Juli i en lista

Juli månad, en sommarmånad, en månad med en del ledighet och mycket flängande till södern för min del. Jag tror många i vårt land har juli som en favoritmånad men om sanningen ska fram är jag inte sommarens största fan. Jag tror det beror på hederlig brist på förmåga att slappna av. Den här julimånaden var dock mjukare än vanligt. Kanske för att jag fick vara med D så mycket, att vara kär och ha sommarledigt ihop var lika drömmigt som jag hade hoppats på och kanske lyckades jag slappna av lite då och då trots åkandet fram och tillbaka.

Månadens bok

Äntligen kom det en tid med läsning utan stopp. Det var ett par dagar där orden bara fick intas utan hejd. Jag läste För Lydia, en bok jag velat läsa länge då den replikerar på Hjalmar Söderbergs bok Den allvarsamma leken, som är en av mina favoritböcker. Jag läste också Ligan, En ny gud och The guest men ska jag välja en blir det För Lydia.

Månadens ord

Gul bil. Två ord visserligen, men två ord jag yttrat många gånger. Vi har kört en del bil, och jag noterar alltid gula bilar sedan barndomsleken men numer applicerar jag den leken igen.

Månadens mat

Jag tror knappt vi ätit samma mat två gånger den här månaden men jag gjorde en skaldjurspasta som blev väldigt god och som jag vet att D uppskattar lite extra.

Månadens vin

Drack så mycket bra vin i juli! Delvis för att jag gick loco på systemet en dag i början av juli och köpte allt jag tyckte såg lockande ut, och sen kunde vi praktisera uppdrickandet när min bror och Hj var i Ljunghusen med mig och D. Bäst var ett vhino verde från Aphros, men kanske var det också bäst för att det blev ett lunchvin en riktigt solig dag.

Månadens skönhet

Evys spf. Har en hatkärlek till deras märkliga mousse, som känns effektiv men lämnar huden lite klistrig.

Månadens bad

Alla bad i Ljunghusen. Fast – det blev ett nattbad i Havslätt som kanske får bli månadens bad. Jag hackade tänderna som en idiot medan resten plaskade omkring, men ändå, ett nattbad måste väl ändå vinna.

Månadens låt

Lyssnar inte på något nytt, men har lyssnat en del på Effortless av Sabina Ddumba. Känns fint med en låt som beskriver det skrytiga i när allt känns helt rätt.

Månadens kultur

Sparsamt med kultur från min sida, det närmaste är att jag besökte Höllvikens bibliotek och lånade Lonely planet-böcker inför vår stundande Balkanresa.

Månadens bokcitat

Det blev en del urklipp från För Lydia faktiskt. Många klokheter och reflektioner som håller än idag, trots att boken utgavs på 70-talet.

Månadens TV

Intet nytt under solen här. Jag fortsätter kolla på And Just Like That efter mina många nattjourer och beundrar klänningarna.

Månadens podd

D har en vän som gör en podd om Oskarshamnare, Hemvändarpodden. Den lyssnade vi på när vi körde upp från södern till nattpassen. Just avsnittet vi lyssnade på behöver man ingen koppling till Oskarshamn för att uppskatta – det var diplomaten Anders Lidén som frikostigt delade med sig av sin rika karriär. Tips! Långt avsnitt, så den passar ypperligt på just en bilresa.

Juli avslutas med tre starka nattpass på raken för att sedan åka ner till Skåne igen till augustis start. Därifrån åker jag och D till Balkan ihop! Vi börjar i Kroatien hos D:s familj men sedan är tanken att vi ska bila runt lite, preliminärt blir det en tur till Bosnien och Montenegro. Det känns helt extremt lyxigt att vi har detta framför oss… Jag hoppas på att kunna slappna av och vila lite. Är oftast bättre på att återhämta mig lite på avstånd från hemmaplan så jag hoppas på att det ska ske.

Prophet song av Paul Lynch

Det är sommar, och jag önskar det fanns tid för att läsa sådär med lättja som jag minns mina barndomsdagar. Så är det inte riktigt, inte än, men i juni hann jag läsa Prophet Song iallafall. Det är Paul Lynchs femte bok, men den första jag själv läser. Han har varit ganska omtalad som författare, nämnts i större prissammanhang och därför någon jag såklart varit nyfiken på. Prophet Song valdes som bokklubbsbok från klubben på Soho House (ett Jessika Gedin-val för att förtydliga).

Boken är en klar och tydlig dystopi, stämningen känns redan efter ett dussintals sidor. Paul Lynch vaggar först in oss i något bekant – en flerbarnsmamma, mannen är aktiv i facket, hon ska börja jobba igen snart när det fjärde barnet passerat bebisåldern. Sen raseras samhället, ett steg i taget. Det börjar smygande, auktoritära ledare tillämpar nya hårdare lagar för att få ordning på samhället. Fackaktiva ses som fiender. Att protestera blir farligt.

Särskilt första tredjedelen av boken ger mig en Orwellsk känsla. Nu var det längesedan jag läste just 1984 men det som är likt, är den skarpa igenkänningen mot verkligheten. Ledare runt om i världen får mer och mer makt, och också rent folkligt mandat, att skärpa till, skapa hårdare samhällen, att göra som Trump gör i USA just nu. Paul Lynch visar i början diskret vad som händer om man tar det ett steg längre än så.

Resten av boken ger en krig, steg för steg. Motståndsrörelse som beväpnar sig, familjemedlemmar som försvinner, ett syskon som bor utomlands och vill hjälpa familjen att fly men utan att hjälp tas emot. För mig var det väldigt tuff läsning. Krigsdelen av läsningen sammanföll med Israels bombningar i Iran på midsommar, för mig med all min släkt i Iran så var det otroligt omtumlande och nästan övermäktigt att läsa om hur ett samhälle går från fungerande till krigszon.

Den här boken bör läsas på engelska. Orden som strömmar fram är som tankar med en nästintill poetisk rytm, och andra som läst den på svenska verkar inte tycka översättningen lyckats med att fånga detta. Jag fångades som sagt men läste också på originalspråk. Det något speciella sättet att skriva på gör också att boken är utmanande att läsa bitvis, man orkar inte ta sig an mer än 30 sidor åt gången kanske. Så den passar inte för att läsa i en hängmatta och förlora sig i direkt.

Det som kändes drabbande var att igenkänningen inför samhället var stor. Den utspelar sig på Irland, och det gör att verkligheten med kriget känns mycket närmare, för livet innan kriget är så likt ens eget. Just den biten har Lynch fått kritik för, att han utgår från att vi läsare bara känner för karaktärerna för att vi känner igen oss. Jag håller inte med om den kritiken riktigt; jag som läsare hade nog känt mig drabbad även om den utspelade sig i en kultur jag kände mindre bra, det har jag upplevt med många böcker. Sen är människor människor, det vi själva kan identifiera oss med drabbar oss också med större kraft.

Sammantaget kan jag rekommendera boken om man är sugen på en modern dystopi om samhället. En genre jag själv väldigt sällan är sugen på dock :)))))

Böcker jag vill läsa sommaren 2025

Det är sommar och min vuxenvana trogen kan jag absolut inte förstå det, men jag försöker komma i stämning genom att fundera på vilka böcker jag ska läsa under semestern. När jag var barn läste jag minst en bok om dagen när det var lov. Jag gjorde nog inget annat – läste, badade på Källbybadet, längtade till kusinerna. Nuförtiden gör jag nog massa annat om dagarna som gör att böckerna inte slukas i samma takt (vägrar erkänna att jag kanske läser långsammare nu också…).

De här fyra böckerna vill jag iallafall få läsa under sommaren. När jag skrev inlägget hade jag inte läst klart Prophet Song men nu är jag klar med den, men den får vara med ändå.

Prophet song av Paul Lynch

Den här boken valdes av Soho House-bokkubben dvs Jessika Gedin tidigare under våren. Jag har ju tyvärr inte kunnat närvara på ganska många av träffarna men läser denna just nu. Den är mörk och skrämmande aktuell, som Orwells 1984, där handlingen går från ett demokratisk samhälle och en hårt arbetande familjefar som är engagerad i facket som plötsligt blir tillfångatagen pga sina politiska åsikter och på den vägen vandrar samhället därefter. Inte en så somrig bok, men på den här bloggen varar ärlighet längst, och det är en titel som kommer konsumeras här under sommaren.

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén

En bok som cirkulerat mycket på den svenska bokinstagramcommunityn, med mycket lovande utlåtanden. Själv fick jag den i födelsedagspresent av min gulliga vän Eli och blev mycket glad. Återstår att se handlingen, men den ska andas samma stil som Löpa varg av Kerstin Ekman, och den boken är ett duktigt hantverk i min mening. Lisa Ridzén skrev tydligen en del av boken när hon gick på Långholmens författarskola, där jag själv också gått men utan en sådan här framgång…

Ligan av Fatima Bremmer

Fatima Bremmer är känd för boken Ett jävla solsken; ett djupgående porträtt av skribenten Esther Blenda. Den boken var otrolig, en viktig skärva av kvinnors plats i svensk skrift under 1900-talets början. Ligan ska porträttera samma era, och ger oss historien om flera kvinnliga journalister och skribenter som tillsammans försökte ta sin plats inom den mansdominerande pressen. Ser starkt fram emot denna! Som jag faktiskt dels fick som tips av Jenny, som är mamma till två nära vänner, men också lyckades få i middagspresent av Iris och Julia. Fina vänner man har.

En ny gud av Zara Kjellner

Ännu en present? Hur rörande att mina vänner ger mig titlar att läsa? Den här fick jag i födelsedagspresent av Mathilda. En författare jag varit nyfiken på länge men inte tagit mig för att läsa. Den här boken ska vara ett slags familjedrama i en överklassmiljö. Mycket nyfiken på den! Det mysigaste är att Mathilda också ska läsa den i sommar, och sen ska vi sammanstråla när vi båda är tillbaka i stan för att diskutera den. En liten bokcirkel helt enkelt!

Har ni någon titel som ni vill läsa i sommar?

Hyper av Agri Ismaïl

Hyper är en bok som fick mycket uppmärksamhet när den släpptes 2024. Titeln blev nominerad till Augustpriset, en hiskelig bedrift för författaren Agri Ismaïl som är debuterande. Kanske var mina förhoppningar väldigt höga på grund av detta, samtidigt vet jag att många av våra moderna svenska böcker som är omtyckta i prissammanhang inte faller mig i smaken.

Boken skildrar en familj med tre barn, varje del av boken ger en inblick i deras vardag i vuxenlivet men också deras tillbakablickar och perspektiv på barndomen. Deras föräldrar är kurder som kämpat för frihet, men som till slut flydde till London, två av barnen har mer minne av den kurdiska kampen än den yngsta.

Samtidigt skildrar Hyper den samtid som finns, med finanskrisen, trade:ande, Dubais konstgjorda kulisser, integration och skulden över att inte ta del av sitt arv.

Alla teman kändes passande för mitt intresse, så jag såg fram emot att ta del av berättelsen. Uppskattade också den trycka versionen med fint och rejält tygomslag. Ändå blev jag inte särskilt uppslukad av boken. Tyckte första delen, som skildrar den äldre brodern, inte tog tag i mig. Jag brydde mig inte så mycket om hans vardag med jobbet där allt gick åt pipan, hans dåliga kontakt med den gnälliga mamman, besattheten av att tjäna pengar och hur svårt det var (är antar jag) att heta Mohammed-liknande namn i Londons finansvärld. Varför brydde jag mig inte? Jag bryr mig oftast om den slags skildringar. Kanske var det tonen berättelsen mejslades fram i.

Del två fångade mig mer. Systern som flyttat till Irak från London för giftermål, som sen skiljer sig och försöker skapa ett nytt liv i Dubai. Jag har en fascination för städer utan en riktig historia, och kunde uppskatta de delarna av skildringen. Även tredje delen hade vissa element jag tyckte om – snabbt och rappt språk som stundtals drog en vidare i historien.

Men ändå saknade jag något. Jag kan inte precisera vad det var, för visst kan jag se att många olika slags läsare skulle uppskatta boken. På något sätt kände jag mig ointresserad och obrydd inför karaktärernas livsöden rakt igenom. Kanske var det tonen, det snabba och rappa blir nästan komiskt, det känns mer som en bok i samma kategori som Snabba cash. Och det är inte böcker som jag fastnar för helt enkelt.

Har någon av er läst? Flera i min boklubb uppskattade denna, jag kunde själv inte vara med och diskutera, men det får mig ändå att undra. Vad missade jag?

Intermezzo av Sally Rooney

Äntligen är det dags att skriva den här recensionen. Jag har burit runt på Intermezzo (den engelska versionen på danskt band) i evigheter känns det som. Den har lästs med Soho-bokklubben och vanliga bokklubben, men jag hängde inte med i någon av dessa och avslutade flera veckor efter alla andra.

Sally Rooney har rönt stora framgångar med sina romaner. Hennes första två har blivit TV-serier till och med. Jag tror det är något med Irland, det ganska sakliga prosan och karaktärersskildringarna som gör att böckerna fått så stor spridning. Själv läste jag Normal People med stor behållning, och jag läste Conversations with friends först nu i januari men tyckte om den också. Dock hade jag inte mycket för hennes tredje bok som jag faktiskt inte ens läste klart.

Boken skildrar två bröder vars pappa nyligen gått bort. Som hennes tidigare verk är historien starkt relationsdriven och även nu får vi ta del av kärleksliv, men också en sårig syskonrelation. Ivan är lillebror, superbra på schack och har gått från den socialt bortvände lillen till en person som tydligen kan bli kär medan storebror Peter är klassiskt charmig, en framgångsrik jurist men har en relation som betytt allt för honom bakom sig istället för framför sig.

I Intermezzo har Rooney ett annat slags språk än hennes två första böcker. Man känner igen hennes ton på något vis, men det är faktiskt en helt annan slags prosa. Den känns vuxnare, mer stilistisk och med mycket inspiration från de klassiska författarna. Men just det enkla språket har tidigare varit hennes styrka och nu fastnar jag i meningsuppbyggnaderna, det flyter inte. Historien får får därför inte flöda inom mig, och istället blir det stackato.

Det är synd, jag lämnas med en känsla av en trög bok som jag försöker ta mig igenom, och samtidigt har den ju något. Karaktärerna, dynamiken, komplexiteten. Men det naturliga flödet som Rooney annars är så duktig på finns inte och då försvinner ändå njutningen av att läsa för mig. Poängerna försvinner, jag förstår inte karaktärerna, jag häpnas inte när jag ska häpnas och jag berörs inte när jag ska beröras. Och min tolkning är att det är språket som sätter käppar i hjulet för läsupplevelsen. Det blev en bok jag ändå är glad över att ha läst för att kunna delta i diskussioner men en bok som jag inte kommer ge vidare som lästips till någon ytterligare. Får se hur den fortsatta utvecklingen blir!

Förslag på några av mina tidigare recensioner:
Den första boken av Karolina Ramqvist
Stacken av Annika Norlin
The ministry of time av Kaliane Bradley
Butcher av Joyce Carol Oates

Böcker jag vill läsa i vår, i påsk, tjugotjugofem osv.

När jag spanade i 2025s släpp vid årskiftet fastnade inte min blick på en enda titel, och nu undrar jag hur jag sökte egentligen? Det finns flera böcker som drar i min nyfikenhet just nu där jag bara längtar efter att sätta tänderna i texten och absorberas. Här kommer några av dessa, kanske tips till påsklovsläsning!

Män och kvinnor av Lena Andersson

Jag är ett stort Lena Andersson-fan men upptäckte väl egentligen henne samtidigt som många andra – med boken Egenmäktigt förfarande som beskriver Esthers hopplösa kärlek till Hugo. Hopplös för att han är inte intresserad på djupet, medan Esther är förälskad och försöker snappa upp de intonationer han ger. Det positiva skapar stora emotionella avtryck, det negativa skapar oro, men tas inte in i samma grad av Esther. Egenmäktigt förfarande gav bara Esthers perspektiv, det kvinnliga, men med boken Män och kvinnor vill Lena Andersson även ge röst åt det manliga perspektivet. Jag var på författarsamtal på Soho House där Jerker Vidborg intervjuade Andersson och jag blev ännu mer sugen på boken efter det (om ni vill läsa en kortrecension av hennes senaste bok Studier av mänskligt beteende finner ni den här). Andersson är smart, specifik och hennes texter brukar vara lätta att ta till sig men ändå ha ett talande intelligent drag. Sen känns hon lite lagom provokativ vilket jag uppskattar, oavsett om jag delar åsikten eller ej. Titeln i sig tror jag är hennes sätt att sätta sig på tvären till vad hon tycker är woke, och ha mannen först i titeln. För visst är man van vid att säga kvinnor och män?

Drömräkning av Chimamanda Ngozie Adichie

En till författare jag vill läsa allt som ifrån är Chimamanda Ngozie Adichie. Hon har flera kända böcker bakom sig som Americanah och En halv gul sol. Jag har även läst Lila hibiskus med stor behållning en gång i tiden. Det är något med hennes språk som både är lättillgängligt men håller hög kvalitet. Älskar det! Jag har tidigare känt mig mycket berörd av hennes böcker och dessutom bidrar de till ett perspektiv jag ofta inte tagit del av. Särskilt En halv gul sol som skildrade Nigeria-konflikten med bildandet av Biafra var så vackert framberättad och gav mig en förståelse för ett lands historia som jag i övrigt inte kan något om. Kanske är det är att hon egentligen berättar om relationer och känslor? Stort ansvar på något sätt att vara en så stor författare och ha en publik som inte själva har en kontext. Men hon är duktig på det. Nu finns boken Drömräkning ute och vi ska läsa den med Soho-bokklubben. Den ska handla om fyra kvinnors liv, om deras kärlek, drömmar med mera. Mycket peppad!

Staden och dess ovissa mur av Haruki Murakami

Om jag för 10-15 år sedan frågade någon läsare creddig bokläsare om deras rekommendation, var Murakami nästan alltid svaret. Jag har läst några böcker av honom och uppskattar de ofta, hans stil är helt annorlunda från många andra verk jag läser. På något sätt är hans text mer saklig och kanske torrare men lämnar mig med välbehag. Jag har ett starkt minne från novellsamlingen Män utan kvinnor som jag läste några riktigt heta sommardagar på balkong. Nu var det många år sedan jag läste honom och ser fram emot hans nya titel. Den ska på något sätt vara en hyllning till böcker och platserna de bor på. Norstedts skriver ”Staden är omgiven av en mur som rör på sig och en väktare ser till att ingen lämnar eller går in i staden. Den är endast tillgänglig för människor utan skuggor och bara enhörningar kan obehindrat komma in och ut”. En beskrivning som delvis inte lockar mig eftersom jag inte gillar sci-fi men samtidigt älskar jag läsa om hur författare, skrivande med mera skildras så nog kan även denna titel bli bra!

Vilka titlar väntar ni på? Nyfiken!

Den första boken av Karolina Ramqvist

I vintras läste jag Ramqvist bok, ”Den första boken” som trots titeln faktiskt är hennes tionde bok. För många tror jag Ramqvist främst blev känd för ”Bröd och mjölk”, även om hon varit författare sedan mer än 25 år tillbaka. ”Den första boken” refererar på ett sätt till boken ”More fire” som Ramqvist, liksom den här boken, lät utspela på Jamaica. Historien är likartad, det är en ung kvinna som spenderar sin tid på ön och möter kärleken. Medan ”More fire” har ett större fokus på kolonialism i kärlekshistorien så spelar den slags frågor en mindre roll i ”Den första boken”, som istället låter skillnaderna agera kuliss.

Boken handlar istället mer om huvudpersonerna något invecklade och i min mening omogna syn på kärlek. Hon är ung, hon åker till Jamaica för att skriva en bok, de har sex, det känns som de kommer varandra nära av det, och på något vis är kärleken mellan dem djup av detta. Samtalen känns ytliga och flyktiga, men dynamiken är svår. Hon kommer från världen med pengar men har egentligen inga, hon vill inte förknippas med sexturism men ändå är ett av hennes mest framträdande attribut just vitheten och att hon är annorlunda gentemot Paul, som den jamaicanska mannen heter.

Språket är vackert, sinnligt och gör att jag hålls kvar i historien. Berättelsen är suggestivt framlagd och präglas av en sexuell ton, inte konstigt kanske med tanke på att huvudspåret utspelar sig i deras gemensamma säng, och olika bakåtblickar varvas med att de har sex hennes sista dagar på ön.

Vad tycker jag då? Jag tycker språket är fint och att boken är annorlunda från mycket annat man läser, men efter halva kände jag mig klar med den. Jag tycker den är för grund? Klart jag minns hur det kunde kännas av vara typ 22 och inte ha koll på sitt känsloliv, blanda ihop passion med djup kärlek och inte våga ta tag i sitt inre. Men för den sakens skull lockar det mig inte att spendera en hel bok inuti ett sådant huvud. Dock tror jag många kan uppskatta den här boken, Young Adult-litteraturen känns verkligen fortsatt stark just nu.

Var faktiskt på författarsamtal med Ramqvist i höstas och där kom frågan upp huruvida det finns sanning i historien. Visst ska författare få lov att berätta historien utan att deklarera exakt hur mycket inspiration som finns från egna minnen eller känslor, men jag tyckte den frågan var extra intressant nu när jag läst. För med tanke på att det är andra boken som utspelar sig på en plats där hon själv var i den åldern, och att huvudpersonen är aspirerande författare… Ja den biten kittlar i mig mer än jag vill erkänna. Skrev ett inlägg om autofiktion för ett tag sedan och även om detta inte klassas som en autofiktiv bok så följer den på något sätt med i trenden.

Om någon av er läst – jag vill veta vad ni tyckte!

Stacken av Annika Norlin

För ett tag sedan läste jag Stacken, Annika Norlins första skönlitterära bok, men långt ifrån första text. Norlin är känd som textkompositör och en väldigt duktig sådan, hon har gått under artistnamn som Hello Saferide och Säkert! Häromåret släppte hon en novellsamling som skapade förtjusning i kritikerkåren. Själv var jag kanske inte lika begeistrad som alla andra, men tjusningen är absolut trots det tydlig, även för mig.

I Stacken beskriver Annika Norlin en sammansättning av människor som vill leva på ett annat sätt än det klassiska samhället. Utan stress och förbehållningar, utan att ta av planetens resurser, utan det vanliga ekorrhjulet. Vi följer karaktärerna en och en, sen samtidigt som de parallellt sammanflätas till just Stacken.

När jag läste den tänkte jag att det var en okej bok men faktum är att jag tänkt mycket på den i efterhand, och det är ju ett gott betyg. Den sätter ljus på vissa tankar. Dels hur mycket gruppmänniska man ändå är. Även om man vill leva radikalt och utanför samhällets normer formerar vi oss i grupper som ju får egna regler. Så helt fria verkar vi inte kunna vara, och vad är total frihet? Om vi tänker sexuell frihet, vad händer med de personer som är mer monogama till naturen? Får de ändå vara med? Hur mycket oliktänkande ryms egentligen om man samtidigt ska ha en gemenskap? I Norlins bok är gruppdynamiken slående nära en sekt. Men tycker Stacken att de är en sekt?

Att Norlin kan använda sig av orden för att skapa stämningar och beskrivningar lyser tydligt i boken. Trots det präglas den dock av att vara så otroligt lik mycket av den moderna svenska litteraturen. Det är något med författare från samtiden som älskar att beskriva oss och samhället som så grått. Alltid är det osmickrande sexscener, snor, skrikande barn, missbruk och ångest som porträtteras. Jag är mer ett fan av det kanske poetiska, drömmande, lyriska. Om man med en sådan scen bryter av med något rått blir det effektfullt men när hela boken präglas av det råa och oslipade som är typiskt för modern svensk litteratur, då kan det inte bli en bok jag på totalen uppskattar.

Ändå tycker jag det är en bra bok? Det är så lustigt det där, att själv inte tycka om en bok men om någon skulle be om en objektiv bedömning så innehåller den de element som nog klassar en bra bok. Tänkvärdhet, radikal, bra språk.

Det blir 3 av 5 på min något icke-konsekventa skala.

Vad man inte ska missa på årets bokrea

Det är bokrea och jag känner ett pirr spridas i kroppen. Mamma var förbi mig häromdagen och lämnade färskpressad apelsinjuice och en bokreakatalog från Akademibokhandeln. Om inte det är gulligt så säg. Nedan kommer mina tips och önskningar, fast egentligen borde jag inte köpa en enda titel mer för min bokhylla är mer än dignande och ena hyllplanet sa tack och adjö häromdagen…

Skönlitterära titlar jag läst och rekommenderar

Systrarna av Jonas Hassen Khemiri och Tre av Valerié Perrin
Bägge två är favoritförfattare hos mig och bägge två har minst varsin titel som går att fynda. Hassen Khemiri bjuder på intelligent om tre systrar och deras uppväxt, medan Perrin ger en tät vävd historia med air av Frankrike och välsmakande ord. En recension av Tre finns här. Ps jag hoppas jag läser något svindlande snart, för känns som jag tipsat om samma böcker ett tag.

Rent hus av Alia Trabucco Zeran och 1984 av George Orwell
Rent hus handlar om en städerskas tid hos en privilegierad chilensk familj, och i hemlighet diskuterar den klass och samhörighet. 1984 tycker jag är en titel som blir allt mer kuslig för vart år, innehållet är mer aktuellt än någonsin.

Poesi jag läst och rekommenderar

Samlade dikter av Karin Boye och Samlade dikter av Edith Södergran
Lättillgänglig klassisk svensk poesi. Boye är såklart mycket vass och flera av hennes bästa finns i den här samlingen men tycker även Södergran är värd sin läsning.

Titlar jag läst och tror andra skulle rekommendera

Kanske min flummigaste kategori, men ibland läser man ju något som man själv kanske inte tycker är ett boktips men som man ändå tror andra uppskattar? Eller? Nåväl, här kommer mina sådana tips.

Jävla karlar av Andrev Walden och Skärvorna av Brett Easton Ellis

Jävla karlar vann Augustpriset 2023 för bästa skönlitterära bok. Jag tyckte om den och skrattade mycket, men det kanske inte är en bok jag tipsar om ändå i vanliga fall. Dock går den hem hos så många i min närhet, att den får åka upp här ändå. Easton Ellis bok är också en bok jag läste med viss behållning men som min omgivning istället älskar, recension hittar ni här.

Titlar jag är nyfiken på

Agnes, Louis, Paris av Johanna Ranes och Historien av Elsa Morante

Johanna Ranes gick på KI samtidigt som jag, kanske till och med att vi gick i samma klass ett kort tag. Jag skrev på en historia samtidigt som hon debuterade med den här boken, och min historia utspelade sig också med Paris som stark kuliss. Mycket nyfiken på hennes ord! Historien av Elsa Morante har jag vealat läsa i evigheter, men det blir aldrig av. Kanske nu?

Efter jobbet ska jag dock rusa till Hedengrens. Många av de lokala bokhandlarna har 40 % på precis alla titlar den första dagen på rean, så dit vill jag för att spana. Vad ska ni köpa?

The ministry of time av Kaliane Bradley

I bokklubben på Soho House läste vi The minstry of time av Kaliane Bradley. Det var en bok jag iallafall inte hade hört talas om, men som visade sig varit extremt hypad utomlands. Det var så mycket skriverier att jag direkt blev skeptisk. För mig står bra PR bakom en sådan slags virvelvind av entusiasm, inte den egentliga litterära kvaliteten. Kalla mig gammaldags men så är det. Trion av Johanna Hedman fick lite samma enorma skriveri innan den ens var publicerad och massa översättningskontrakt. Det var visserligen en bra bok, men i min mening är det inte en modern klassiker direkt som stack ut så pass mycket som man fick bilden av i samband med att hon debuterade. Eller är det en illa dold avundsjuka jag omedvetet blottar?

Tillbaka till The ministry of time. En riktigt genreöverskridande och lite märklig bok. Som en blandning av Expeditionen av Bea Usma och spänningsroman? Och lite romantik på det? Boken utspelar sig i UK, några decennier från nutid minst. Man har med hjälp av en tidskapsel transporterat folk från dåtiden in till den moderna världen. De ska assimileras in i det moderna samhället med hjälp av anställda på minsteriet. En av de anställda är bokens huvudperson som är ganska lik författaren i olika attribut.

Sen händer det inte så mycket alls i boken. Den går långsamt framåt medan vi följer huvudpersonens lite invecklade tankar om sitt jobb och dåtidens människor som upptäcker saker om det moderna samhället, som dejting och att homosexualitet är tillåtet. Tills det plötsligt är kanske 80 sidor kvar, då byter boken helt skepnad och blir dels ganska sci-fi fokuserad och dels en spänningsroman med skjutningar och annat.

Jag tror författaren hade jättekul när hon skrev den här boken. Skrivarglädjen dansar verkligen över sidorna, kan tänka mig att det var ett lustfyllt projekt. Dock räcker inte glädjen hela vägen för min del. Visst, den är bitvis lite underhållande, men sedan har den inte så mycket mer. Kommer vara en klassisk bok jag glömmer om några år och aldrig riktigt rekommenderar till någon. Kan dock inte kalla den för dålig faktiskt, för jag läste ändå den med någon slags läsglädje och funderade inte på att avsluta den i förtid.

Bokklubben på Soho tyckte lite blandat om den, men ingen var kanske direkt begeistrad. Många rekommenderade att läsa lite intervjuer med författaren så det har jag gjort. Hon känns sympatisk och kanske lite udda, man får en känsla av att hon själv blev lite kär i en av dåtidens personer och ville skriva in sig själv i en kärlekshistoria med honom.

Vad läser ni?