Vardagsvecka i januari med en släng av Soho, Xiang Yue och Riche

Det är fint att se på vardagar genom den blick man har när man skriver här i etern. Det känns mjukare, snällare, mer förlåtande mot alla egna inneboende krav. Min vecka häromveckan var som en klassisk vecka i januari, men ändå blir jag väldigt glad när jag tänker på den.

Jag jobbar i Norrtälje just nu. Bussen dit är lång, både fysiskt som i att det är en dubbeldäckare men också tidsmässigt. Minst en timme enkel väg. Jag brukar läsa bloggar, dricka te, skriva här på bloggen, forska, läsa bok och på vägen hem oftast somna och vakna med käkont. Men dit känns som en fredad timme att ägna sig åt sådant jag ändå vill göra. Dessutom är vägen från busstationen fin tycker jag, längs med ett vattendrag och när snön är sådär djup som den var häromveckan kläs det gamla lasarettet in i ett snötäcke.

På veckans första dag kom jag hem till att D hade fixat mys hemma. Jag hade fått två bra forskningsbesked på kort tid, något som kändes som en lättnad i en tid där forskningen känns kämpig på många vis. Även om jag är en förespråkare att man ska fira allt som går att fira, så kan jag glömma bort att göra det med jobbframgångar särskilt om det varit kantat med svårigheter innan. Det är som att jag bara vill andas ut och sen vill lägga det bakom mig.

Blommor och champagne <3. Blev djupt rörd. När man själv mest är i något och harvar, med en ganska dyster känsla, så blir det så fint att komma hem på en vanlig vardag intet anandes och mötas av någon annans omtanke.

På tisdagen var det dags för bokklubb på Soho House. Vi läste John Grisham och hans nya bok The Widow. Jag hade en förhoppning om att det skulle vara en mysig lässtund över julen. Jag läste den visserligen mestadels framför brasan i Ljunghusen, men det var ändå inte en så bra bok? Trodde mer om honom.

På Soho tog jag en drink till bokdiskussionerna. Ibland dricker folk vin, ibland inget och just denna dag drack alla typ te men jag var sugen på en liten drink. Den smakade surt äpplegodis. Det här är alltså bokklubben Jessika Gedin leder. Det var lite blandade skurar om utlåtandet men visst var majoritetens åsikt att det inte var den bästa bok man läst men att den trots det, fångar en. Vad är det med språket som Grisham ändå lyckas med?

Kvällen efter kom jag hem till D, han är alltid hemma innan mig om han inte hittar på något. Vi åt lite middag innan vi bänkade oss framför TV:n för ett väldigt stort zoom-möte. Vi ska bli medlemmar i SSSK, en skridsko-klubb, och första etappen var att gå en kollektiv teorikväll.

Just nu är det dock en del snö på sjöarna så det är inte den bästa åkningen om jag får säga det själv, som total nybörjare på naturis.

På torsdagen mötte jag upp mina vänner Iris, Julia och Louise på Xiang Yue, som ligger på vägen hem från Norrtäljebussen för mig. Det är ett kinesiskt hak som ska ha väldigt god och autentisk mat från Sichuanköket.

Det var verkligen väldigt gott. Allt. Vi åt bland annat en rätt med stekt aubergin som jag måste rekommendera. Och gurksalladen! Läste någonstans att det är tradition, att börja med den här lite syrliga, salta, småstarka och krispiga gurksalladen.

Vi åt friterade räkor och friterad kyckling, båda med rikligt med sichuan så läpparna och tungan pirrade. Räkorna hade någon mer chili i sig också, för det brann till i munnen en stund efter man tuggat i sig dem.

Och deras biang biang-nudlar… Otroliga. Breda, perfekt tuggmotstånd och dressade med chiliolja. Vi hade en så fin stund här inne, pratade om allt. Högt, lågt, hemskt, ljust. Vi har lärt känna varandra via surfen vilket också är något jag ofta tänker på, hur en enstaka surfresa i Portugal gett mig så många av mina närmsta vänner?

Och fredagen, som markerade avslut på en lång vardagsvecka eller markerade starten på helgen beroende på hur man vill se på det, spenderades med Eli. Också en surfvän! Vi gick till Riche ihop, drack varsin öl och pratade bland annat om hennes kommande projektarbete i Uganda. När jag pluggade till läkare var jag också i just Uganda, och nu ska Eli dit i sin roll som barnmorskestudent. Hon är cool!

I januari behöver man romantisera sin vardag ännu mer än vanligt känner jag. Trivs oftast bra mitt i vintern men just nu sover jag ofantligt dåligt och att få skapa lite skimmer kring sin vardag hjälpte iallafall min just nu lite gråa blick.

Mina lästa böcker sammanfattade (år 2025 del 1)

Förra året gjorde jag minirecensioner på varenda bok jag läste under året, och jag fortsätter detta inslagna spår. Det är ett fint sätt för mig att gå igenom och landa lite i vad man tar med sig från all läsning också. I början av året läste jag först en del, när vi var i Thailand, men sen var det så mycket med forskningen att jag kom av mig. Den första tredjedelen av årets titlar tog mig ända till juli att läsa, om nu någon annan utöver jag själv uppskattar den slags sifferstatistik. Böcker som lästs i bokklubbarna (två stycken) är markerade med en stjärna.

Goodreads hjälper mig hålla koll! De första sju böckerna kommer här.

Sen for jag hem (Jaana Kippo #3) av Karin Smirnoff
Det var dags att ta sig an sista delen i Jaana Kippo-trilogin. Jag minns den knappt, utan minns bara att jag tyckte det var skönt att vara klar. Den första boken i trilogin läste jag med stor behållning men sen blev det för mycket av samma gråa svenska litteratur för mig. Alltid alkohol, sexuella övergrepp, snor och gråhet.

Conversations with friends av Sally Rooney
Sally Rooneys debutroman som också satte henne på kartan som författare, otroligt. Och jag förstår varför. Två väldigt unga tjejer får vistas i en dekadent miljö, och deras vänskap med ett gift par skildras med en viss skärpa som är typisk för Rooneys första två böcker. Jag förstår inte huvudkaraktärerna alls och ogillar dem ganska mycket men ändå är boken så lockande och bra? Perfekt strandbok dessutom.

Bränn alla mina brev av Alex Schulman
Jag är en långsint person i vissa lägen. Kan tillexempel aldrig se bort från hur Schulman var ett as på internet back in the days och vill därför inte riktigt läsa hans böcker men denna fick jag av mamma, som älskar den. Och ja, den var väldigt bra. Tycker jag att det är ok att fläka ut sin familj för en bra bok? Vet faktiskt inte, tål att diskuteras. Men är man lite intresserad av den gamla litteratureliten i Sverige finns det också en skvallerfaktor i att läsa boken.

Intermezzo av Sally Rooney ☆
Sally Rooneys debut präglades av en lätthet i språket och en obryddhet inför berättelsen. Den här boken blev oerhört hypead vilket jag inte till fullo förstår. Här tycker jag hon krånglar till både språk och historia så att jag aldrig riktigt får fäste i boken.

Hyper av Agri Ismail ☆
En bok om en kurdisk familj vars tre barn växer upp i London. De tar alla varsin riktning i livet som gör att allt blir dåligt men på vars tre olika sätt. Jag fastnade inte för denna, fastän många i bokklubben uppskattade.

Lynch på Sandhamn, medan vi väntade på båten hem

Prophet Song av Paul Lynch ☆
Paul Lynch skriver hypnotiserande om hur ett samhälle sakta går till att bli auktoritärt till oigenkännligt och en krigszon. Och om varför det är svårt att veta när man ska lämna ett land som är på väg åt fel håll. Kusligt pga hur mycket man ser i sin samtid i boken, men kanske var jag extra berörd av att jag läste medan Israel-Iran kriget härjade i två veckor och mitt hjärta blödde av oro varje dag. Tyckte mycket om, och missade tyvärr bokklubben om denna så vet inte vad de andra tyckte.

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén
Den här boken fick jag i present av min vän Eli. En bok om åldrande, vilket är annorlunda för mig att läsa om. Det är skrivet ur en äldre mans perspektiv när han lever på sluttampen. För mig som arbetat med många äldre sjuka på sjukhus känner jag starkt för vissa delar och det är hur vi tar ifrån våra äldre deras autonomitet. Av omsorg och välvilja, men blir det bra egentligen? Eller dör man hellre av en bruten höft men man har iallafall fått ro om sig själv och sitt hem med farliga kanter och mattor man kan snubbla på? Jag vet inte, men boken ger en perspektivet att tänka efter. Tyckte om!

Det var mina första titlar för året! Kronologiskt har vi nått i början av juli redan, ett baktungt år helt enkelt där jag läste mest på slutet. Förra årets del 1, del 2 och del 3 hittar ni länkade.

Har ni läst någon av titlarna?

Patronyme av Vanessa Springora

När Vanessa Springora kom med sin debutantbok trodde jag det var den enda boken hon skulle komma att släppa. Visserligen har hon alltid arbetat med skrivande i någon form, men boken hon skrev med titeln Samtycket handlade om hur en känd författare i Frankrike haft ett ”förhållande” med henne i tidiga tonåren. Hon hämtades i skolan till att hänga på hotellrum och ligga med hivin. Helt sjukt i dagens svenska kontext, men något som var accepterat inom kultureliten i Frankrike under samma tid. Me Too som inte blev till något i Frankrike, blev istället till något slags uppror efter Samtycket släppts. Lagar tillkom, diskussioner skedde.

Ack så fel jag hade, för nu kom boken Patronyme. Även i denna bok skriver Springora utifrån sig själv, och jag skulle inte vilja kalla det autofiktion riktigt. Hennes märkliga och frånvarande far dör och lämnar ifrån sig en lägenheten i total röra. Springora hittar fotografier av sin farfar i en nazistisk kontext som upprör henne och gör att hon börjar försöka forska vidare om sitt efternamn och ursprung.

Jag läste boken dikt an till Fars Rygg, och likheterna är slående. Frånvarande fädrar som inte gett den kärlek som hade behövts, och mystiska fädrar för man vet så lite om deras inre liv. I båda böckerna granskas farfadern för att få svar på tillkortakommanden.

Kommer boken fram till ett svar? Nej, det gör ju den inte. Likaså kommer inte heller Fars rygg fram till ett svar på varför man inte var älskad som barn.

Att förklara är nämligen inte detsamma som ursäkta, har en filosof sagt och Springora citerar denne i boken. Ändå känns det som precis vad hon försöker göra gentemot sin pappa. om hon bara kan förstå hur farfadern var innerst inne så kanske hon kan få en förklaring till varför hennes egen pappa aldrig gav henne kärlek.

Själv tyckte jag mycket om denna bok. Springora skriver sparsmakat och nästan lite avskalat med en ton jag har lätt att ta till mig. Jag läste boken tillsammans med bokklubben på Soho House, alltså den som leds av Gedin. Mycket kretsar i att ta reda på farfadern och efternamnets historia. Var han ungrare? Var han tysk? Var han nazist?

Många i klubben tyckte att hon borde låtit historien vila lite till, att den låg för nära henne och att boken inte fick något driv. Jag ser deras poänger men ändå tyckte jag om den. Kanske tycker jag främst om hennes sätt att skriva på, men boken fick mig också fundera på varför vi är så besatta av vårt arv i familjen? Definierar det vem vi är? I bokklubben finns också en fransyska (som varit expert i GVFÖ, if u know u know osv) och det var väldigt belysande att få hennes perspektiv. I Frankrike finns inte den stora diskussionen om vad den äldre generationen gjorde under andra världskriget. Det är en diskussion som tidigare varit närvarande i Tyskland, och när jag bodde i Berlin upplevde jag att det fanns ett kollektivt ansvar i att minnas alla hemskheter så att det i sig ska kunna stå som skydd för framtida upprepningar. I Frankrike har den slags skuld börjat diskuteras och kanske har Springora igen skrivit ett verk som får ett samhälle att förändras om än i små steg.

The ministry of time av Kaliane Bradley

I bokklubben på Soho House läste vi The minstry of time av Kaliane Bradley. Det var en bok jag iallafall inte hade hört talas om, men som visade sig varit extremt hypad utomlands. Det var så mycket skriverier att jag direkt blev skeptisk. För mig står bra PR bakom en sådan slags virvelvind av entusiasm, inte den egentliga litterära kvaliteten. Kalla mig gammaldags men så är det. Trion av Johanna Hedman fick lite samma enorma skriveri innan den ens var publicerad och massa översättningskontrakt. Det var visserligen en bra bok, men i min mening är det inte en modern klassiker direkt som stack ut så pass mycket som man fick bilden av i samband med att hon debuterade. Eller är det en illa dold avundsjuka jag omedvetet blottar?

Tillbaka till The ministry of time. En riktigt genreöverskridande och lite märklig bok. Som en blandning av Expeditionen av Bea Usma och spänningsroman? Och lite romantik på det? Boken utspelar sig i UK, några decennier från nutid minst. Man har med hjälp av en tidskapsel transporterat folk från dåtiden in till den moderna världen. De ska assimileras in i det moderna samhället med hjälp av anställda på minsteriet. En av de anställda är bokens huvudperson som är ganska lik författaren i olika attribut.

Sen händer det inte så mycket alls i boken. Den går långsamt framåt medan vi följer huvudpersonens lite invecklade tankar om sitt jobb och dåtidens människor som upptäcker saker om det moderna samhället, som dejting och att homosexualitet är tillåtet. Tills det plötsligt är kanske 80 sidor kvar, då byter boken helt skepnad och blir dels ganska sci-fi fokuserad och dels en spänningsroman med skjutningar och annat.

Jag tror författaren hade jättekul när hon skrev den här boken. Skrivarglädjen dansar verkligen över sidorna, kan tänka mig att det var ett lustfyllt projekt. Dock räcker inte glädjen hela vägen för min del. Visst, den är bitvis lite underhållande, men sedan har den inte så mycket mer. Kommer vara en klassisk bok jag glömmer om några år och aldrig riktigt rekommenderar till någon. Kan dock inte kalla den för dålig faktiskt, för jag läste ändå den med någon slags läsglädje och funderade inte på att avsluta den i förtid.

Bokklubben på Soho tyckte lite blandat om den, men ingen var kanske direkt begeistrad. Många rekommenderade att läsa lite intervjuer med författaren så det har jag gjort. Hon känns sympatisk och kanske lite udda, man får en känsla av att hon själv blev lite kär i en av dåtidens personer och ville skriva in sig själv i en kärlekshistoria med honom.

Vad läser ni?

Butcher av Joyce Carol Oates

I Soho House-bokklubben (den som Jessika Gedin håller i, viktigt) var det dags att läsa JCO ihop. Jag vet inte om det är en vedertagen förkortning för Joyce Carol Oates men jag tänkte kalla henne det i inlägget. JCO är en mycket produktiv författare och det är imponerande att hon fortfarande släpper böcker i sin raska takt som 86 åring (!). Man kan bara önska sig en så pigg hjärna i den åldern som hon verkar välsignad med.

Butcher (Snitt på svenska) var på pappret en bok jag verkligen skulle vilja läsa. Den handlar om en doktor som på 1860-talet är verksam vid en psykiatrisk klinik för kvinnor. Mannen har gått tappra fyra månader på läkarlinjen och sedan praktiserat hos en provinsläkare som tyckt han var så dålig, att han inte fått fortsätta där. Denna man tar sig sedan fulla rättigheter att experimentera med kvinnorna som är inlagda på anstalten. Han själv ser det nog som legitima försök att utveckla medicinen – den etiska aspekten funderar han ibland på, men oftast i ordalag om att han är deras räddare och att det är tack vare att han övar på dessa kvinnor som liv kommer att förbättras. Kvinnorna är, förutom helt maktlösa eftersom psykisk sjukdom gjorde att de låstes in och ingen i samhället saknade dem, grovt utnyttjade med att han inte använder några anestesimetoder även om det är något som fanns att tillgå. För dyrt, inte värt det.

I början utlovas det att boken kommer berättas ur tre perspektiv – dr Weir själv, ett av hans offer som han samtidigt hjälper kallad Brigit och hans son Jonathan Weir. Detta är falsk marknadsföring då nästan hela boken är rabblad ur hans dagboksperspektiv och några ynka dussintals sidor på slutet ägnas åt de andra perspektiven. Jag tyckte därför att det var svårt att förstå hur sjuk i huvudet han var. För visst är han bedrövlig och omänsklig mot dessa stackars kvinnor, men i vilken slags tid verkar han? Hur såg man på dessa kvinnor på 1860-talet? Var han mer omänsklig än sin samtid, eller var samtiden det bedrövliga i själva verket?

JCO har i vanliga fall ett språk som gör att man rycks med, och även om man i början gör det här också är det också en pastiche för hur dagböcker var skrivna på 1860-talet. &-streck och talstreck vimlar det av, vilket stör mitt öga något fruktansvärt mycket. Dessutom är språket så väldigt format att vara tidstypiskt att en del av hennes stil försvinner. Jag tror, lite fräckt, att boken skulle gagnas av en redaktör som hade satt ner foten och bett om att dr Weirs del skulle halveras för att ge utrymme åt de andra två. Kanske behövde den inte heller vara så väldigt sann mot de verkliga personerna, utan kanske kunde boken fått ta lite mer artistiska svängningar så att den blev mer av en vanlig bok och mindre en transkription av det verkliga skeendet. Men vem är jag att klaga på JCO, en författare jag hyser stor respekt för generellt.

Yellowface av Rebecca F. Kuang

I augusti läste jag Yellowface av Rebecca F Kuang för att diskutera den i en bokklubb jag är med i. Jag har två bokklubbar, en som är ”privat” som i att jag och en bokkompis startade den. Vi har klubbat ihop sedan 2016 men i sin nuvarande form bildades bokklubben januari 2020. Så fyra starka år! Iallafall, den här andra är via Soho House och leds av Jessika Gedin. Här är dynamiken en helt annan, då vi inte känner varandra privat i bokklubben och helt enkelt bara pratar om boken i sig och inte om något annat.

Yellowface är en bra bokklubbsbok för att det finns massor av teman att diskutera. Boken inleds med att huvudpersonen June snor ett bokmanus av sin vän Athena (ja, vi delar namn vilket var svårt för mig att hantera) och får det publicerat under sitt eget namn istället. Det som komplicerar är att boken handlar om kinesisk historia och en stor diskussion sker i mediavärlden om June har rätt att berätta om deras utsatthet när hon själv inte har rötter i Kina. June å andra sidan går runt och oroar sig över att stölden ska bli avslöjad.

Förlagsvärlden skildras, särskilt en amerikaniserad sådan, med vad jag tolkar som en realistisk ton. Det är agenter, paketering, sociala medier som sätter agendan inom litteraturen. June har alltid avundats Athena som lyckats i den här världen och får nu äntligen själv skörda samma sorts frukt, men inte på ärliga villkor.

En spännande dimension är att jag var helt säker på vad författarens åsikter var, och tyckte det var irriterande att dessa sken igenom boken då jag inte har samma åsikter i stora delar av vad hon beskriver. Tittar man på intervjuer av RF Kuang verkar hon velat göra motsatt poäng än den jag själv läser in.

För mig är boken lite för mycket, kan man säga så? Det är för många teman. Det rör för lätt vid många av dessa. June är för tillskruvad. Agendan lyser igenom boken (fast tydligen motsatt från vad jag trodde). Men de teman som tas upp känner jag starkt för, även om boken i sig inte är ett verk jag kommer hålla fast vid.

Vem har rätt att berätta en historia? Ska man verkligen ha regler kring det? Är inte också litteratur en slags konst och ska inte begränsas? Är det inte snarare läsaren som får bestämma vad den vill konsumera?

Jag tänker lite som med olika musikartister och cancelkulturen. R Kelly till exempel. Jag kan inte lyssna på hans musik utan att tänka på vidrigheterna han utsatt kvinnor för. Samtidigt tycker jag det är synd, han har mycket bra musik, men det smakar inte bra i min mun att lyssna på den. Ska han då förbjudas? Jag tycker nog inte det. Ska inte lyssnarna välja själva om de vill höra hans musik och stödja honom rent ekonomiskt med tanke på vad han fått andra människor att utstå?

För mig är Yellowface inte den boken som lyckas diskutera dessa frågor på ett tillgängligt sätt men kanske kan den skapa en liten låga för andra forum att ta vid denna diskussion. Lite synd är det att författaren inte riktigt lyckas förvalta det som är den brännande punkten, men boken hade nog lite för många frågor som den rörde vid.

Om man ska ge ett betyg kanske det blir 3 av 5 för min del? Men gillar inte att ge betyg faktiskt, så svårt att sammanfatta allt man tycker i en siffra. Har någon annan läst? Vad tyckte ni? Så nyfiken!

Bokklubb med Soho House och Jessika Gedin

Igår hade jag en himla fart hem efter jobbet, för jag skulle på en helt nystartad bokklubb på Soho House. Det är Jessika Gedin som håller i den och som boknörd är ju Gedin från Babel en slags husgud.

Det var Skärvorna som skulle diskuteras, en bok vi läste i min bokklubb redan i julas och jag var exalterad över att få damma av mitt exemplar för att prata igenom den med ett nytt gäng.

Brett Easton Ellis som är författare till boken är själv ett slags fenomen. Han är inte den mest populära i sitt hemland USA men min uppfattning är att han hyllas desto mer i Europa. I Skärvorna tas vi till ett stekande hett 80-tal kryllandes av extremt rika tonåringar som är släppta för vinden av sina frånvarande föräldrar. Huvudpersonen är Brett själv, och handlingen kretsar kring tonårstiden med allt vad den innebär. Det är droger, kåthet, experimentera med sin sexualitet. Det handlar om att hitta sitt sanna jag och samtidigt ha känslan av att inte vara sann till sig själv. Allt berättas inom ramen av att det samtidigt finns en seriemördare lös som verkar ha siktet inställt på just Bretts umgängeskrets.

När jag läste den med bokklubben (läste för övrigt ut den på självaste julafton enligt Goodreads) så var känslan lite blandad. Det finns mycket att säga om boken och många tolkningar att göra, men jag gav den bara tappra 2,5 av 5. Medelbetyg, inte att förglömma, det är ju inte så lågt som man först tror. Men för mig var nostalgitrippen till 80-talet för långt ifrån för att räcka. Upprepningar av klädesplagg och låttitlar blev ibland alldeles för uttömmande och den kanske femton sidor långa exposén över när huvudkaraktären ser The Shining och analysen av vad han ogillade med filmen gör att jag önskar mig en mer redigerad version av Skärvorna. Min bokklubb var inne på samma spår och medelbetyget blev 2,75.

Soho House-klubben däremot verkade mycket mer förtjusta. Att kunna skriva fram en vibe ska inte underskattas och de som själva var med på 80-talet hade njutit på ett annat sätt av beskrivningarna.

Jag tror oavsett att boken är en sådan som kommer pratas om länge, såsom vissa serier är lägereldar än där folk samlas och ser samma sak, kan diskutera i kaffepausen på jobbet, så ser jag på Skärvornas plats. Tycker allt och alla verkar ha läst den i somras och jag kan trots mitt betyg inte låta bli att rekommendera den, just för att ta del av ett slags samhällsfenomen.

Om jag kommer läsa mer av Brett Easton Ellis? Inte nödvändigtvis, men jag kommer absolut försöka leta upp Jessika Gedins intervju med honom iallafall.

Någon som läst, och vad tyckte ni i sådant fall?