Har någon av er läst Annie Ernaux? Det här var min första bok av henne men kände ändå till hennes namn när hon fick Nobelpriset 2022, vilket både är ovanligt och kanske aldrig hänt mig förutom när Bob Dylan fick pris. Det resulterade iallafall i jag stod i kö på ett isande kallt Götgatan en decemberdag efter nattpass för att kunna klämma mig in i Söderbokhandlarna och köpa en bok som hon signerade live åt en. Jag köade två och en halv timme i nyköpta New Balance-sneakers vilket inte är det bästa skovalet en snöig vinterdag i Stockholm där solen smälte snön men luften var kall, men ni vet när man precis köpt något nytt och verkligen vill använda det?
Söderbokhandlarna bjöd folk på glögg men det blev aldrig riktigt min del av kön som fick ta del av brickan med små papperskoppar, och när jag försökte ta en glögg ändå i farten när jag frös som allra mest sa butiksbiträdet att hon tyckte synd om de längst bak i kön som aldrig får. Men kön rör ju på sig, en filosofisk tanke hon glömde lägga in i sitt resonemang.
Nåväl, Ernaux hand blev trött precis lagom till att det var min och tre damer före mig köns tur att gå in. De tre damerna blev gruvligt besvikna och klagade högljutt, men själv var jag så trött efter nattpasset att jag nästan såg det som en befrielse. Ett godkännande till att få gå hem till sängen och sova.
Historien ovan ledde iallafall till att jag aldrig tog tag i att köpa en bok av henne, för det påminde mig bara om hur nära jag var att få mitt exemplar signerat. Men nu har jag läst min första titel som är en kort bok eller kanske snarare novell som berättar om Annies forna förhållande med en 27-årig man när hon själv var cirka 57.
Fenomenet är kulturellt spännande tycker jag. Att män tar sig yngre fruar i 50-årsåldens är inget nytt. Vi är vana. Visst kan det skojas om eller ses som ålderskris, men att en man oftast anses ha gott om sex appeal som 50-åring har inte behövt ifrågasättas. Kvinnor som i samma ålder tar sig en yngre respektive är inte lika vanligt och det är på så sätt uppfriskande att ramarna för män och kvinnor jämnar ut sig något. Folk brukar nämna Läckberg i Sverige med hennes yngre man men tycker själv inte det visar på samma fenomen då Läckberg bara var 37 år när de träffades dvs inte en ålder där man ifrågasätter att kvinnor är attraktiva. Dessutom finns fertiliteten kvar då, en inte oväsentlig faktor i skillnaderna mellan könen. Då tycker jag mer att Madonna med hennes 27-åriga pojkvän mer påminner om de förhållanden man tänker sig med äldre och yngre.
Uppskattade att läsa tankarna inifrån en sådan relation, men det var lite grunt ändå. Hade velat ha mer av tankarna men kanske tänker man inte på skillnaden så ofta, utan mer när man ser hur andras nyfikna ögon funderar? Och ibland lät Ernaux ens lite skämmiga men nyfikna undringar slås igenom, som det oundvikliga faktumet att kvinnor inte är fertila längre med högre ålder benämns. Att deras union vilar på faktumet att de inte kommer få gemensamma barn och det är en premiss som måste accepteras av oftast den yngre parten för att föreningen ska kunna fortsätta.
Ernaux är känd för att vara ”politisk radikal” inom vissa områden och det är kanske inte exakt så jag skulle beskriva den här boken mer än att det finns något som trots allt är subtilt utmanade med temat.
Språket var något som föll mig i smaken. En viss poetisk ton finns, det är något med meningarna som är rakt på sak men ändå melodiöst som jag uppskattar. Kanske är det franskan som översätts vackert till svenska, eller så är franska författare närmare min smak när det kommer just till språk. Så svårt att säga när jag själv inte kan franska hur mycket jag än vill vara en person som är flytande på det.
Sammanfattningsvis är det en bok/novell som lockar till mer läsning från Annie Ernaux och er är ett gott betyg nog. Därför får den fyra franska flaggor av fem från mig.
Jag har dessvärre vissa långsinta drag, så inte redo än för att köpa hem en osignerad bok av henne så att läsa fler titlar är inte aktuellt denna sekund men kanske kommer jag över det snart. Om det är någon som vill sälja ett signerat exemplar dock är jag redo för köp!
Igår hade jag en himla fart hem efter jobbet, för jag skulle på en helt nystartad bokklubb på Soho House. Det är Jessika Gedin som håller i den och som boknörd är ju Gedin från Babel en slags husgud.
Det var Skärvorna som skulle diskuteras, en bok vi läste i min bokklubb redan i julas och jag var exalterad över att få damma av mitt exemplar för att prata igenom den med ett nytt gäng.
Brett Easton Ellis som är författare till boken är själv ett slags fenomen. Han är inte den mest populära i sitt hemland USA men min uppfattning är att han hyllas desto mer i Europa. I Skärvorna tas vi till ett stekande hett 80-tal kryllandes av extremt rika tonåringar som är släppta för vinden av sina frånvarande föräldrar. Huvudpersonen är Brett själv, och handlingen kretsar kring tonårstiden med allt vad den innebär. Det är droger, kåthet, experimentera med sin sexualitet. Det handlar om att hitta sitt sanna jag och samtidigt ha känslan av att inte vara sann till sig själv. Allt berättas inom ramen av att det samtidigt finns en seriemördare lös som verkar ha siktet inställt på just Bretts umgängeskrets.
När jag läste den med bokklubben (läste för övrigt ut den på självaste julafton enligt Goodreads) så var känslan lite blandad. Det finns mycket att säga om boken och många tolkningar att göra, men jag gav den bara tappra 2,5 av 5. Medelbetyg, inte att förglömma, det är ju inte så lågt som man först tror. Men för mig var nostalgitrippen till 80-talet för långt ifrån för att räcka. Upprepningar av klädesplagg och låttitlar blev ibland alldeles för uttömmande och den kanske femton sidor långa exposén över när huvudkaraktären ser The Shining och analysen av vad han ogillade med filmen gör att jag önskar mig en mer redigerad version av Skärvorna. Min bokklubb var inne på samma spår och medelbetyget blev 2,75.
Soho House-klubben däremot verkade mycket mer förtjusta. Att kunna skriva fram en vibe ska inte underskattas och de som själva var med på 80-talet hade njutit på ett annat sätt av beskrivningarna.
Jag tror oavsett att boken är en sådan som kommer pratas om länge, såsom vissa serier är lägereldar än där folk samlas och ser samma sak, kan diskutera i kaffepausen på jobbet, så ser jag på Skärvornas plats. Tycker allt och alla verkar ha läst den i somras och jag kan trots mitt betyg inte låta bli att rekommendera den, just för att ta del av ett slags samhällsfenomen.
Om jag kommer läsa mer av Brett Easton Ellis? Inte nödvändigtvis, men jag kommer absolut försöka leta upp Jessika Gedins intervju med honom iallafall.
Om jag hade varit en professionell bloggare kanske detta inlägg hade skapats i början av juni så jag hade fått tipsa om några favoriter till sommarläsningen, men eftersom denna lilla skrivplats i allra högsta grad är ett hjärteprojekt kommer dessa tips nu.
Sommaren är så olika för mig. Ibland är sommaren lång och med massa fläng. Man kan klämma in läsning på tåget, flyget, bilen, på färjan. Korta böcker känns långa för de styckas upp. Ibland är sommaren mer vilsam och långsträckt. Tunga tegelstenar kan släpas med till sommarhuset och morgondoppet blir till läsning ända fram till lunch med havet som förgrund.
I år jobbar jag, och läser 4321 om kvällarna vilket lär ta mig hela sommaren i den här takten. Det känns okej ändå. Men här kommer tips på lite kortare romaner som jag älskar att läsa i sommartid, de har en ton som passar med ljumna sommarkvällar och pirr i luften, till när man kan andas långsammare och låta orden vila en stund inom en.
Rent hus av Alia Trabucco Zerán
Berättelsen i Rent Hus utspelar sig i Chile. Huvudpersonen försöker berätta något för oss på ett polisförhör, hon ska berätta sanningen om en historia som vi hemskt gärna vill veta svaret på. Exakt vad man vill veta förstår man inte först, men hon undrar om vi lyssnar, är vi där, hör vi vad hon säger?
Jag tycker att de första sidorna fångar essensen av boken såhär i efterhand. För huvudpersonen Estela Garcia är den som ser och hör allt, härbärgerar det inom sig, men ingen ser henne. Hon är osynlig för alla fastän hon är där i fysisk form. Hon bor i ett rum intill köket med en dörr som inte syns från utsidan. Hela hennes liv utspelar sig inom hemmets väggar, fast livet sker inte riktigt för Estela eftersom hon mest åskådar. Man tappar tid och rum under läsningen, jag tror boken är i nutid men det är omöjligt att veta när man vistas i Estelas värld.
Estela är uppvuxen ute på landet i Chile men tar sig in till stan för att arbeta som hembiträde hos en familj. Det är en man, en kvinna och sedermera deras bebis som växer upp till att bli en märklig och utmanande dotter. Familjen är inte elaka per se mot Estela men de ser henne som just ett hembiträde. Tycker hon beskriver det i början, att om man ser ens persons smutsigaste smuts kan man inte behandla den som en jämlike för att inte skämmas själv. Hon ska bara se, ta emot, aldrig ifrågasätta, aldrig döma.
Flickan i familjen dör. Med mening? Är hon mördad, är Estela misstänkt? Om hon tog livet av sig, varför? Och vem blir Estela Garcia av att alltid iaktta men ändå vara osynliggjord?
Boken passar till: En regnig och ruskig sommarkväll. Det är en bok som å ena sidan går snabbt att läsa men å andra sidan ibland griper tag i en med febrig iver och då behöver man ge den flera tekoppar och ett helt stearinljus så man får ro till att höra vad Estela vill säga. För mig är boken också ett politisk lager, så om någon är intresserad av samhällsanalys kan man ägna sig åt det genom historiens ord.
Baumgartner av Paul Auster
Baumgartner handlar om en man som heter just det i efternamn. När vi träder in i hans värld är han en relativt nybliven änkeman, och boken handlar om Baumgartner och hans liv. Vi följer med i hans nutid, i hans minnen, i hans tankar. Man lever som Baumgartner en kort stund. Fastän boken stannar vid och berör temat sorg, för Baumgartner älskade sin fru innerligt och verkar initialt vara stympad utan hennes närvaro, så handlar boken inte främst om det. Boken är lite underfundig och rolig stundtals, i huvudpersonens snärtiga tankar om sin omgivning. Man får också ta del av författarskap och att leva med orden, för det är något både Baumgartner och hans fru gör genom sina skribentarbeten. Vad är bokens tema egentligen? Det är nog kort och gott: livet.
Paul Auster var en skicklig författare, och också en jag inte läst så mycket av. Jag tycker han briljerar i den här boken. Personporträtten är så koncisa men ändå fylliga, orden vackra men sparsamma. Handlingen är inte det väsentliga. Jag lämnas med en känsla av dov kärlek och funderingar, och det kan vara en av de bästa böckerna jag läst på länge. Boken är hans sista verk, det är svårt att inte se hans ord som ett slags avsked till omvärlden.
Boken passar till: Långsamma dagar i en trädgård eller på en strand. Där man kanske har med sig en termos och en liten emaljkopp så man kan sippa, läsa, ta ett bad, låta badkläderna bli torka på ens kropp i solen, läsa lite till och vila. Den är kort och lättläst, men lämnar en med funderingar och tankar som man på sommaren kan få ta hand om på ett fint sätt om man har lite tid till övers. Tycker den passar alla (vuxna) åldrar.
The sun also rises (Fiesta) av Ernest Hemingway Och solen har sin gång på svenska
Den här läste jag för många somrar sedan tillsammans med en vän, vi brukade ha sommarbokklubb och diskutera sommarens verk på en septemberfrukost. Oftast brukade vi sitta på Pom & Flora på Odengatan och äta frukost, för att sedan dela på den grillade croissanten som är bredd med Poms egna hasselnötssmör medan vi ägnade hela förmiddagar åt att diskutera en enda titel. Jag tror detta var vår första sommarbok och den tog mig med storm.
Huvudkaraktären är Jake Barnes, iallafall för mig. En man som blivit skadad i kriget, men nu lever vidare i det glada tjugotalet ändå. Fast han kan inte riktigt leva ut det som han vill. Han är hopplöst förälskad i Lady Brett men kan inte göra något åt saken. Lady Brett älskar män, alkohol och sex så hon har både Mike och Cohn som kärleksintresse. Alla fyra hamnar i Pamplona under tjurrusningsdagarna och vi får följa relationsdramat.
Men i ärlighetens namn bryr jag mig ingenting om själva handlingen, för Hemingway visar sin förmåga att skapa miljöer och stämningar med ganska korta meningar som kommer efter varandra och skapar en tydlig plats. Boken är dekadent, huvudpersonerna utstrålar att de är osårbara, livet är deras fast bara för en stund, de är oförsiktiga, fulla, festande och jag bara älskar att läsa om tumultet på något vis.
Eller, för att sammanfatta som Alex på Goodreads: THIS BOOK IS ABOUT A MAN IN SPAIN HE GETS FRIENDZONED.
Boken passar till: Eftermiddagsläsning vid ett azurblå pool i ett spanskt bergigt landskap, medan man dricker ett glas tempranillo och äter platta marconamandlar vars salt svider lite på ens solsvedda läppar. Med den scenen tror jag man kan insupa Hemingway på bästa sätt. Passar personer man vill övertyga om att ”klassiker” kan ha något om man väljer rätt. Fast vet knappt ord detta kvalar in som en klassiker ens rent tidsmässigt.
Den sista sommaren av Gianfranco Calligarich
Inser att alla böcker hittills i inlägget har varit relaterade till min bokklubb, men det är ju fint att tänka att klubben fått prägla en under de här åren. Nåväl, Den sista sommaren lämnade mig begeistrad. Kände att nu har jag hittat ett alternativ till Hemingway! Läste på lite om boken och et visar sig att det är en kultförklarad 70-talsklassiker från Italien, som i samband med en nyutgåva blev översatt till flera språk samma år som jag läste den. Verkar inte finnas fler titlar översatta och ännu är lära sig italienska något som inte ligger högst prioriterat så det kanske inte blir mer böcker av Calligarich för mig…
Såsom Hemingway tecknar en historia med korta meningar så har Calligarich samma lätta penseldrag när han berättar om Leo som en het sommar flyttar till Rom för att uppfylla sin dröm om att bli journalist. Leo lever life för att sammanfatta det. Skriver, umgås med italiens kulturelit, dricker massa vin och tar med sig en och annan hem till den lilla lägenheten. Han är fjäderlätt och susar igenom de omtöcknade varma sommarnätterna tills han träffar Arianna. Arianna gör honom knäpp och kär, i den ordningen. Leo vet knappt vem han är innan Arianna och hon gör det inte enklare för honom.
Boken passar till: Placera dig i en park, ta med dig en kall peroni och en napolitansk pizza med riktigt lätt och tomatig sås. Glöm inte servetterna så boken inte flottas ner – men att läsa den med en italiensk setting är oslagbart.
Sommarboken av Tove Jansson
Går det att skriva en sommarlista utan denna klassiska titel? Jag läste den första gången 2022 och fler gånger tänker jag ta mig an den i framtiden. Tove Jansson har skrivit en bok som nog fungerar både för vuxna och små. Det är sommar på en skärgårdsö i Finland, där Sophia låter dagarna gå tillsammans med sin farmor.
Det blir inte mer sommar än i den här boken. Det är det lilla i det stora, farmor och Sophia upptäcker ön tillsammans. Det är havets kluckande och dess glitter, den vilande pappan, den karga växtligheten. Läs! Och om du har en yngre person hemma, är det nog en bok man kan läsa tillsammans. De olika kapitlen är nästan som noveller och man behöver knappt minnas vad som hände innan för att dyka in i boken igen.
Det var det hele. Inser att tre av fem böcker har huvudpersoner som är författare/journalister. Anar ett tema. Om någon har boktips till mig så tar jag mer än tacksamt emot!
Min första sommarlovsbok fick bli Tre av Valérie Perrin. Har bara en vecka sommarlov men har ändå finns en stark förhoppning om att jag ska få läsa fler böcker denna vecka. Är på västkusten ihop med ett gäng kompisar, och just idag duggar det tätt så det kanske blir ett par lässtunder ändå.
Det här är andra boken av Valérie Perrin som jag läser, den första var Färskt vatten till blommorna som jag tror många kan känna igen iallafall omslaget på. Den läste vi i min bokklubb hösten 2022 och det var en bok som vi alla tyckte om, trots att vi är en blandning av personer som kanske tror att vi har svårare boksmak än så (pinsamt nog). Tre fick jag i julklapp av min brors tjej, och det var ett utmärkt julklappsval. Just den julen läste jag flera långa böcker efter vartannat (Skärvorna och Systrarna däribland) så jag sparade Tre tills en lite längre ledighet. Inte för att en vecka kanske är så lång ledighet men man tar vad man får.
Tre handlar om tonårsvänskap, om livsöden, om sorg, om skam. Liksom förra boken går texten fram och tillbaka från dåtid och nutid, och under berättelsens gång vilar föreställningen om att något dåligt har hänt vännerna emellan, men exakt vad får man inte veta. Greppet gör att boken blir bläddningsbar, man läser och läser och läser för att få veta vad som hänt. Fast man läser också för att Perrin är en så stark författarinna, hennes ord och meningar är vackra men de flyter samtidigt snabbt igenom en. Är imponerad av hennes sätt att komponera texter.
De tre vännerna Nina, Adrien och Étienne växer upp i den lilla byn La Comelle i Bourgogne och finner varandra första dagen i skolan. Varför vet man inte riktigt, kanske för att efternamnen kom efter varandra i klasslistan, kanske såg de något hos varandra intuitivt. Enheten är starkt sammansvetsad och går igenom barndomen och ungdomens steg ihop. De delar precis allt och berättar om sina första kyssar, första kärlekar, om existensiella tankar men samtidigt säger de ingenting alls. Hänger på utomhusbadet i byn, dricker vodkadrinkar och smiter in på den lokala klubben, spelar i band tillsammans. Nina växer upp hos sin morfar efter att ha blivit övergiven av sin mamma, Adrien är en älskarinnebarn och träffar sin pappa sporadiskt på obligatoriska luncher någon gång i kvartalet medan Étienne växer upp med syskon och sommarhus, ett vackert hem och överflöd som han delar med sig av till vännerna.
Trots att de är unga och sorglösa finns mycket svärta i deras liv. De går igenom död, ensamhet och det uttalade att inte vara önskad av föräldrar. De letar efter sina tillhörigheter i livet, vilka de egentligen är, och den djupt mänskliga känslan av att undra om man är älskvärd nog som barn förekommer mellan raderna.
Nutiden innehåller egentligen mycket mer; boken börjar med att Nina får reda på att Étienne ska dö. Det cirkulerar kring hans närstående död och en bil som hittas i den lokala sjön med en död kropp. Vuxenlivet har mer dramatik men det är inte de partierna som jag kommer bära med mig.
Temat om den oslagbara tonårsvänskapen som sedan slås sönder känns igen från andra böcker. Jag påminns bland annat om de svenska böckerna Trion av Johanna Hedman, och om Sandra Beijers bok Allt som blir kvar. Det villkorslösa som existerar i den åldern, och känslan av att man är en enhet som inte går att finna början och slut på. Man tror att vänskapen kommer vara för evigt, men problemet med att dela villkorslös kärlek så tätt med vänner är att man inte är utan villkor inför varandra egentligen. Så sårar någon en blir fallet mycket större än en vanlig vänskap, och inte lika förlåtande som vi är inför familj. Det är inte specifikt ett stort svek som händer i boken som förklarar allt, men ju mer man läser ju fler trådar får man till väven om varför de gled isär. Att väva ihop berättelsen en tråd i taget känns igen från Färskt vatten till blommorna. Jag tycker om greppet, men tycker att det fungerade ännu bättre i förra boken även om den dramaturgiska kurvan är snarlik om inte nästintill identisk.
Partierna om tonåren är det som färgar sig starkast hos mig efter att ha slagit igen boken och fått samla tankarna. Porträtten är välskrivna, miljön vacker och historien händelserik. Perrin är en skicklig författare och fastän boken är dryga 600 sidor lång känns det som jag slukat en kortroman.
Rekommenderar jag boken? Ja. Betyg? 4 västkustar av 5 (fast en svag fyra ändå) Vill jag läsa mer av Perrin? JA. Hennes första bok är numer översatt till svenska så den ska jag ta mig an.
Har någon här ute i etern läst Tre och vad tyckte ni?
A T H E N A 