David Szalay är en etablerad författares men likväl hade jag aldrig hört om honom innan han fick Booker Prize för sin sjätte bok, Flesh. Vi valde den till bokklubben, och jag var väldigt nyfiken på vad den skulle bjuda på just för att hans språk blivit omtalat och jag har en särskild fascination för vad som gör ett språk lätt och luftigt, njutningsfullt och så vidare.
Flesh handlar om Istvans liv. Istvan växer upp i Ungern, med dagens mått mätt ganska spartanskt. Vi gör nedslag i olika delar av hans liv, och jag inser snabbt att det man tror kommer vara temat, är bara temat för precis det kapitlet. Varje kapitel är ett nytt nedslag, en ny fas i livet och transportsträckorna däremellan lämnas därhän. Istvan verkar inte reflektera eller fundera särskilt djupt på saker och ting. Han följer med i livets väg utan egentliga egna val, och det leder honom till ibland extravaganta platser och utmärkande skeenden.
Boken heter Flesh och jag har funderat på varför. Troligtvis är det uttrycket ”i köttet”, som i när han har sex, som åsyftas. Jag funderar på om det är så hans livsval sker, i köttet, men riktigt så är det ändå inte.
Språket då? På många sätt otroligt lättläst. Det är mycket dialog där Istvan mest säger okej till saker och inte utvecklar något resonemang direkt. Sidorna flyger förbi. Det är inte ett språk jag tycker är njutningsfullt men ett språk som förmedlar huvudkaraktärens totala flackhet inför sitt liv.
Vi läste den i bokklubben och den sammanfattande bedömingen var att Szalay känns som en oerhört skicklig författare som vet hur man skriver för att behålla oss som läsare. Varje miljö är tydlig för oss trots sparsmakade beskrivningar, han balanserar perfekt i att ge oss tillräckligt för att ens hjärna ska skapa platsen åt en men det är inte så lite att det blir tomt. Dialogen är så enkel och känslolös, det är mycket okay och yeah, trots det fungerar språket? Jag funderade också rätt mycket på efter vad författaren vill med boken, vi drog paralleller både till Främlingen av Camus och Stoner av Williams. Det är skildringen av ett liv, visserligen extravagant och otippat i perioder, men än dock ett liv, och när jag stänger igen bokens pärmar känner jag först ingenting, kanske är det flackheten från sidorna som smittar av sig. Efter ett tag tänker jag att livet som händer, händer. Kanske ska man inte stressa så mycket kring sin egen betydelse och kring sina egna val och dess konsekvenser.
Om man läser ett par böcker om året så skulle jag inte använda en av dessa slotar till Flesh men om man läser en del så kan det vara bok värd att läggas i ens rotationshög. Någon här inne som läst? Nyfiken på andras tolkningar!
Det var helg. Just nu lever jag för helgen, det är inte så jag tycker man ska lägga upp sitt liv när man har valmöjligheterna som jag väl egentligen har, men jag tycker vardagen är lite jobbig just nu. Det där med att ha ont i revbenet, gå upp tidigt, klockan ringer alltid när jag fortfarande är sömnig, vaknar med huvudvärk, har drömt någon mardröm… så när helgen kommer vill jag omfamna den med emfas, och så har jag gjort senaste tiden.
En helg börjar med fredag. Jag och D hade inga planer men vi har sedan ett tag tillbaka försökt få till ett fredagsglas oavsett, denna gång med våra vänner Antonia och Dennis, samt deras lilla gulliga dotter C. Alla var vrålhungriga och ett fredagsglas blev middag. Vi gick till Tures men det var lite för hög ljudvolym för mitt fredagströtta huvud och råbiffen var inte helt perfekt i smak. Sällskapet däremot, det levde upp. Med ens var helgen inledd!
Lördagen vaknade jag lite sådär övertrött som man kan göra när man äntligen får chansen att sova ut. Tog tillfället i akt att göra mig i ordning länge, tvättade håret, hade i serum, smörjde kroppen, sminkade mig varsamt. Hade olika ögonskuggor och använde olika penslar, la både lite contour och rouge. Hur mycket jag än pysslar så syns det inte riktigt på mig dock, det känns som smink inte tar sig igenom. Nypiffad mötte jag och D upp min pappa för att spatsera hem till min bror. På vägen frågade en person, patpastorius, om han fick ta ett fotografi. Jag blev glad för frågan men jag är ju inte en person som är naturlig framför kameran, men han var så duktig och hade ett otroligt objektiv. Tycker om hans bilder på Instagram, svartvitt och varsamt om Stockholm.
Hemma hos min bror var det som alltid gemytligt. 27 stora år blir han! Vi drack bubblor, åt nötter och väntade spänt på att han skulle öppna vårt paket. Det var kul att Emil, min bror, sa ”det här krusiduller känner man inte igen, är det D som slagit in?”. Ja, jag är inte så bra på inslagning. Eller snarare har jag inget tålamod, men D hade fixat fint och valt ett kalasomslagspapper.
Här är jag så pirrig för jag var övertygad om att min bror skulle bli glad för den här presenten.
Martin Sallieres är en skodesigner ni ska spana in! Han är gift med min vän Mikaela (och Martin är också min vän) och han har länge designat skor jag tycker har det där… Det där? Odefinierbara? Oftast leker siluetterna på hans design med vårt perspektiv av hur en sko ska se ut. Hans skomärke lanserades i torsdags, men i det här inlägget var det ännu några dagar kvar tills världsreleasen av hans debutkollektion.
Och Emil fick det första paret som jag fick äran att köpa innan lanseringen. SER NI HUR FINA DESSA ÄR?
Vi bjöds på lunch, en kräftpasta med löjrom.
Som jag snabbt demolerade med hjälp av en god kålsallad. Jag blev kanske lite tipsy ärligt talat, vi drack så mycket bubbel och sen amaretto på maten med en hemgjort tiramisu. Very italiano.
Ljuset försvann medan vi åt lunchen och på vägen hem var det redan skymning. Vi gick förbi Supermercado på vägen hem och jag behövde givetvis ta ett varv, finns alltid något jag vill ha.
Blir man inte sugen? Försöker dock endast köpa ekologisk citrus numer, läste om mängden pesticider på frukten från konventionell odling och blev skärrad. Jag konsumerar mycket citron, men nu har jag köpt tre kilo ekologisk citron från en spansk bonde som jag hoppas på kunna salta in på något sätt. Jag köpte lite annat inne på Supermercado dock, får visa längre ner.
Sedan styrde jag stegen till Sibyllan, en av de trevligaste tebutiker som finns. Egentligen vill jag säga att Tehuset Java är det, för det är den butik jag är uppvuxen med i Lund och jag blev väldigt glad när de öppnade i Stockholm, men Sibyllans anor känns i lokalerna.
Vi handlade en present till Sarmed, en vän som också fyllde år denna helg. Han gör en väldigt god espresso på deras maskin hemma, och eftersom han precis ska gå på pappaledighet kändes det som kaffebönor kunde passa. Köpte en italiensk rostningsvariant och denna fina burk åkte också med.
Sen åkte vi till söder för att fira honom! Pizza från Meno Male och Deglabbet imundigades och bubbel dracks. En av Sarmeds vänner hade Mumford & sons tshirt och jag blev på glatt humör, favoritbandet ❤ Försökte passa på och jämföra Margaritavarianten mellan Meno Male och Deglabbet, kan meddela att Meno Males tomatsås har en autenticitet i smaken som är svårslagen men Deglabbet har bättre mozarella och mer basilika.
På lördagsmorgon vaknade jag innan D. Hade en mysig morgon för mig själv, tände alla ljus och läste Hemingway. Ville gärna ha på OS i bakgrunden, trodde väl aldrig jag skulle bli en person som behövde vänta inräkningens nolla på en TV-skärm… Om ni undrar varför mina stackars böcker ligger i travar så har vi gjort om lite i sovrummet. Det innebar tyvärr att jag numer bara har tre hyllplan och jag måste välja ut vilka böcker som temporärt ska huseras i källaren. Ett extremt svårt val så jag skjuter på det, det enda rätta.
Medan jag väntade på att D skulle vakna till packade jag upp lilla kassen från gårdagen. Passerade tomater, jag hoppas på extraordinär smak, en sherryvinäger för den är ändå godast i matlagning, vit tonfisk på burk (blev inspirerad efter att ha lyssnat på ett Meny-avsnitt om konserver) och välsmakande små oliver. Trött på gröna nocerellaoliver, tycker inte det är den godaste sorten faktiskt, och dessa små otroligt goda känns som en revolt.
Till sist vaknade D! Vi gjorde amerikanska pannkakor (hade för få ägg för klassiska), bryggde kaffe på Mokabryggaren och läste på om skridskor. Den där pannkaksspaden i trä köpte jag på Rosendahl, när jag och D promenerade där för första gången. Vi hade stekt pannkakor den morgonen också, och det kändes som ett första gemensamt hemligt köp när vi handlade en slev ihop så tidigt i relationen som ju inte var uttalad än då.
Sen gav vi oss ut på isarna! Det skrivs mycket om Riddarfjärden och alla som går i, men vi hade säkerhetsutrustning och färska israpporter med oss i bagaget.
En av anledningarna till att jag ville börja med långfärdsskridskor var att jag såg folk åka just vid Stadshuset en vinter och sedan dess har det varit en dröm att åka där.
Vi åkte södra hålle, via Pålsundet ut till Årstaviken och tillbaka. Det blev ett stopp hos Gösta i Tanto, en tunnbrödsrulle med sauerkraut att dela på.
Levde lajf osv.
Efter skridskoturen var vi lite frusna och gick för att fika vid Skeppsbron. Fick dock en stark känsla av att vi var på en alport och beställde istället en iskall öl. Satt prima.
Vi avslutade söndagen med en klassisk söndagsmiddag: stek med potatis och sås. Vi har lyxen att få viltkött av D:s mamma så det blev dovhjort i sous viden, rostade potatishalvor, rödvinssås och sallad.
Ett av mina bibliotekslån som kom som en överraskning på sms var boken Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector. Det här är en modern klassiker men jag ska ärligt säga att jag inte hade hört om den förrän jag läste en artikel om översättare och deras viktiga roll, och då lyftes denna bok fram. Lispector skriver på portugisiska, och redan i originalspråk är hennes språk säreget tydligen med ordval som känns oväntade med en liten knorr. Enligt artikeln jag läste så har den svenska författaren lyckats oväntat bra med att få till rätt känsla i språket.
Lispector i sängen i Stöten
Stjärnans ögonblick är ganska meta? Det handlar om en författare som skriver om sin karaktär Macabea, men mycket av boken kretsar just kring författarens oroade blick på sin egen historia. Stackars Macabea som är försynt och inget om den hemska världen kan, och som på något sätt är lycklig trots den misär hon vandrar genom. Det är hennes ovetande som gör henne lycklig, enligt Lispectors författarperspektiv i boken.
Boken blir väldigt speciell för visst är man något intresserad av hur det går för Macabea men det är författarens berättande som drar i en. Den fiktiva författaren i Lispectors bok våndas över hennes livsöde som plötsligt ska förändras, förändras hur undrar jag gång på gång, griper han in snart och ger henne solsken eller vad är det som sker? Berättelsen drar i honom, han har inte kontroll över vad som ska ske utan berättar om hennes liv vilket samtidigt är ett liv som sker just för att han skriver om det.
Andra Stötenbilder i brist på bokavbildningar
Lispector känns högintelligent och på ett sätt svår att läsa men språket är fascinerande och boken kort så jag tror de flesta ändå kan ha behållning av den här läsningen, jag hade det iallafall. Klassikern, en P1-podd, har ett tio minuter kort avsnitt om boken om man vill höra några ord från översättaren Örjan. Han har lyckats fenomenalt med känslan av att det är ett udda men ändå passade ordval i många meningar. Jag uppskattade också en bok som inte är den klassiska dramaturgin utan som gav något mer, ett slags tänkande. På samma not uppskattade jag också att den var kort, för annars hade den nog inte haft samma genomslag hos mig.
Nudelsoppa med miso och jordnötssmör Jag gör sällan mat på recept men trillade förbi ett nudelsopperecept som såg gott ut på Instagram och följde instruktionerna till punkt och pricka. Man hade i allt som är gott: miso, jordnötssmör, chili crisp oil, sesampasta och redde av med kokosmjölk. I botten av den här skålen ligger soba-nudlar, inte ett riktigt soppval kanske men det var vad vi hade hemma. Detta blev gott men alldeles för mastigt och rikt för att fungera som soppa i min mening. Dessutom lite oklar smakprofil när allt blandas sådär, det tar ut varandra? Men det blev en vacker skål och konceptet nudelsoppa är ju en hemskt trevligt i vintertid.
Vietnamesisk nudelsallad Den här nudelsalladen gör jag relativt ofta i lite olika tappningar. Jag älskar den vietnamesiska dressingen nuoc cham, den balanserar syrligt-salt-umami-sött på ett brutalt sätt. Här är det glasnudlar, blandade grönsaker, massor av färsk mynta, tofu och jordnötsströssel.
Cacio e pepe-bönor Lägger sällan upp min baljväxtbaserade mat. Varför kan jag inte riktigt säga, kanske att baljväxter ofta inte ser så vackert ut för ögat och att jag har en gammal fördom om att folk tror bönor är äckliga? Detta är verkligen galet gott: cacio e pepe-bönor. Fick en kokbok med baljväxter av Iris och Julia, och det var längesedan jag kände mig så inspirerad i matlagning. Här är det vita små bönor från gården Fagraslätt i Skåne som efter blötläggning kokas upp med rikligt saltat vatten. Sen skapar man en emulsion av olivolja, riven pecorino, riven parmesan, bönspad samt det som gör rätten sådär extra god: svartpepparkorn som är rostade i panna och sen mortlade. De lena smöriga bönorna till detta är magi i munnen. Vi åt detta med smörstekt levain och en sallad med stora, vackra tomater. De är finare än de är smakrika dock. Dressade med en olivolja med citronsmak från Menton (tack Kajsa!) och en spansk vinäger (tack Emil!). Älskar matrelaterade presenter.
Musslor och räkor En enkel men otrolig lyxig söndagsmat: rökta räkor, buljongkokta musslor, egenslagen aioli och majo. Majonnäsen smaksatte jag med dill och citron. Hade varit extra härligt om musslorna var vinkokta men vi hade inget vitt vin hemma (!) och på söndagar får man hålla till godo… Men med persilja och lök kommer man långt i musselsammanhang.
Ash-e reshte eller en örtig bönsoppamed salta nudlar Det här är en persisk rätt och en av mina barndomsfavoriter. Inte för att vi åt persiskt på daglig basis direkt men ibland på helgerna lagade mamma detta och jag älskar smakerna i den här. Soppan, som är ganska fast, består av grönt och örter (mest spenat egentligen, persilja, torkad mynta) och bönor (jag använde borlotti och kikärtor) samt linser (gröna går bra tror jag, men jag hade en persisk sort nu). Stekte lök lång tid, så det närmade sig karamelliserade, och hade i vitlök innan jag byggde ihop med resten. Detta måste koka ihop LÄNGE alltså flera timmar helst för att smakerna riktigt ska utvecklas. I slutet rör man ner persiska nudlar, reshte, som är mycket saltare än typ pasta och de ska koka med tills de blir mjuka, ingen al dente med mening. Jag toppade traditionsenligt med torkad mynta stekt i olja (det blir en slags myntaolja) och kashk, en fermenterad vetekräm typ? Och mitt hjärta värmdes av att få äta det här. Det är comfort food generellt med en sådan här slags rätt, men extra mycket i tider när mitt huvud inte kan tänka på något annat än Iran.
Har ni någon vardagsfavorit jag borde laga? Eller helgfavorit för all del!
Jag älskar bibliotek och minns nog alla bibliotek som jag använt genom åren. Lunds stadsbibliotek är självklart det som satt störst avtryck. När det var sommarlov älskade jag att strosa bland hyllorna, dra ut bokryggar och läsa baksidetext. Jag slukade allt, till och med stora pärmar med språkböcker och kasettband för att lära mig uttal, ”John and Sue travelled to Brighton on a holiday”. Stark dramaturgi i dessa gamla språkkurser… Numer är mitt närmsta bibliotek på Fältöversten i Stockholm. Eller egentligen bor jag närmare Kungliga biblioteket men inga moderna böcker finns att låna där. På Fältöversten har de nyligen renoverat och jag tycker lokalerna faktiskt är fina i sin modernitet trots allt. Ibland reserverar jag böcker och plötsligt dyker det upp ett sms om att komma och låna. Som små överraskningar i vardagen! Det är min vän Irma som tipsade om det, att köa på, även om det är hundratals före, för plötsligt kommer ett sms och det är dags att läsa. Jag var precis inne och reserverade en bok, och tänkte dela med mig av mina senaste titlar som köats. Alla bilder är från förlagens egna nedladdningsbara sidor, men stolekarna blev lite knasiga… Ni får hålla till godo!
Kammakargatan av Therese Boman En av mina favoritförfattare än Hemingway och för några år sedan läste jag boken Den sista sommaren av Gianfranco Calligarich som gav mig samma ljuva känsla. Sandra Beijer beskrev på sin blogg att dessa böcker är som vykort från en specifik händelse eller tid, och skrev att Kammakargatan är en liknande slags berättelse. Ni kanske anar att mina förväntningar är alldeles för höga… Jag har läst Bomans bok Andromeda som jag tyckte om men ville ha ännu mer kvalitet av. Sen är jag extra spänd på att läsa då min vän Julia tyckte stilen och beskrivningarna om Stockholm hade kunnat vara något jag fått ur mig, den största komplimang jag fått kanske. Köplats undrar ni? 231.
Liken vi begravde av Lina Wolff Jag har läst två titlar av Wolff, båda hyllade och båda lämnande mig med en känsla av att inte förstå vad som gör att andra älskade dem. Var därför inte så sugen på hennes nya titel tills två personer tipsade om just den, och jag nu känner mig nyfiken på om detta är hennes bok som får mig att bli ett fan. Boken utspelar sig faktiskt i Skåne, där man följer två systrar som växer upp som fosterbarn. Förutom Skåne som tema, något jag ju troligtvis kommer uppskatta, så är jag ändå nyfiken pga Wolffs egna väsen. Lyssnade på en podd där hon beskrev sin översättningsarbete av boken Hundra år av ensamhet och hennes angreppsätt var otroligt. Det är bara 638 personer före mig i kön.
Silke av Alessandro Baricco Julia tipsade om boken Silke inne hos sig, och jag blev genast intresserad. Hon beskriver boken där språket är njutningen, med en lätt och luftig känsla. Korta klassiker är precis vad jag önskar att variera min läsning med, och ett språk som tilltalar är allt jag kan önska mig mörka vinterkvällar. Den här når mig nog snart, jag har köplats 1.
Body double av Hanna Johansson En av Ds vänner, Emma, brukar vara himla fin med att tipsa mig om titlar hon läst och gillat. Body double var en av dessa tips och även Julia som jag nämnde ovan samt DNs sammanställning av boktips från 2025 nämnde denna titel, och även Ulrika tipsade via kommentarerna, så jag köar ivrigt på biblioteket. Och vet ni, det verkar vara min tur för vilken dag som helst när jag skriver detta, för den hanteras av ett bibliotek i detta nu.
Air av Christian Kracht Okej jag verkar ha säkrat hela vårens läsning där inne på bibliotekets hemsida inser jag, för dessa böcker ska ju varieras med bokklubbarnas val också så det kanske var lite att ta i. Men när jag läste massor av årssammanfattningar om folks läsning från utgivna titlar 2025, då återkom Air gång på gång med beskrivningar som mästerverk och obeskrivlig. Kunde jag göra något annat än sätta mig i kö? Icke. Köplats: 388.
Nu väntar jag spänt på mina presenter från biblioteket!
Veckorna går men ändå inte, det känns som ett behagligt tempo just nu. Jag har gått lite i ide? Träffar inte lika många som jag brukar och på grund av ett tilltufsat revben har jag inte tränat som vanligt heller. Det känns skönt, som att jag har en liten paus och samlar krafterna. Här kommer några glimtar från min vardag dock:
Jag hade en vardagsförmiddag till att skriva. Blev så exalterad av frihetskänslan! Spatserade till Pascal och beställde frukost medan jag satt med utskriften av mitt evighetsprojekt, en sista genomläsning, som jag hållit på med i över ett år…
En helt annan dag gick jag på en matworkshop på Soho House. Jag var skeptisk innan, kommer låta så dryg nu, men eftersom jag lagar en del mat, fermenterar, gör nötsmör och har mig så undrade jag om det skulle kunna finnas någon inspo för mig. Det fanns kan jag meddela! Var verkligen SÅ kul och peppande, har nu köpt flera kilo citrus från spanska ekologiska gårdar som jag väntar febrilt på. Det ska läggas in, göras sirap och saltas.
Jag hade kursdagar och en morgon mötte jag upp Matilda på Skeppsbro bageri. Jag var sen pga verkar vara det kroniskt, men vi fick en fin pratstund. Satt kvar lite efter och skrev dagbok. När jag kom ut regnade det slask i sidled vilket jag inte uppskattade.
Den här boken, The Evin Prison Bakers Club, lästes. Sepideh Gholian blev gripen i samband med att hon organiserade fackliga protester, något som är förbjudet, och har varit fängslad i många år. Svårt torterad, frisläppt en dag, fängslad igen. Trots detta har hon skrivit en förhållandevis ljus bok som sätter mänskliga minnen till de medfångar som hon haft, som gör att de inte bara är anonyma offer.
En dag ledde mina steg till Pikmakaren. Det var faktiskt samma dag som jag började läsa boken här ovan så jag hade gråtit ganska mycket på tunnelbanan och behövde gå runt en sväng innan jag kunde gå in i den här lite anskrämliga lokalen. Pikmakaren är ett skridskofan som gör de bästa pikarna för långfärdsskridskoåkning.
Pikarna känner man på isen med och kan användas till att balansera med om det är ojämnt. Jag och D har åkt upp för SSSK, en skridskoklubb vi nu är med i. Jag var rätt så rejält förkyld när vi åkte upp och tyckte det var ganska mycket misär att behöva vara utomhus i kyla och snö när man är burrig, så när vi hälsade på i Småland ville jag ta revansch. Tills dess hade dock mitt revben kaikat ur. Slog det lite lätt i Stöten men den lilla skadan har verkligen blivit hundra gånger värre av kraftig hosta. Det var dock medvind åt ena hållet på den här sjön, så jag åkte i medvind till andra sidan, medan Ds mamma körde bilen dit och mötte upp med blåbärspaj och varm flädercitronsaft. Sen åkte jag med henne tillbaka medan killarna åkte i motvind tillbaka. Det var ungefär vad mitt revben klarade av…
Sen har jag sprungit på biblioteket en del och bland annat lånat Bodydouble som Ds vän Emma tipsat mig om, och nu även Ulrika genom kommentarerna. Verkligen sugen på att läsa!
Trenden har väl inte gått någon obemärkt förbi, den här om att kasta sig in i 2016s arkiv och romantisera en enklare tid? Jag är lite senare på bollen, blev akut påmind om att alla bilder innan 2017 ligger på Dropbox utan abonnemang så det där måste tas om hand…
Men det här med 2016, nog är det ofta så, detaljer försvinner och penseldragen blir större när tiden har förflutit, vilket kan hjälpa att skapa en ljuv bild av det som varit. För mig var 2016 startskottet på vuxenlivet, för i mitten av januari tog jag examen. Idag 2026, har jag alltså jobbat som läkare i tio år vilket är svårt att förstå. På många sätt känner jag mig mer tyngd, över omvärlden, över hur det blir för min familj i Iran, över diverse stora saker. Men livet, livet i sig känns också lite tryggare på något vis. Jag känner mig själv bättre, vet mer om mig själv, om min kapacitet, om kärlek.
Året inleddes med New York. Jag bodde där och gjorde utbyte hösten 2015 till mitten av januari 2016. Firade in nyåret med min familj och kollektivt bokades min hembiljett om så jag åkte från NY tidigare än mina ursprungsplaner. Det var inte en stad för mig, inte som läkarstudent iallafall där jag praktiserade på ett sjukhus i Bronx med allt armode man får se i världens rikaste land. Därtill blev jag sjuk i någon lite oklar virussjukdom, var trött mest hela tiden och det bodde möss i lägenheten på Manhattan och värmen hade stängts av. Så när mamma och pappa frågade om de inte skulle köpa en hembiljett med dem istället, så tackade jag ja med emfas. Kom hem, tog examen med massa fest, firade stort genom att hyra en vacker lokal med en vän och sen vilade jag mig i form för att börja mitt första läkarjobb.
Mitt första läkarjobb drog igång. Så liten! Jag blev schemalagd både natten till och från min 24-årsdag, men min kollega CM var fin och såg till att vi vid halv fyra-snåret på natten firade in mig ändå. Sedan dess försöker jag ta ledigt på min födelsedag, jag trodde ju naivt att arbetsgivare brydde sig om när man fyllde och inte skulle schemalägga en nattetid men så är det icke.
Ganska snabbt tog jag ledigt från jobbet och drog till Indonesien. Eller först till Singapore och hälsade på min vän S som gjorde utbyte, sen över till Bali på alldeles egen hand! Lärde mig surfa på ett camp i Canggu. Jag åkte faktiskt tillbaka till exakt samma camp 2023, vilket var sjukt. Inte ett enda risfält fanns kvar och Canggu var oigenkännligt. Jag åkte även till Lombok, mötte min vän E och tillsammans gick vi uppför en vulkan. Jag blev höjdsjuk, brände mina axlar till rosa och det var allmän misär men också en otrolig upplevelse.
Känner mig så väldigt liten när jag ser dessa bilder. Jag älskade att bjuda över folk till min lilla lägenhet, jag hade 24-årsbrunch, hade AW, hade fest. Jag tyckte lägenheten var alldeles perfekt. Om väggar kunde tala känner jag idag, tänk att jag bodde där mellan 20-29 års ålder? Mina kläder köpte jag förresten i NY, och använder än idag. Kanske borde uppdatera min stil?
Sen kom sommaren med allt vad den innebar på 10-talet för mig. Mitt lundagäng brukade oftast samlas på Öland för midsommar, en vecka i Blekinges skärgård för allmänt häng och så en rad kräftskivor och annat gemensamt stök. På den tiden åkte jag kors och tvärs, tog mig på något sätt till alla platser trots att jag bodde så långt ifrån. Mitt lundagäng finns kvar, men har alla förökat sig med varsin knodd, och det intensiva hänget är kanske inte ett minne blott men lite mer anpassat till vuxenlivet. PS jag tyckte om estetiken dagbok, bok och någon liten attiralj på bild redan då.
Jag åkte också på Way out west som oftast den här perioden! Ofta med Mia och Anso samt vänner till dem, och ofta var vår vän Nicolina där med sina vänner. Jag minns kedjerökande på Frank Oceans konsert något år, trånande efter vissa pojkintressen på Håkankonserten, hur man skyndade sig till något Stay out-ställe innan det blev fullt. Livet kändes så vilt koncentrerat de här dagarna, dagar när man började med aperol till frukost och funderade på vad man borde gå och lyssna på men också vilka man ville springa på. Var tillbaka nyligen faktiskt, men jag har tappat takten, kanske en lärdom av det här inlägget för mig: sluta åk tillbaka till platser från 2016.
Under många år har jag åkt till Sandhamn i början av hösten, denna gång med Hanna, och jag minns det som väldigt mysigt. Hanna, hennes syster och kusiner som alla är mina nära vänner, spenderar somrarna på denna ö. Vi åt päron direkt från träden och eldade upp Hannas anteckningar från vårterminen eftersom hon hade klarat tentan på sitt veterinärprogram.
Generellt gick jag mycket på fest, mina fotomappar är fyllda av festbilder från olika sammanhang. Var utklädd minst sju gånger år 2016, jag som inte ens gillar maskeradfester. Mycket oklart vad jag är på denna bild, kanske är jag en istapp? Ett tag var det en favorit att klä ut sig till, jag brukade glittra ner mina armar och ben.
Och Berlin! Berlin har varit en oerhört viktig del av mitt liv. Jag gjorde utbyte 2014 tillsammans med min vän Harald och åren efter var jag tillbaka 1-2 gånger per år för att träffa alla och bibehålla min identitet som Berlin-person. Vi åt massor av döner, drack öl och pratade tyska med våra tyska vänner. Viktig del av ens identitetsbyggande.
Mitt tjejgäng från KI åkte på vår tredje samlade sommarstugeresa där 2016, och med tre gånger skapas en tradition som det heter. Vi åker ännu på dessa! Här är vi i Örebro, vid sjön Leken och min vän R badar medan jag gör frukost och spionerar i fönstret. I vår blir det samling i Danmark hos Pernilla, det är första gången någon av oss har ett eget sommarhus! Så sjukt ändå. Dock dröjer det nog länge innan någon annan tar rygg, känns som särskilt vi som är kvar i Stockholm med omnejd har fullt sjå att köpa boenden man själv ska få plats i. Att äga egna sommarhus och inte använda föräldrars eventuella boenden känns långt bort.
År 2016 var också första gången jag gjorde en riktig vandring. Jag hade vandrat och tältat på Lofoten innan, men nu skulle vi gå en sträcka under flera dagar utan möjlighet att fylla på saker från bilen eller liknande. Vi gick i Abisko, och bar allt vi behövde för hela vandringen. Vi träffade typ ingen, det var en chansning att åka i mitten av september men ack så belönande det blev. Vädret bjöd oss på ljummen höstsol, och jag kände mig mäktig som kunde utföra det här. Dock iskallt om nätterna… Minns att jag lånade vandringsbyxor av Amanda som var lite för små vilket var okej när jag provade hemma men räknade inte med att bli sådär uppblåst man kan bli på en vandring och jag kunde inte knäppa byxorna större delen av resan. Charmigt.
Min gamla gata. Jag går förbi ibland och känslorna som man hade där mellan 20-29, att livet står på sin spets och kan bli hursomhelst, stormar ofta tillbaka.
Minns att jag jobbade mycket natt och mellan nattpassen hade en del bakisliknande ångest som jag försökte stävja med diverse kafébesök och fotorundor. Ps jag har kvar samma datorfodral? Det är nästan i spillror då sömmen släppt lite i ett hörn men jag vill laga det för att behålla. Verkar inte ha så hög rotation på ting ändå inser jag också av det här inlägget, det känns bra. Exempelvis firar mina linnélakan åtta år. Det enda set jag använder, tvättar gång på gång.
Mina killkompisar från Lundagänget! Här samlades vi i Linköping en helg. Jag minns det som roligt och att vi såg ut som en litet band på den här bilden, tyckte jag iallafall. Emma tog bilden! Min jacka sörjer jag något, en klassiker från Stutterheim men som jag hade vid ett covidhembesök under pandemin sen. Ville vädra den från virus (…) och la den på balkongen. Det regnade på den med fodret uppåt och sen möglade den tyvärr. Riktigt trist.
Kan ni gissa? Berlin igen. Jag fick en AT-tjänst vilket gjorde att jag kunde säga upp mig från mitt vikariat som underläkare på DS, och alldeles medvetet blev det ett glapp mellan tjänsterna. Mina tre veckor i frihet använde jag till att åka runt i Europa och träffa vänner, med avstamp i Berlin då. Åt våfflor på Kauf dich Glücklich, åt currywurst och gjorde lite Urban Sightseeing. Jag sov hos min vän Emelie som ägde kaniner då och vaknade på natten av att kaninerna använde mig som löparbana. Eftersom jag inte kunde somna om satte jag på TVn för att höra om USAs valresultat och möttes av Trumps firande nuna.
Från Berlin letade jag mig vidare till Barcelona och Laia. Vi lärde känna varandra under mitt utbyte i NY, hon praktiserade på FN som juriststudent vilket var tusen gånger mer glammigt än min långa pendling till Bronx. Återförenade i Barcelona innebar promenader, mat, vin och att jag fick träffa Laias gulliga föräldrar. Självständighetsrörelsen var väldigt aktuell under den här perioden och vi pratade om Katalonien en del minns jag.
Sista anhalten var Valencia, åkte ett mysigt tåg dit för att dels hälsa på min vän Julia som var där temporärt under hösten och Hanna, hon som eldade sina anteckningar, som bodde i Valencia på den tiden. Jag och Julia åt friterade fiskar, drack aqua de Valencia och blev tipsy medan vi cyklade runt på strandpromenaden. På hemresan åkte jag via Madrid och tog ett par timmar själv, beundrade byggnader och åt churros på ett legendariskt café vars varma choklad ännu skapar begär hos mig.
Så mycket som hände det här året så jag kan nog inte redogöra för det mer. Stockholm fick besök av Mathilde, en fransyska som gjorde utbyte samtidigt som mig och Harald i Berlin. Jag gick på alla fester, jobbade massor, började AT, hade glöggfest och så vidare. Men jag antar att det inte är superkul läsning. Vad ska man säga, som 24-åring var energin oändlig till tusen aktiviteter men jag minns inte året som bara problemfritt. Jag ifrågasatte en del nära relationer och synade de i kanterna, jag började fundera mer på mitt egna värde och mina gränser. En del självutvecklingsarbete som sig bör när man är där i 20-något. Undrar hur jag kommer uppfatta 2026 om tio år?
Ni får be om ursäkta för riktigt pappig humor i min rubriksättning men jag och D åkte till Stöten över en långhelg vilket var magiskt, äntligen lite skidor på tossorna och ljuva dagar till fjälls ihop. Vi lyssnade på Vi drar till fjällen med Markoolio som sig bör och dagen vi lämnade vällde det in med danska tonåringar så vår varning om att se upp i backen är inte för intet.
D har bytt tillbaka till att bli skidåkare! Han har åkt bräda sedan tonåren men var självklart en stjärna även på skidor. Nog för att han ser väldigt cool ut på sin bräda men det är nog enklast att vara skidåkare trots allt.
Det var hysteriska mängden snö när vi var uppe! Tyvärr tinade det lite en natt och frös på igen så de lätta och luftiga byttes it till någon slags hård skare men det är smällar man får ta som fjällbesökare.
Det som gav mig mest andakt var morgonåkningen. Att få ge sig ut i liftarna i mörker med elljus som håller nedfarterna upplysta, det är visserligen härligt i sig för allt är så orört och manchesterspåren från pistmaskinen alldeles obruten. Men ljuvligast är när solen började gå upp, jag kände livet i mig på det klyschigaste vis man kan. Krispig kall luft i lungorna, soluppgångens färger i ögonen, backen och snöns känsla under fötterna och dela det med D. Jag får en sådan stark känsla av livet då? En slags kärna om vad livet handlar om.
Att dyrka skidliftar och fjällivet är väl också en slags religion tänker jag.
Generellt var det mycket danskar i Stöten men just om morgnarna var det verkligen endast svenskar. Jag vet inte vad det säger riktigt men jag vill dra stora generaliserande slutsatser om vilket land som är latast, om vi säger så.
Förutom åkningen hade jag och D ett så mysigt fjälliv ihop. Vi bäddade ner oss i den bredare underslafen där vi bodde under helgen. Det var mycket furu och jag använde det lilla bordet som ett stöd för resans böcker senare. Bland annat läste jag Stjärnans ögonblick av Lispector, och påbörjade Flesh av Szalay. Recensioner kommer så småningom tror jag! Även om det var mysigt hemma så var vi på after ski någon dag och åkte upp till en fjällkåta med snöscooter för att äta fondue en annan dag. Egentligen tror jag Sälen är för mycket söderut för äkta kåtor, för om jag inte missminner mig är den mest sydliga samiska by i höjd med Idre snarare men är man fjällturist så är man.
Om det här vore instagram och jag vore en mycket stor influencer hade denna bild fått texten Winterchild eller liknande.
Ibland tänker jag att jag varit en person uppvuxen på fjäll i tidigare liv. Jag är alltid sämst på diverse fjällaktiviteter jag tar mig an men den lycka jag känner, den är en egen nivå som jag inte kan nå på andra sätt. Visserligen finns det gott om berg i Iran, Tehran ligger på en bergsfot, så kanske är inte sanningen så långt ifrån mina fabulerande tankar trots allt. Och glöm inte bort Iran i ert nyhetsflöde. Det är egentligen det enda jag tänker på.
Sista delen av den här bokkavalkaden! Del 1 hittar du här, och del 2 här. Nu är vi inne på hösten, då min läsning kom igång ifrämst i slutet av hösten när jag började pendla.
Det var inga favoriter för livet i denna del av läsåret men ändå en del titlar som var trevliga att ta del av. De här böckerna har jag mestadels inte hunnit recensera faktiskt! Men kommer lägga in deras länkar efterhand. Stjärnmarkerad = bokklubbsbok. Let’s go!
Patronyme av Vanessa Springora ☆ En bok jag läste direkt efter Fars rygg och som delar många likheter. Springora skrev en debutbok om sin tonår när hon var ”tillsammans” men en mycket äldre manlig fransk författare. Den här boken utforskar Springoras pappa, en mycket märklig man som hon aldrig förstått och försöker kartlägga efter hans död med hjälp av fotografier och sitt efternamn. Liksom Fars rygg kretsar boken i sin tur mycket om hennes farfar och hans potentiella inverkan på pappans galenskap. Rekommenderar även om de flesta i min bokklubb tyckte den var ofärdig och inte så läsvärd.
Friläge av Yrsa Keysendal Yrsa är en skicklig författare och generellt väldigt kunnig inom skrivande är min uppfattning efter att få ha haft henne både som lektör och kursledare. Det var så spännande att läsa hennes bok av det skälet! Men väldigt svårt att recensera av samma skäl.
Stargate: En julberättelse av Ingvild H. Rishøi En modern Dickens kanske man kan kalla den här julberättelsen? Rishøi berättar med sin alldeles egna sagostil om två flickor som växer upp med en alkoholiserad pappa. De försöker få till en jul hemma ändå, och vi följer deras väg. Vackert berättat om mörka teman, men ändå är inte boken rakt igenom dyster utan ljuset spirar.
Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi Lite på samma tema skildrar Rishøi vardagstragik och realism med en varm sagoton. Stargate var bättre men denna var också bra. Är sugen på att läsa mer av henne!
Senseis portfölj av Hiromi Kawakami En bok jag vann i julklappsspelet vi hade med bokklubben! Varit nyfiken på den länge och den uppfyllde mina förväntningar. Japansk i stilen – en stillsam vänskap och annorlunda kärlek som växer fram mellan intag av olika japanska rätter jag iallafall aldrig hört talas om. Rekommenderar varmt!
Hålla andan av Flora Wiström Jag gick skrivkurs med Yrsa & Flora i september som sagt, och köpte då denna av Flora. Melankolisk, mörk och smutsig om att vara tonåring och allt som man kan kämpa med då. Jag är inte rätt publik för boken känner jag, men Floras stil känns igen.
All Fours av Miranda July En av 2025s stora snackisar! Det var väldigt kul att ta del av den här boken för att förstå vad alla pratar om där ute i etern. Jag förstod den inte alls dock. Visst är det på tiden att en bok om en kvinna i vanliga medelåldern får ta plats men jag kände att den inte har igenkänning i en svensk kontext riktigt? För mig blev den mest vulgär och påfrestande att läsa.
Det var alla böcker jag läste 2025! Har ni någon favorit från 2025 jag ska ta med mig i tipslistan?
Januari, som många känner är världens längsta månad och på ett sätt håller jag med? Det måste nästan vara något med kosmiska och vårt förhållande till solen, att det är längre tid? Inte mig emot dock, mer tid vill man alltid ha.
Månadens bok Läste faktiskt fyra hela böcker den här månaden? Otippat. Bland annat läste jag Stjärnans Ögonblick av Clarice Lispector. Jag tyckte om språket, de oväntade ordvalen som verkar vara just hennes sätt att skriva på och därför är hon säkert svåröversatt. Det finns ett avsnitt på P1 Klassikern om boken som jag tänkte lyssna på. Av de andra böckerna var två stycken för bokklubbarna: The Widow av Grisham och Flesh av Szalay. Läste också The Evin Prison Bakers Club: Surviving Irans most notorious Prison.
Månadens ord Bärighet, och inte som i smak utan som i isens bärighet. Jag och D försöker bli långfärdsskridskoåkare och gick med i SSSK, en skridskoklubb här i Stockholm, nu i januari.
Månadens mat Jag har utforskat en del olika kök genom matlagningen men tänkt på att jag inte riktigt behärskar det persiska köket trots min bakgrund. Jag lagade därför en av mina favoriträtter, Ash, nyligen. En örtig bönsoppa med salta nudlar. Ärligt talat blev den exakt som jag ville ha den? Så nöjd. Annars fick jag äntligen prova Xiang Yue, en sichuansk restaurang.
Månadens vin Har knappt druckit något vin den här månaden. Var på restaurangen Farang när jag gick en kurs, och vinet där var gott men det är också allt jag minns i vinväg. Drack något rött när vi åt fondue i en kåta i Sötten också, men ja, det var nog inte mer spännande än såhär i januari.
Månadens te I mina gömmor hittades en påse med NKs påskte som var oöppnad, så det blev månadens mission att dricka upp. Det var gott, ett svart te med mango, citron och ros. Om man slog i lite mjölk blev smaken orimligt likt sådant där sött mjölkigt thaite? Vi var i Thailand förra januari, jag och D, så det blev en ljuv doft av den tiden.
Månadens skönhet Lite sen på bollen köpte jag Cliniques Almost lipstick i färgen Black Honey, färgen som ska vara ultimat men som jag varit skeptisk mot eftersom jag blir det när något blir sådär grovt hypeat. Om det var förförra året som den hade sin absoluta hype på sociala medier? Dock var färgen perfekt… Naturligt bärig och skir nog för att kännas mjuk men ändå tillräckligt med färg för att det ska ge något.
Månadens bad När jag och D var i Skåne blev det ett besök på Skanörs kallbadhus. Jag badade i isande kalla vågor.
Månadens skrivande Det går så sjukt trögt för mitt skrivande. Jag är med i Ulrikas skrivgrupp men har inte lyckats vara med på någon träff än, men jag hoppas det ska bli räddningen för skrivgnistan. Dock är en av mina forskningsartiklar äntligen publicerade, det är ju också ett slags skrivande om än något helt annat.
Månadens låt Baraye av Shervin Hajipour. En låt om varför folk går ut och protesterar på Irans gator, som rör min själ varje gång jag lyssnar på den. Han gjorde den under Women Life Freedom-protesterna men texten beskriver precis vad som rör sig i själen och förtrycks av regimen. Om någon är intresserad, kan man läsa det här blogginlägget. Andra halvan av inlägget beskriver rad för rad textens innebörd. Mitt hjärta brister av hur han fångar det Iran jag känner.
Månadens kultur Den här månaden blev det besök på Falsterbos fotomuseum. Jag tycker verkligen det är toppen, om ni har vägarna förbi någon gång rekommenderas ett besök. De lockar till sig giganter inom fotografi och med lokalens plats precis vid havet och sanddynorna, blir det hela en särskild upplevelse.
Månadens bokcitat Jag har inget denna månad. Jag har varit för splittrad i tanken för att kunna ta till mig vackra meningar, tyvärr.
Månadens TV Jag har börjat titta på Culinary Class Wars! Om man är matintresserad är det många aspekter som gör det sevärt: dels är det otroligt välrenommerade och duktiga deltagare. Sen används en hel del råvaror som inte alls är välbekanta för någon som lagar mycket mat i Europa, och att programmet tar sig tid att utveckla hur saker lagas och hur kockarna tänker bakom deras kreation, ja det blir väldigt lustfyllt. Tycker nästan det räknas som slow-TV i jämförelse med många andra matprogram. Kanske känns det också så för att man inte kan scrolla och joxa samtidigt, utan man måste titta och läsa undertexter för att förstå eftersom allt är på koreanska. Jennie Walldén är med och tävlar! Men jag har inte nått något avsnitt där hon är med än.
Månadens podd Som kanske tidigare känt är SRs poddar det som konsumeras mest på min poddapp, men jag tror inte jag valt Klassikern någon gång som nämndes här ovan? Det är P1 som producerar korta avsnitt om ett modernt klassiskt verk.
Det var svårare än vanligt för mig att skriva den här listan. I vanliga fall brukar det vara en välkommen stund av reflektion kring månaden och av att knyta ihop säcken på något vis. Men det som dominerat mina tankar mest, har varit protesterna i Iran och den totala massakern av oskyldiga människor som skett. Samtidigt är ju människan och livet sådär – man kan distraheras. Jag har distraherats av mitt jobb, mina böcker, av D:s kärlek, av skidor och vintersport men så fort det är mellanrum i aktiviteter så övermannar tankarna på alla oskyldiga liv, liv som liknar ditt och mitt liv, av alla fängslade, skadade, som torteras och avrättas. Det blir som parallella liv, ett liv som är mitt vanliga liv, ett jag uppskattar och tycker om att få skriva om här. Sen det inre livet, som är mer sargat och upprört.
A T H E N A 