men som sällan får lov att existera i det allmänna. Jag har ju såklart också en massa egna åsikter kring mycket hon beskriver. Till exempel tror jag inte man efter två år ihop ska känna att man nöjer sig eller att ”större än såhär blir nog inte kärlek”, en aspekt hon ofta tar upp genom sidorna. Då tror jag inte man hittat helt rätt. Jag tycker kanske inte heller sovsex-biten kändes så upprörande, för jag tolkar det som att Amanda är med på det hela, och inte har uttryckt motsatsen. Men hon leker med tankarna, experimenterar med var gränserna går i sin bok. Hon berättar också om ett övergrepp som skett inom kompisgruppen och hur det finns en instinktiv reflex av att vilja sopa allt under mattan, för det är krångligt med skav. En helt ärlig tanke som jag tror många känner igen sig i, hur fel den än må vara. Och att genom att vi lär oss känna igen att bekvämligheten inte alltid är mest rätt, så kan vi komma vidare från gamla strukturer där offret blir offer igen.

Jag spinner iväg. Och det förvånar mig lite, för min första tanke när jag slog igen boken var att det är en ganska simpel bok. Dagboksreflekterande i korta stycken. Det är inget gediget karaktärsbygge eller intrikata miljöer som byggts upp. Det är ganska rakt på, enkelt språk, lättläst i ett nafs och ibland lite väl rått (analsprickor orkar jag inte läsa om något mer). Men det är något större än så, jag tycker Judas är ett slags samtidsdokument och därför väl värd sin läsning. För oavsett hur boken landar hos en, så tycker jag den visar på hur tankarna går hos många i samma ålder och position som Amanda Romare, och därför gillar jag den här boken lite oavsett hur innehållet reflekterar mina egna åsikter, mitt eget liv och mina egna tankar. För det är mycket jag inte håller med om, inte känner igen i mitt egna liv men som jag ändå ser mycket av runt om mig. Har ni läst den och vad tycker ni?