Hyper är en bok som fick mycket uppmärksamhet när den släpptes 2024. Titeln blev nominerad till Augustpriset, en hiskelig bedrift för författaren Agri Ismaïl som är debuterande. Kanske var mina förhoppningar väldigt höga på grund av detta, samtidigt vet jag att många av våra moderna svenska böcker som är omtyckta i prissammanhang inte faller mig i smaken.
Boken skildrar en familj med tre barn, varje del av boken ger en inblick i deras vardag i vuxenlivet men också deras tillbakablickar och perspektiv på barndomen. Deras föräldrar är kurder som kämpat för frihet, men som till slut flydde till London, två av barnen har mer minne av den kurdiska kampen än den yngsta.
Samtidigt skildrar Hyper den samtid som finns, med finanskrisen, trade:ande, Dubais konstgjorda kulisser, integration och skulden över att inte ta del av sitt arv.
Alla teman kändes passande för mitt intresse, så jag såg fram emot att ta del av berättelsen. Uppskattade också den trycka versionen med fint och rejält tygomslag. Ändå blev jag inte särskilt uppslukad av boken. Tyckte första delen, som skildrar den äldre brodern, inte tog tag i mig. Jag brydde mig inte så mycket om hans vardag med jobbet där allt gick åt pipan, hans dåliga kontakt med den gnälliga mamman, besattheten av att tjäna pengar och hur svårt det var (är antar jag) att heta Mohammed-liknande namn i Londons finansvärld. Varför brydde jag mig inte? Jag bryr mig oftast om den slags skildringar. Kanske var det tonen berättelsen mejslades fram i.
Del två fångade mig mer. Systern som flyttat till Irak från London för giftermål, som sen skiljer sig och försöker skapa ett nytt liv i Dubai. Jag har en fascination för städer utan en riktig historia, och kunde uppskatta de delarna av skildringen. Även tredje delen hade vissa element jag tyckte om – snabbt och rappt språk som stundtals drog en vidare i historien.
Men ändå saknade jag något. Jag kan inte precisera vad det var, för visst kan jag se att många olika slags läsare skulle uppskatta boken. På något sätt kände jag mig ointresserad och obrydd inför karaktärernas livsöden rakt igenom. Kanske var det tonen, det snabba och rappa blir nästan komiskt, det känns mer som en bok i samma kategori som Snabba cash. Och det är inte böcker som jag fastnar för helt enkelt.
Har någon av er läst? Flera i min boklubb uppskattade denna, jag kunde själv inte vara med och diskutera, men det får mig ändå att undra. Vad missade jag?
Jag kan för mitt liv inte förstå att mars redan är slut. Får nästan andan i halsen av det, så mycket jag skulle ha hunnit med de tre första månaderna av året som inte hunnits. Det är kanske livet som vuxen, att aldrig vara i fas? Eller livet för en modernt stressad storstadsbo? Jag vet då inte. Kanske känns jag såhär för att jag är snörvlig, hostar så mycket att det gör ont i bröstet och att båda mina öron gnisslar och har lock för sig. I korta ordalag: jag är sjuk, och när jag är sjuk kan det dystra sinnet göra sig påmint. Mars var ju egentligen fartfylld och trevlig, vad gnäller jag för? Let’s go!
Månadens bok På tal om att vara efter är jag efter med bägge bokklubbsböckerna som är månadens läsning för mig: Intermezzo av Sally Rooney och Hyper av Agri Ismail. Ingen av böckerna lever hittills upp till sin hype, iallafall inte för mig. Men Hyper ska precis ge sig in i Tehran på 70-talet innan revolutionen, ett ämne som kan göra att hela min bild av boken kan ljusas upp. Får se!
Månadens ord Snöglitter. Jag tror det är ett riktigt ord och om det inte är det, inför jag det här och nu. Jag menar hur snön gnistrar till i solen och ser ut som hav av glitterkorn, men nu när jag sitter och dissikerar ordet känns det som att snöglitter hade kunnat betyda något snuskigt?
Månadens mat Okej okej, inte att leka med, men jag har ätit ganska många Crepe Complete i Alperna och den vi åt på Hermine, en restaurang med magisk utsikt mitt i backen i Alpe d’Huez, var så fantastisk god i sin enkelhet. Fylld med någon ost och skinka, ett stekt ägg på toppen, några senapsdressade salladsblad och magin var total.
Månadens vin Min killkompis Henrik gav en flaska ”Gött rött”, komikern Per Anderssons vin som jag och några vänner inmundigade en sen vardagskväll. När man läser på känns det egentligen som det kan vara ett kanonvin trots det skämtsamma namnet. Druvan montepulciano, låg sockerhalt, hög alkoholhalt. Men det här vinet blev inte en favorit. Ganska oraffinerat, visserligen som italienska viner ofta är, men ingen lång eftersmak och mest bara en smäll i munnen innan smaken försvann. Nåväl. Vi går raskt vidare.
Månadens skönhet På Tomorrowland klistrade vi små kristaller och pärlor i ansiktet på varandra och gjorde hela små kreationer av bågar och annat. Fick ett oerhört sug för att göra om det! Kanske inte en vardag på sjukhuset, men visst måste det finnas andra tillfällen än Tomorrowland-festival som lämpar sig för strass i ansiktet?
Månadens bad Jag och D hade fått nys om en utomhusbassäng i Alpe d’Huez. Eller nys och nys, vår vän Chris hade skrivit det i gruppchatten och badtaggade som vi var sprang vi i förväg. Kändes så härligt med en varm bassäng utomhus med utsikt över snöbeklädda berg! En kombination av speedotvång och några grader för kallt vatten gör det här till mitt mest ovärda bad på mycket länge.
Månadens låt Känns som jag borde välja en Kent-låt men jag blev typ inte berörd av spelningen alls? Känns så synd… Annars har jag lyssnat på EDM och techno på grund av nämnda Tomorrowland alltså, allra mest Dmitri Vegas mix 2 times som han gör med bland annat Steve Aoki (en DJ som brukar kasta gräddtårtor på sin publik, hello?).
Månadens kultur Vad för kulturellt har jag gjort den här månaden? Jag vet typ inte? I lördags var jag på poddfest på Fotografiska med min bror, men det kan jag inte riktigt rekommendera pga helt överfullt och supervarmt överallt. Jo men jag har ju lyssnat fyra dagar på techno på festival och varit på Kent, det får ju självklart räknas. Sen har jag börjat med ett nytt skrivprojekt som genast fick bordas pga stundande halvtid inom doktorandprogrammet. Känns som mitt huvud snurrar av för många lösa trådar för tillfället.
Månadens bokcitat Det blev inget bokcitat den här månaden? Talande för att ingen av titlarna jag läst egentligen haft ett sådant där språk som jag suktar efter att ta del av. Istället såg jag ett mycket härligt surfklipp eller kanske en kortfilm för surf när Breitling höll ett häng häromveckan. Kan inte peta in den här filmen i någon annan kategori men den kommer så småningom, det är den svenska surfaren Freddie Meadow som porträtterades.
Månadens TV Love is Blind Sverige säsong två släpptes och jag slukade varje släpp i ett svep. Den svenska versionen som fortfarande känns genuin och äkta är så intressant att se på. Se dynamiker utifrån, det är spännande. Dock tycker jag den kändes så konstigt klippt? Förutom Ola och Milly kände jag aldrig att jag fick lära känna något av paren.
Månadens podd Radiokorrespondenterna Ryssland. Alltså om det är något som jag behöver i detta politiska virrvarr med starka känslan om att världen som jag vill ha den är på väg från mig, så är det en trygg SR-podd med analys och direkt rapportering från kriget i Ukraina. På Poddfest stod jag och min bror precis där alla poddare mickades upp och kan skvallra om att Joakim Paasikivi var mest välklädd i en skogsgrön välsittande kostym, plus att hans fru matchade honom.
Nu kommer april. Jag kan relativt ofta må ganska svajigt på våren. Tycker förväntningarna är så höga och oftast har jag byggt upp en hel hög med projekt och deadlines som ska varvas med välfyllda helger. Den här våren ser ut att bli exakt sådär, kanske värre, så jag är ärligt talat lite skrämd av april som kommer. Men jag ska hinna med diverse firanden, åka till Skåne, åka till Kroatien, ha halvtid på forskningen, skicka in en text till Bonnier Healthcare och jobba heltid då. Det blir prima. Let’s go igen…
A T H E N A 