Shy av Max Porter

En av de senaste bokklubbsböckerna var Shy av Max Porter. Jag har aldrig läst honom innan, men varit lite nyfiken när han debuterade med “Grief is the thing with feathers”, en bok som omtalades en hel del särskilt för att vara en debut.

Liksom hans debutroman är Shy skriven med en blandning av lyrik och prosa. I den här boken har Porter också ett speciellt stilistiskt grepp med tre olika typsnitt som jag tror representerar olika slags tankesätt i boken.

Shy, bokens huvudperson, är en bråkstake till pojke. Han hamnar jämnt i trubbel, och får kortslutningar som gör att han agerar i det närmsta antisocialt då och då. Boken ger tillgång till Shys hjärna. Och det är fascinerande att läsa klart boken och ändå inte förstå honom ett dugg bättre, för Shy förstår ju inte sig själv heller. Hans hjärna beter sig inte som man själv förväntar sig.

Den här boken ska läsas med eftertanke och lite mer som ett poem än en historia. Jag läste den med brådskande känsla av att dels vilja bli klar i tid till klubben och dels för att jag generellt var väldigt stressad just den veckan. Eller just den veckan, vem försöker jag lura, men det var extra mycket då helt enkelt.

Språket är intelligent på det sätt att Porter använder det på sätt som känns nytt och nästan innovativt. Experimentellt, och det fungerar. Jag förstår fascinationen, det är som ett modernt konstverk som skapar uppståndelse över att det applicerat ett nytt grepp. Jag är också fascinerad – men jag tycker ändå inte om det riktigt.

Den här boken skulle jag främst rekommendera en person som läser väldigt mycket och därför antingen kan unna sig en experimentell bok och se vad den känner, eller en person som läser mycket lyrik och är lite mer van vid andra grepp på historieberättandet. Skulle jag haft tio böcker jag läser per år hade jag inte låtit Shy ta en av dessa platser, för jag saknar så mycket jag vill ha. Även om det är fascinerande att vara i Shys hjärna vill jag förstå honom eller hans omgivande faktorer bättre.

2,5 av 5 blir det för mig. Ett medelbetyg helt enkelt.

Atlantmannen av Marguerite Duras

Jag läste den mycket korta boken Atlantmannen när jag var i sommarhuset i Skåne. Den är trettio sidor med stor text, och bara enkelsidigt. Kanske är boken mer ett poem än ens en novell? För Duras skriver med sin karaktäristiska prosa. Den är vacker, orden koncentrerade till sitt yttersta, historien står i andra hand. Så är även Atlantmannen. Vad handlar den om ens?

Omöjlig kärlek tror jag, och olycklig sådan. Det är en man som skrider genom ett gammalt hotell, och en kvinna som som iakttar honom. Det är en kärleksdeklarering till honom, som han inte riktigt verkar förstå eller vilja ha.

Tydligen finns det något som är sant i orden, en slags transkription av filmen med samma namn som Duras gjorde vid atlantkusten. Den ska handla om hennes första möte med Yann Andreas, en man som jag förstår det som var homosexuell men blev Duras älskare till hennes död.

Jag försökte googla på detta men tycker det är svårt att få ett fullständigt grepp om den här historien och Atlantmannens roll. Det enda jag säkert kan säga är att den reflekterar Duras prosa väl, det vackra språket är precis så bra som det kan vara med hennes penna. Jag tycker ofta att det är vad Duras briljerar med, orden, men att hon inte är en särskilt bra historieberättare om man inte vill sitta och reflektera massor samtidigt. Därför passar hon bra i ett sådant här format tycker jag.

Duras är en väldigt spännande person och jag har inte förstått att hon egentligen var väldigt känd för sina filmer, ett bra tag mycket mer så än för sina texter. Under åren har jag läst en del Duras men min favorit är egentligen hennes bok Att skriva, fast kanske övertog Atlantmannen den rollen nu för att det är mer av ett verk än Att skriva.

Någon här inne som läst Duras? Vad tycker ni?

Glömda om söndagen av Valérie Perrin

När jag klickade hem mitt bokpaket tidigare i september slank Valerie Perrins debutroman med i urvalet. Jag har läst hennes två andra böcker, Färskt vatten till blommorna och Tre, med stort välbehag. Hon är skicklig med orden, språket är vackert och finstämt. Dessutom är hon väldigt stark i själva historieberättandet. Min recension om Tre hittar ni här – där jag sammanfattningsvis verkligen uppskattar boken även om den dramaturgiskt är likadant uppbyggd som Färskt vatten till blommorna.

En sak Perrin genast vinner poäng på i läsningen är ju att historien tar plats i Frankrike. Automatiskt uppskattar jag en bok mer då. Liksom tidigare böcker är det en småstad i det franska inlandet som agerar som huvudarena. Det finns ett jag-perspektiv, Justine, och ett berättarperspektiv som egentligen också är Justine men att hon berättar den gamla Helenes historia. Justine arbetar på ett äldreboende och där blir hon extra fäst vid Helene och hennes berättelser ur sitt egna liv. Helene träffade Lucien som ungdom, och de levde tillsammans men de skiljs åt av kriget, och öppnar sig gör en stark historia om livsöden och hur man tar sig an livet igen när allt man planerat för slås en ur händerna.

Parallellt försöker vi förstå Justines historia. Hennes föräldrar dog i en bilkrasch, det finns mystiska omständigheter där även hennes pappans tvillingbror samt fru dog i samma bil. Justine och hennes kusin Jules fostras som syskon av farföräldrarna. Deras tillvaro är kärlekslös, farföräldrarna avstängda och den enda kärlek om verkar existera är Justines starka syskonband till kusinen Jules som till varje pris ska få förutsättningarna att skapa sig ett bra liv. En chans Justine inte verkar ge sig själv, om man nu anser att folk alltid måste framåt, utvecklas och utbilda sig.

Justine lever knappt i nuet men ibland försöker hon och en liten del av boken handlar om hennes sätt att förankra sig i nutiden.

Det är klurigt att skriva ur ett jag-perspektiv men Valerie Perrin lyckas behärska det till fullo. Justines röst skiljer sig markant från berättarperspektivet där hon nedtecknar Helenes historia. Samtidigt lyckas hon väva in många olika historier och tidsepoker till en fullfjädrad och sammanhängande berättelse. Jag är imponerad. Hatten av för Perrin. Visst, det är samma grepp redan i debuten, de andra böckerna är skrivna likadant. Det konstanta vävandet och vetskapen om att något hemskt har hänt eller ska hända, något vi girigt vill ha svar på, exakt så bygger Perrin även den här berättelsen. En av huvudpersonerna är uppoffrande och vill hjälpa andra (Justine arbetar på äldreboende vilket mycket kretsar kring, i Färsk vatten är det vaktmästare på en kyrkogård, i Tre är det djurhärbärge). Men hon gör berättandet med sådan bravur att jag bara önskar mig fler sådana här böcker.

För mig blir det 4,5 av 5. Jag tycker det fanns en tunn tråd av banalt drag och det var Justines nutidshistoria som kändes lite juvenil? Samtidigt som Justine också är ung så kanske är det stiltypiskt egentligen.

Perrin tag härmed en plats i klungan av favoritförfattare!

Aster of ceremonies av JJJJJerome Ellis

Förra hösten var jag i San Fransisco på konferens men då hade jag inte bloggen så det vet ju inte ni förstås. Det var ganska speciellt, jag skulle presentera tre gånger och hade aldrig varit på en kardiologisk konferens, så på ett sätt kändes mina dagar som en feberdröm. Kände ingen där förutom en doktorandkollega, bara massor av okända doktorer som jag stod framför då och då för att presentera mina egna resultat. Jag provade cappuccino från varenda utställare tills jag fick ont i magen om nätterna och lät bli kaffe en månad efteråt.

Tyckte mycket om SF. Jag är oftast inte det största USA-fanet men SF hade något. Det kändes som en liten storstad, man kunde promenera på många platser och natur såsom Twin Peaks fanns centralt. Åt också mycket god mat, bland annat en äpple-räk-honungsrätt i China town och en slags fusionrätt i de italienska kvarteren som var to die for, massa färska skaldjur i en tomatig buljong.

Vi gick också till en bokhandel jag hade på listan över platser jag hemskt gärna ville besöka, nämligen City Lights Books. De är kända för att ha släppt Allan Ginsburgs diktsamling Howl. Generellt var den här bokhandelns tätt kopplad med the Beat Generation, så det finns mycket modern litteraturhistoria i väggarna. De hade ett litet ställ med utvalda böcker som bokhandeln själva rekommenderade, däribland den svenska boken Stöld. Blev starstruck på något vis? Tänk att vara en svensk författare och bli frontad på det viset i den slags bokhandel? Drömmen.

Jag kom iallafall hem med en diktsamling av poeten JJJJerome Ellis. Han är inte särskild känd eller stor, men bokhandeln hade ett poesirum och där låg denna granna bok i mitten och kallade på mig.

Diktsamlingen var ganska speciell. JJJJerome stammar, vilket var ett centralt tema. Vissa sidor var skrivna med noter för att man skulle få sjunga fram hans ord, men jag som inte kan varesig läsa noter eller sjunga bläddrade tyvärr förbi. Samtidigt handlade boken om rasism, slavhandel och osäkerhet. Ganska många teman i ett.

Jag tror den här boken kommer från stark kärlek, ett ämne författaren brinner för och verkligen vill förmedla. Tyvärr blev den långt ifrån för mig, jag förstod inte en del av dikterna rent av notproblem eller annat. Den var ganska experimentell helt enkelt. Dock tror jag vissa verkligen kan tilltalas av ett sådant modernt grepp, men den var inte för mig helt enkelt.

Jag kommer dock alltid behålla boken i min hylla för den påminner mig om de där koncentrerade dagarna i SF när jag ville hinna med precis allt både kardiologiskt och på stan. Tillsist behövde jag ta en powernap på utställningen på MoMa som vi hade smitit in på under en av konferenspauserna.

Blir nya poesirecensioner framgent som jag ändå tyckt lite mer om!

Yellowface av Rebecca F. Kuang

I augusti läste jag Yellowface av Rebecca F Kuang för att diskutera den i en bokklubb jag är med i. Jag har två bokklubbar, en som är ”privat” som i att jag och en bokkompis startade den. Vi har klubbat ihop sedan 2016 men i sin nuvarande form bildades bokklubben januari 2020. Så fyra starka år! Iallafall, den här andra är via Soho House och leds av Jessika Gedin. Här är dynamiken en helt annan, då vi inte känner varandra privat i bokklubben och helt enkelt bara pratar om boken i sig och inte om något annat.

Yellowface är en bra bokklubbsbok för att det finns massor av teman att diskutera. Boken inleds med att huvudpersonen June snor ett bokmanus av sin vän Athena (ja, vi delar namn vilket var svårt för mig att hantera) och får det publicerat under sitt eget namn istället. Det som komplicerar är att boken handlar om kinesisk historia och en stor diskussion sker i mediavärlden om June har rätt att berätta om deras utsatthet när hon själv inte har rötter i Kina. June å andra sidan går runt och oroar sig över att stölden ska bli avslöjad.

Förlagsvärlden skildras, särskilt en amerikaniserad sådan, med vad jag tolkar som en realistisk ton. Det är agenter, paketering, sociala medier som sätter agendan inom litteraturen. June har alltid avundats Athena som lyckats i den här världen och får nu äntligen själv skörda samma sorts frukt, men inte på ärliga villkor.

En spännande dimension är att jag var helt säker på vad författarens åsikter var, och tyckte det var irriterande att dessa sken igenom boken då jag inte har samma åsikter i stora delar av vad hon beskriver. Tittar man på intervjuer av RF Kuang verkar hon velat göra motsatt poäng än den jag själv läser in.

För mig är boken lite för mycket, kan man säga så? Det är för många teman. Det rör för lätt vid många av dessa. June är för tillskruvad. Agendan lyser igenom boken (fast tydligen motsatt från vad jag trodde). Men de teman som tas upp känner jag starkt för, även om boken i sig inte är ett verk jag kommer hålla fast vid.

Vem har rätt att berätta en historia? Ska man verkligen ha regler kring det? Är inte också litteratur en slags konst och ska inte begränsas? Är det inte snarare läsaren som får bestämma vad den vill konsumera?

Jag tänker lite som med olika musikartister och cancelkulturen. R Kelly till exempel. Jag kan inte lyssna på hans musik utan att tänka på vidrigheterna han utsatt kvinnor för. Samtidigt tycker jag det är synd, han har mycket bra musik, men det smakar inte bra i min mun att lyssna på den. Ska han då förbjudas? Jag tycker nog inte det. Ska inte lyssnarna välja själva om de vill höra hans musik och stödja honom rent ekonomiskt med tanke på vad han fått andra människor att utstå?

För mig är Yellowface inte den boken som lyckas diskutera dessa frågor på ett tillgängligt sätt men kanske kan den skapa en liten låga för andra forum att ta vid denna diskussion. Lite synd är det att författaren inte riktigt lyckas förvalta det som är den brännande punkten, men boken hade nog lite för många frågor som den rörde vid.

Om man ska ge ett betyg kanske det blir 3 av 5 för min del? Men gillar inte att ge betyg faktiskt, så svårt att sammanfatta allt man tycker i en siffra. Har någon annan läst? Vad tyckte ni? Så nyfiken!

Andromeda av Therese Boman

Det finns vissa teman i böcker som jag dras till. Om jag vet att boken handlar om skrivande, bokhandlar, förlagsvärlden, författarskap, då kan jag inte låta bli att tillsist läsa den. Therese Boman har skrivit boken Andromeda som jag fick höra handlar om just förlagsvärlden. Nu när jag själv har läst den tycker jag egentligen mest att den handlar om relationer som aldrig blir benämnda och kittlingen i den. Fast kanske också om litteratur och vad det kan få en att känna. Titeln, Andromeda, är förresten tagen från Sapfo som jag skriver om här.

Själv läst boken i ett sceneri som var värdigt temat tycker jag. Var uppkrupen i en lite väl mjuk fåtölj på Soho house i London. Det spelades stillsam musik i bakgrunden, regnade utanför de mörka fönsterna och jag drack min beryktade cosmopolitan som jag tjatade om i det här inlägget.

Boken gick snabbt att läsa, orden rann förbi men det är inte den enda kvaliteten som avgör om en bok är bra eller inte, tyvärr. Jag uppskattade att boken hade ett litterärt tema. Jag kan känna igen mig ingen av huvudpersonerna Gunnar som tycker annat om litteraturen, kanske kallas han mossig men han har sådana poänger att jag själv känner mig som en 70-åring man. Den andra huvudpersonen är ung, den är hennes perspektiv vi följer först, om hur hon otippat nog får en plats på ett förlag och höjs av Gunnar fastän hon inte visat sina armbågar än. Just deras relation är det stora temat – vänskap över makt, ålder och könsgränser. Ligger det alltid ett sexuellt korn i en sådan relation eller kan man bara ha ett utbyte utan romantik? Jag tycker just denna del beskrivs väl och värdigt. Tanken måste passera för båda, men vad man gör av en sådan tanke är vad som avgör.

Boken säger mig många klokheter, den är intelligent på ett sätt jag uppskattar och den är inte sådär nordiskt grå och snorig som många svenska böcker oftast faktiskt är. Den är ett vackrare ting än så.

När jag läser dessa avsnitt som jag sparat, får jag en ljusare blick på texten än när jag faktiskt läste den. För även om det skrivs klokskaper och ger perspektiv jag saknat, fångar inte boken mig på djupet.

Kanske är det jag-perspektivet? Det är ett klurigt perspektiv att skriva ifrån och svårt att behärska, men gör man det, då är det ett otroligt grepp att ha kring läsaren. Sitter inte jag-perspektivet helt kan det bli alienerande och lite tomt? Och det kanske just är det sistnämnda jag känner av. Önskar en fyllighet i berättelsen som man inte kan nå med det perspektiv som ges. Egentligen är det samma berättelse som sägs ur varsitt perspektiv, så det är inte alltifrån många sidor som är just historien. Sofie berättar sin del av historien, sen läser vi Gunnars tankar kring samma tidsperiod. Kanske hade jag känt annorlunda om jag läste boken mer som en lång novell och inte en bok, kanske hade den känts fyllig nog då.

Det kan också bero på att rösterna är lika varandra. Det är två jag-perspektiv som låter likadana. Det är svårt att skriva bort en röst, det är därför jag-perspektiv är klurigt. Författarens ton brukar ju lysa igenom, och ska man ha två olika ”jag” behöver enda delen iallafall inte vara lik den vanliga tonaliteten. Otroligt svårt, vilket märks.

Trots det grät jag en skvätt, även om jag menar att jag inte riktigt fångades av det hela. Så det är ju motsägelsefullt. Det förstår jag. Kanske var vissa drag i Gunnar som jag så starkt kände igen mig i som trots allt tog.

Jag rekommenderar ändå boken, trots mina veligheter här ovanför. Den är olik den andra svenska moderna litteraturen som oftast höjs och den har många fina kvaliteter. För mig var den en trea men jag hade hoppats på en femma för att den på pappret innehåll det jag önskade. Dock är den så enkel att läsa trots fint språk, att är man nyfiken är det bara att ta sig an den.

Läser ni något just nu?

Den unge mannen av Annie Ernaux

Har någon av er läst Annie Ernaux? Det här var min första bok av henne men kände ändå till hennes namn när hon fick Nobelpriset 2022, vilket både är ovanligt och kanske aldrig hänt mig förutom när Bob Dylan fick pris. Det resulterade iallafall i jag stod i kö på ett isande kallt Götgatan en decemberdag efter nattpass för att kunna klämma mig in i Söderbokhandlarna och köpa en bok som hon signerade live åt en. Jag köade två och en halv timme i nyköpta New Balance-sneakers vilket inte är det bästa skovalet en snöig vinterdag i Stockholm där solen smälte snön men luften var kall, men ni vet när man precis köpt något nytt och verkligen vill använda det?

Söderbokhandlarna bjöd folk på glögg men det blev aldrig riktigt min del av kön som fick ta del av brickan med små papperskoppar, och när jag försökte ta en glögg ändå i farten när jag frös som allra mest sa butiksbiträdet att hon tyckte synd om de längst bak i kön som aldrig får. Men kön rör ju på sig, en filosofisk tanke hon glömde lägga in i sitt resonemang.

Nåväl, Ernaux hand blev trött precis lagom till att det var min och tre damer före mig köns tur att gå in. De tre damerna blev gruvligt besvikna och klagade högljutt, men själv var jag så trött efter nattpasset att jag nästan såg det som en befrielse. Ett godkännande till att få gå hem till sängen och sova.

Historien ovan ledde iallafall till att jag aldrig tog tag i att köpa en bok av henne, för det påminde mig bara om hur nära jag var att få mitt exemplar signerat. Men nu har jag läst min första titel som är en kort bok eller kanske snarare novell som berättar om Annies forna förhållande med en 27-årig man när hon själv var cirka 57.

Fenomenet är kulturellt spännande tycker jag. Att män tar sig yngre fruar i 50-årsåldens är inget nytt. Vi är vana. Visst kan det skojas om eller ses som ålderskris, men att en man oftast anses ha gott om sex appeal som 50-åring har inte behövt ifrågasättas. Kvinnor som i samma ålder tar sig en yngre respektive är inte lika vanligt och det är på så sätt uppfriskande att ramarna för män och kvinnor jämnar ut sig något. Folk brukar nämna Läckberg i Sverige med hennes yngre man men tycker själv inte det visar på samma fenomen då Läckberg bara var 37 år när de träffades dvs inte en ålder där man ifrågasätter att kvinnor är attraktiva. Dessutom finns fertiliteten kvar då, en inte oväsentlig faktor i skillnaderna mellan könen. Då tycker jag mer att Madonna med hennes 27-åriga pojkvän mer påminner om de förhållanden man tänker sig med äldre och yngre.

Uppskattade att läsa tankarna inifrån en sådan relation, men det var lite grunt ändå. Hade velat ha mer av tankarna men kanske tänker man inte på skillnaden så ofta, utan mer när man ser hur andras nyfikna ögon funderar? Och ibland lät Ernaux ens lite skämmiga men nyfikna undringar slås igenom, som det oundvikliga faktumet att kvinnor inte är fertila längre med högre ålder benämns. Att deras union vilar på faktumet att de inte kommer få gemensamma barn och det är en premiss som måste accepteras av oftast den yngre parten för att föreningen ska kunna fortsätta.

Ernaux är känd för att vara ”politisk radikal” inom vissa områden och det är kanske inte exakt så jag skulle beskriva den här boken mer än att det finns något som trots allt är subtilt utmanade med temat.

Språket var något som föll mig i smaken. En viss poetisk ton finns, det är något med meningarna som är rakt på sak men ändå melodiöst som jag uppskattar. Kanske är det franskan som översätts vackert till svenska, eller så är franska författare närmare min smak när det kommer just till språk. Så svårt att säga när jag själv inte kan franska hur mycket jag än vill vara en person som är flytande på det.

Sammanfattningsvis är det en bok/novell som lockar till mer läsning från Annie Ernaux och er är ett gott betyg nog. Därför får den fyra franska flaggor av fem från mig.

Jag har dessvärre vissa långsinta drag, så inte redo än för att köpa hem en osignerad bok av henne så att läsa fler titlar är inte aktuellt denna sekund men kanske kommer jag över det snart. Om det är någon som vill sälja ett signerat exemplar dock är jag redo för köp!

PS Annie Ernaux fyller 84 år idag. Hurra hurra!

En lista om augusti

Tänkte ge mig på en klassisk blogglista för att sammanfatta månaden. Kanske kan man få lite tips från er på vad som borde göras kommande månad?

Månadens bok

Bäst tyckte jag om Den unge mannen av Annie Ernaux, men den var så kort så jag vet inte om den platsar som bok? Stacken av Annika Norlin fick mig att tänka, så märklig bok och kan rekommendera den men kanske inte är lika golvad som andra är.

Månadens ord

Det får bli blomman aster. Jag läste diktsamlingen Aster of Ceremonies av JJJJJerome Ellis, som fick mig att fundera på denna blomma. Fin-ful.

Månadens mat

Det godaste jag åt denna månad var kronärtskockor odlade på mina vänners barndomsgård i Hälsingland. Det och nyplockade lingon från skogen bredvid. Det är något alldeles eget när man får se hela processen.

Månadens vin

Drack ett mycket gott rött/rosé, lite oklart vilket av dem, från Italien som heter Alea Rosa. Kan rekommendera om ni kommer över det, allt man vill ha av ett naturvin med en säregen och annorlunda smak men utan toner av typ ladugård och bensin som annars kan förekomma.

Månadens skönhet

Den här månaden har jag provat highlighter från Cle som är lite speciell. Typ en svamp man doppar fingret i, så det blir lite blött av glow utan glitter. Mycket förtjust i denna men håller typ ingen tid på kinden.

Månadens bad

Man vill ju svara ett stormande havsbad men bästa badet den här månaden skedde i en pool i Smygehuk. Det var fest, vi var fulla och stämningen maxad.

Månadens låt

Brukar lyssna på låtar i repeat typ en månad i taget men det blev ingen sådan denna månad. Vet inte vad det står för, det här med en musiklös månad?

Månadens kultur

Min vän var på Ernst Lindgrens ateljé och jag vill så gärna dit själv men hinner inte innan säsongsstängning. Annars var det inte så mycket kultur i augusti, så bilder från Matildas tripp dit blir allt jag har.

Månadens bokcitat

Sappfo, en poet från 630 före Kristus, visste det redan då:

Månandes TV

Tittar någon på TV längre? En bekant var med i The Challenge så jag tittade på ett avsnitt! Annars har jag sett Sex and the City för tusende gången, jag blir aldrig med sofistikerad än så gällande rörlig media.

Månadens podd

Många av mina favoritpoddar är åter i sändning efter sommaren. USA-podden får bli månadens, är så glad över att de kör två i veckan fram till valet. Dock störigt att SR publicerar varannat endast på sin egen app…

Nu ser jag fram emot september faktiskt. Har ni något tips till mig av något jag bör ta del av under månaden som kommer?

Autofiktionens betydelse

Igår tog jag två av mina bokklubbsvänner Tim och Simon för att traska ner till Soho House och höra Jerker Virdborg och Victor Malm surra om temat autofiktion och vad det gör med oss som läsare, och vad som händer med litteraturen. Jag tycker att jag läst många autofiktiva böcker under de gångna åren, men trott att det är jag som valt det undermedvetet. Exempelvis är ”Skärvorna” av Brett Easton Ellis samt ”Systrarna” av Jonas Hassen Khemiri två relativt aktuella exempel. Annars är väl Knausgård kungen av ämnet men honom har jag faktiskt inte läst än. Virdborg och Malm inledde med just att påpeka att autofiktionsbegreppet varit en trend i mer än ett decennium.

Själv tycker jag greppet går att diskutera. Varför väljer en författare den vägen? Håller inte litteraturen på egen hand utan måste få ett sensationsfilter, eller skapar känslan av att innehållet är sant men utan juridiska förpliktelser om att berätta sanningen, en egen dimension av litterärt djup? För min del skulle både Skärvorna och Systrarna vara böcker som stod på egna ben utan att författarna använde sig själva som huvudpersoner. Dock har båda böckerna tydliga drag av att man förstår att det mesta är nog inte ren och skär sanning, även om texten har ursprung inom de själva. Men varför kan man inte bara låta det vara total fiktion? Och vad är skillnaden på autofiktion och självbiografi?

Enligt litteraturhistorien.se är skillnaden denna: ”Vad som skiljer autofiktion från självbiografisk fiktion är att autofiktion använder ett jag till att utforska en litterär möjlighet medan en självbiografisk roman använder litterära grepp för att beskriva ett jag.”

Kanske är det därför Hemingways bok En fest för livet beskrivs som självbiografisk. Där följer vi Hemingway ett par år under det glada 20-talet i Paris med gestalter som Fitzgerald i boken. Den är ”sann# rakt upp och ner, och skildrar hans liv som han tänkte att det var under den tidsepoken. Men vad är sant egentligen? Hur ofta skiljer inte ens egna minne sig från familjens minne om olika uppväxthändelser? Hur ofta är inte en vänskapskonflikt olika uppfattad av olika personer?

Problemet med autofiktion tycker jag är sensationslystnaden. Att man spekulerar i vad som är sant är något som enligt mig skymmer texten, men som också kan göra att litteratur som enligt mig inte borde få alltför stort mediautrymme diskuteras flitigt och generellt blir fikarumsstoff för att det finns eventuellt skvaller i berättelsen, inte berättelsen i sig.

Victor Malm visade genom intropassagen i Åsa Lindeborgs bok ”Året med 13 månader” på hur författaren kan bygga förtroende. Där inleds boken med en ganska grov och målande scen om hur författaren duschar av sig efter att haft sex. Med den passagen introducerar hon oss för sanningen. Om hon berättar det här utelämnande om sig själv, då är allt hon berättar troligen sant för hon har inte ens förskonat sitt eget skinn. På så sätt skapar man enligt mig sensation också. Men just hennes bok kanske är mer självbiografisk trots allt? Jag behöver läsa den först innan jag kan dra en djupare analys.

Har ni åsikter om autofiktion? Och borde jag läsa Knausgård undrar jag för andra gången på bloggen? Och med bilden ovan säger jag OVER AND OUT från litteraturbloggen så att säga.

Bokklubb med Soho House och Jessika Gedin

Igår hade jag en himla fart hem efter jobbet, för jag skulle på en helt nystartad bokklubb på Soho House. Det är Jessika Gedin som håller i den och som boknörd är ju Gedin från Babel en slags husgud.

Det var Skärvorna som skulle diskuteras, en bok vi läste i min bokklubb redan i julas och jag var exalterad över att få damma av mitt exemplar för att prata igenom den med ett nytt gäng.

Brett Easton Ellis som är författare till boken är själv ett slags fenomen. Han är inte den mest populära i sitt hemland USA men min uppfattning är att han hyllas desto mer i Europa. I Skärvorna tas vi till ett stekande hett 80-tal kryllandes av extremt rika tonåringar som är släppta för vinden av sina frånvarande föräldrar. Huvudpersonen är Brett själv, och handlingen kretsar kring tonårstiden med allt vad den innebär. Det är droger, kåthet, experimentera med sin sexualitet. Det handlar om att hitta sitt sanna jag och samtidigt ha känslan av att inte vara sann till sig själv. Allt berättas inom ramen av att det samtidigt finns en seriemördare lös som verkar ha siktet inställt på just Bretts umgängeskrets.

När jag läste den med bokklubben (läste för övrigt ut den på självaste julafton enligt Goodreads) så var känslan lite blandad. Det finns mycket att säga om boken och många tolkningar att göra, men jag gav den bara tappra 2,5 av 5. Medelbetyg, inte att förglömma, det är ju inte så lågt som man först tror. Men för mig var nostalgitrippen till 80-talet för långt ifrån för att räcka. Upprepningar av klädesplagg och låttitlar blev ibland alldeles för uttömmande och den kanske femton sidor långa exposén över när huvudkaraktären ser The Shining och analysen av vad han ogillade med filmen gör att jag önskar mig en mer redigerad version av Skärvorna. Min bokklubb var inne på samma spår och medelbetyget blev 2,75.

Soho House-klubben däremot verkade mycket mer förtjusta. Att kunna skriva fram en vibe ska inte underskattas och de som själva var med på 80-talet hade njutit på ett annat sätt av beskrivningarna.

Jag tror oavsett att boken är en sådan som kommer pratas om länge, såsom vissa serier är lägereldar än där folk samlas och ser samma sak, kan diskutera i kaffepausen på jobbet, så ser jag på Skärvornas plats. Tycker allt och alla verkar ha läst den i somras och jag kan trots mitt betyg inte låta bli att rekommendera den, just för att ta del av ett slags samhällsfenomen.

Om jag kommer läsa mer av Brett Easton Ellis? Inte nödvändigtvis, men jag kommer absolut försöka leta upp Jessika Gedins intervju med honom iallafall.

Någon som läst, och vad tyckte ni i sådant fall?