Att ha nattvecka är absolut det jag ogillar mest med mitt jobb, men oavsett vad man tycker om nattjobb går det inte att förneka hur det frambringar en egen kategori av känslor. En kompis la upp en bild på hur solen stod över hustaken på Kungsholmen med texten ”pre-nattjours-känslan, den som vet den vet”. Och oj vad jag vet. Det är en egen smygande ångest för egen del som inte går att jämföra med andra obehagskänslor. Det känns fel och det skaver i kroppen när man mentalt börjar göra sig redo för att ta kväll, varva ner, tvätta ansiktet, smörja sig länge men istället stoppar man ner sina fötter i ytterskorna och går mot sjukhuset.

När jag promenerade mot jobbet häromdagen var himlen rosa, orange och röd. Hela Vasastan glödde. Ibland, när något är så evinnerligt vackert som bara en solnedgång kan vara, får jag hugg i magen över det förgängliga. Jag försökte bringa ro i den oroliga själen, föreställde mig hur natten skulle bli lugn. På mitt förra jobb innebar nattjour vakenhet varje minut på akutmottagningen med allt vad som händer och låter där. På mitt nuvarande jobb har jag på mig tusen sökare och telefoner, men jag har också ett litet jourrum som bara är för mig.

Första natten sov jag på Huddinge sjukhus. Det luktar alltid kvavt i korridoren utanför rummen, men där inne finns det riktiga fönster man kan öppna och släppa in kvällsluften genom. Det står en AGA-maskin precis utanför så att släppa in luft innebär också att släppa in ett burrande ljud från maskinerna. I rummet utan tavlor men med jobbdator vilar jag flera timmar, även om telefonen burrar tillräckligt ofta så att jag aldrig riktigt sover.

Andra natten sov jag hemma. Jag har skaffat gardiner. I hela mitt liv har jag bott i sovrum utan gardiner fastän jag vaknar av minsta strimma ljus. Gardinerna är långa, från golv till nock, och tunga. Man blir lugn sa försäljaren som var hos mig medan jag testade deras tygprover mot väggfärgen. Men jag är inte lugn min andra natt. Min kropp rycker till varannan minut, tror att jourtelefon ringer, jag hör mina hjärtslag i öronen, men det går inte att lugna den ständiga bruset.

Tredje natten sov jag på sjukhuset i Solna. Byggnaden är så modern där. Glasfönster överallt, solnedgången speglar sig i fasaden och skjuter ljus mot mina ögon. Mitt jourrum har inga fönster men är välventilerat. Det är så överallt på huset. Ingenstans att öppna fönster och släppa in riktig luft. Jag kan få klaustrofobi av det, inte på allvar, men själsligt. jag tänker på de som har anhöriga som går ut tiden inom sjukhusets väggar, hur de ibland önskar att vi kunde öppna ett fönster, släppa ut själen. Hur hjärtekrossande det är att förklara att på Karolinska har vi inga fönster, och samtidigt försöka att inte härleda det till att själarna fastnar i ventilationen.

Fjärde natten sov jag i Skåne. Ovanför fönstret finns det hål från var en gardinstång en gång suttit. Trädgården utanför är beckmörk och stjärnorna syns tydligt mot himlen. När jag öppnar fönstret hör jag havets brus och jag hoppas det ska lugna mig, att jag inte ska rycka i väntan på samtal, att jag ska sova djupt och tungt. Hoppas att havets vågor ska ta sig igenom den kompakta septembernatten och krama min oroliga själ. Låta bruset i mina öron ersättas av havets kluckande.

Fyra nätter i rad i fyra sängar. Själsigt utmanande och inte så äventyrsfullt som man kunnat tro.