När jag klickade hem mitt bokpaket tidigare i september slank Valerie Perrins debutroman med i urvalet. Jag har läst hennes två andra böcker, Färskt vatten till blommorna och Tre, med stort välbehag. Hon är skicklig med orden, språket är vackert och finstämt. Dessutom är hon väldigt stark i själva historieberättandet. Min recension om Tre hittar ni här – där jag sammanfattningsvis verkligen uppskattar boken även om den dramaturgiskt är likadant uppbyggd som Färskt vatten till blommorna.
En sak Perrin genast vinner poäng på i läsningen är ju att historien tar plats i Frankrike. Automatiskt uppskattar jag en bok mer då. Liksom tidigare böcker är det en småstad i det franska inlandet som agerar som huvudarena. Det finns ett jag-perspektiv, Justine, och ett berättarperspektiv som egentligen också är Justine men att hon berättar den gamla Helenes historia. Justine arbetar på ett äldreboende och där blir hon extra fäst vid Helene och hennes berättelser ur sitt egna liv. Helene träffade Lucien som ungdom, och de levde tillsammans men de skiljs åt av kriget, och öppnar sig gör en stark historia om livsöden och hur man tar sig an livet igen när allt man planerat för slås en ur händerna.
Parallellt försöker vi förstå Justines historia. Hennes föräldrar dog i en bilkrasch, det finns mystiska omständigheter där även hennes pappans tvillingbror samt fru dog i samma bil. Justine och hennes kusin Jules fostras som syskon av farföräldrarna. Deras tillvaro är kärlekslös, farföräldrarna avstängda och den enda kärlek om verkar existera är Justines starka syskonband till kusinen Jules som till varje pris ska få förutsättningarna att skapa sig ett bra liv. En chans Justine inte verkar ge sig själv, om man nu anser att folk alltid måste framåt, utvecklas och utbilda sig.
Justine lever knappt i nuet men ibland försöker hon och en liten del av boken handlar om hennes sätt att förankra sig i nutiden.
Det är klurigt att skriva ur ett jag-perspektiv men Valerie Perrin lyckas behärska det till fullo. Justines röst skiljer sig markant från berättarperspektivet där hon nedtecknar Helenes historia. Samtidigt lyckas hon väva in många olika historier och tidsepoker till en fullfjädrad och sammanhängande berättelse. Jag är imponerad. Hatten av för Perrin. Visst, det är samma grepp redan i debuten, de andra böckerna är skrivna likadant. Det konstanta vävandet och vetskapen om att något hemskt har hänt eller ska hända, något vi girigt vill ha svar på, exakt så bygger Perrin även den här berättelsen. En av huvudpersonerna är uppoffrande och vill hjälpa andra (Justine arbetar på äldreboende vilket mycket kretsar kring, i Färsk vatten är det vaktmästare på en kyrkogård, i Tre är det djurhärbärge). Men hon gör berättandet med sådan bravur att jag bara önskar mig fler sådana här böcker.
För mig blir det 4,5 av 5. Jag tycker det fanns en tunn tråd av banalt drag och det var Justines nutidshistoria som kändes lite juvenil? Samtidigt som Justine också är ung så kanske är det stiltypiskt egentligen.
Perrin tag härmed en plats i klungan av favoritförfattare!
Förra hösten var jag i San Fransisco på konferens men då hade jag inte bloggen så det vet ju inte ni förstås. Det var ganska speciellt, jag skulle presentera tre gånger och hade aldrig varit på en kardiologisk konferens, så på ett sätt kändes mina dagar som en feberdröm. Kände ingen där förutom en doktorandkollega, bara massor av okända doktorer som jag stod framför då och då för att presentera mina egna resultat. Jag provade cappuccino från varenda utställare tills jag fick ont i magen om nätterna och lät bli kaffe en månad efteråt.
Tyckte mycket om SF. Jag är oftast inte det största USA-fanet men SF hade något. Det kändes som en liten storstad, man kunde promenera på många platser och natur såsom Twin Peaks fanns centralt. Åt också mycket god mat, bland annat en äpple-räk-honungsrätt i China town och en slags fusionrätt i de italienska kvarteren som var to die for, massa färska skaldjur i en tomatig buljong.
Vi gick också till en bokhandel jag hade på listan över platser jag hemskt gärna ville besöka, nämligen City Lights Books. De är kända för att ha släppt Allan Ginsburgs diktsamling Howl. Generellt var den här bokhandelns tätt kopplad med the Beat Generation, så det finns mycket modern litteraturhistoria i väggarna. De hade ett litet ställ med utvalda böcker som bokhandeln själva rekommenderade, däribland den svenska boken Stöld. Blev starstruck på något vis? Tänk att vara en svensk författare och bli frontad på det viset i den slags bokhandel? Drömmen.
Jag kom iallafall hem med en diktsamling av poeten JJJJerome Ellis. Han är inte särskild känd eller stor, men bokhandeln hade ett poesirum och där låg denna granna bok i mitten och kallade på mig.
Diktsamlingen var ganska speciell. JJJJerome stammar, vilket var ett centralt tema. Vissa sidor var skrivna med noter för att man skulle få sjunga fram hans ord, men jag som inte kan varesig läsa noter eller sjunga bläddrade tyvärr förbi. Samtidigt handlade boken om rasism, slavhandel och osäkerhet. Ganska många teman i ett.
Jag tror den här boken kommer från stark kärlek, ett ämne författaren brinner för och verkligen vill förmedla. Tyvärr blev den långt ifrån för mig, jag förstod inte en del av dikterna rent av notproblem eller annat. Den var ganska experimentell helt enkelt. Dock tror jag vissa verkligen kan tilltalas av ett sådant modernt grepp, men den var inte för mig helt enkelt.
Jag kommer dock alltid behålla boken i min hylla för den påminner mig om de där koncentrerade dagarna i SF när jag ville hinna med precis allt både kardiologiskt och på stan. Tillsist behövde jag ta en powernap på utställningen på MoMa som vi hade smitit in på under en av konferenspauserna.
Blir nya poesirecensioner framgent som jag ändå tyckt lite mer om!
I augusti läste jag Yellowface av Rebecca F Kuang för att diskutera den i en bokklubb jag är med i. Jag har två bokklubbar, en som är ”privat” som i att jag och en bokkompis startade den. Vi har klubbat ihop sedan 2016 men i sin nuvarande form bildades bokklubben januari 2020. Så fyra starka år! Iallafall, den här andra är via Soho House och leds av Jessika Gedin. Här är dynamiken en helt annan, då vi inte känner varandra privat i bokklubben och helt enkelt bara pratar om boken i sig och inte om något annat.
Yellowface är en bra bokklubbsbok för att det finns massor av teman att diskutera. Boken inleds med att huvudpersonen June snor ett bokmanus av sin vän Athena (ja, vi delar namn vilket var svårt för mig att hantera) och får det publicerat under sitt eget namn istället. Det som komplicerar är att boken handlar om kinesisk historia och en stor diskussion sker i mediavärlden om June har rätt att berätta om deras utsatthet när hon själv inte har rötter i Kina. June å andra sidan går runt och oroar sig över att stölden ska bli avslöjad.
Förlagsvärlden skildras, särskilt en amerikaniserad sådan, med vad jag tolkar som en realistisk ton. Det är agenter, paketering, sociala medier som sätter agendan inom litteraturen. June har alltid avundats Athena som lyckats i den här världen och får nu äntligen själv skörda samma sorts frukt, men inte på ärliga villkor.
En spännande dimension är att jag var helt säker på vad författarens åsikter var, och tyckte det var irriterande att dessa sken igenom boken då jag inte har samma åsikter i stora delar av vad hon beskriver. Tittar man på intervjuer av RF Kuang verkar hon velat göra motsatt poäng än den jag själv läser in.
För mig är boken lite för mycket, kan man säga så? Det är för många teman. Det rör för lätt vid många av dessa. June är för tillskruvad. Agendan lyser igenom boken (fast tydligen motsatt från vad jag trodde). Men de teman som tas upp känner jag starkt för, även om boken i sig inte är ett verk jag kommer hålla fast vid.
Vem har rätt att berätta en historia? Ska man verkligen ha regler kring det? Är inte också litteratur en slags konst och ska inte begränsas? Är det inte snarare läsaren som får bestämma vad den vill konsumera?
Jag tänker lite som med olika musikartister och cancelkulturen. R Kelly till exempel. Jag kan inte lyssna på hans musik utan att tänka på vidrigheterna han utsatt kvinnor för. Samtidigt tycker jag det är synd, han har mycket bra musik, men det smakar inte bra i min mun att lyssna på den. Ska han då förbjudas? Jag tycker nog inte det. Ska inte lyssnarna välja själva om de vill höra hans musik och stödja honom rent ekonomiskt med tanke på vad han fått andra människor att utstå?
För mig är Yellowface inte den boken som lyckas diskutera dessa frågor på ett tillgängligt sätt men kanske kan den skapa en liten låga för andra forum att ta vid denna diskussion. Lite synd är det att författaren inte riktigt lyckas förvalta det som är den brännande punkten, men boken hade nog lite för många frågor som den rörde vid.
Om man ska ge ett betyg kanske det blir 3 av 5 för min del? Men gillar inte att ge betyg faktiskt, så svårt att sammanfatta allt man tycker i en siffra. Har någon annan läst? Vad tyckte ni? Så nyfiken!
Det finns vissa teman i böcker som jag dras till. Om jag vet att boken handlar om skrivande, bokhandlar, förlagsvärlden, författarskap, då kan jag inte låta bli att tillsist läsa den. Therese Boman har skrivit boken Andromeda som jag fick höra handlar om just förlagsvärlden. Nu när jag själv har läst den tycker jag egentligen mest att den handlar om relationer som aldrig blir benämnda och kittlingen i den. Fast kanske också om litteratur och vad det kan få en att känna. Titeln, Andromeda, är förresten tagen från Sapfo som jag skriver om här.
Själv läst boken i ett sceneri som var värdigt temat tycker jag. Var uppkrupen i en lite väl mjuk fåtölj på Soho house i London. Det spelades stillsam musik i bakgrunden, regnade utanför de mörka fönsterna och jag drack min beryktade cosmopolitan som jag tjatade om i det här inlägget.
Boken gick snabbt att läsa, orden rann förbi men det är inte den enda kvaliteten som avgör om en bok är bra eller inte, tyvärr. Jag uppskattade att boken hade ett litterärt tema. Jag kan känna igen mig ingen av huvudpersonerna Gunnar som tycker annat om litteraturen, kanske kallas han mossig men han har sådana poänger att jag själv känner mig som en 70-åring man. Den andra huvudpersonen är ung, den är hennes perspektiv vi följer först, om hur hon otippat nog får en plats på ett förlag och höjs av Gunnar fastän hon inte visat sina armbågar än. Just deras relation är det stora temat – vänskap över makt, ålder och könsgränser. Ligger det alltid ett sexuellt korn i en sådan relation eller kan man bara ha ett utbyte utan romantik? Jag tycker just denna del beskrivs väl och värdigt. Tanken måste passera för båda, men vad man gör av en sådan tanke är vad som avgör.
Boken säger mig många klokheter, den är intelligent på ett sätt jag uppskattar och den är inte sådär nordiskt grå och snorig som många svenska böcker oftast faktiskt är. Den är ett vackrare ting än så.
När jag läser dessa avsnitt som jag sparat, får jag en ljusare blick på texten än när jag faktiskt läste den. För även om det skrivs klokskaper och ger perspektiv jag saknat, fångar inte boken mig på djupet.
Kanske är det jag-perspektivet? Det är ett klurigt perspektiv att skriva ifrån och svårt att behärska, men gör man det, då är det ett otroligt grepp att ha kring läsaren. Sitter inte jag-perspektivet helt kan det bli alienerande och lite tomt? Och det kanske just är det sistnämnda jag känner av. Önskar en fyllighet i berättelsen som man inte kan nå med det perspektiv som ges. Egentligen är det samma berättelse som sägs ur varsitt perspektiv, så det är inte alltifrån många sidor som är just historien. Sofie berättar sin del av historien, sen läser vi Gunnars tankar kring samma tidsperiod. Kanske hade jag känt annorlunda om jag läste boken mer som en lång novell och inte en bok, kanske hade den känts fyllig nog då.
Det kan också bero på att rösterna är lika varandra. Det är två jag-perspektiv som låter likadana. Det är svårt att skriva bort en röst, det är därför jag-perspektiv är klurigt. Författarens ton brukar ju lysa igenom, och ska man ha två olika ”jag” behöver enda delen iallafall inte vara lik den vanliga tonaliteten. Otroligt svårt, vilket märks.
Trots det grät jag en skvätt, även om jag menar att jag inte riktigt fångades av det hela. Så det är ju motsägelsefullt. Det förstår jag. Kanske var vissa drag i Gunnar som jag så starkt kände igen mig i som trots allt tog.
Jag rekommenderar ändå boken, trots mina veligheter här ovanför. Den är olik den andra svenska moderna litteraturen som oftast höjs och den har många fina kvaliteter. För mig var den en trea men jag hade hoppats på en femma för att den på pappret innehåll det jag önskade. Dock är den så enkel att läsa trots fint språk, att är man nyfiken är det bara att ta sig an den.
Något som fascinerar mig djupt är de gamla grekerna och antiken. När ”killar som tänker på romarriket” trendade kände jag igen mig väldigt mycket, även om jag tänker på grekerna mer än romarna just. Det som slår mig är hur likt livet idag ändå var livet då. Visst har vi massor av moderniteter och ett digitalt samhälle, men litteraturen, poesin, badhusen var inte helt olika dagens.
Sapfo är en poet från från 600-talet före Kristus. Det är svindlande att tänka att jag sitter på Pom & Flora tretusen år senare och läser hennes ord, och känner. För orden skapar känslor i mig på samma sätt som moden poesi gör. Den här upplagan är översatt nyligen, av samma duo som översatte hennes verk till svenska för cirka tjugo år sedan. De gör nu en omtolkning, försöker fånga hennes ton mer än att vara bokstavstrogna. Det här var en väldigt fin och genomarbetad upplaga, med värdefullt efterord som gav kontext till de styckena man själv inte har kunskapen om.
Det här stycket exempelvis, det är träffande än idag. För visst är det precis så i relationer, både den med romantik och den med vänskap. En person med vacker själv blir automatiskt vacker fysiskt när man fått lära känna den. En bra påminnelse i ett ganska ytligt samhälle.
Att titeln är just ”Dikterna och fragmenten” är för att mycket av Sapfos ord inte gått att bevara. Man ser bara lösryckta delar, inte hela stycken, som på bilden ovan. Det gör mig ledsen, för jag vill veta mer och mer, höra hennes ord och inte bara gissningar kring hennes budskap. Men även fragmenten är publicerade.
Egentligen är mycket litet känt om Sapfo. Hon bodde på Lesbos, hon verkade leda en grupp unga kvinnor och hon är den äldst bevarade kvinnliga poeten. Hennes ord är ofta sexuella och laddade, men inte alltid. Och är det inte slående att även för 3000 år sedan tänkte vi på kärlek och romantik, på sex och kroppar? Det som kittlar många är att Sapfo verkar åtrå kvinnor i sina texter, men det är nog beroende på hur man översätter och tolkar den antika grekiskan.
Och det här fragmentet tycker jag går rakt i hjärtat på en. Olycklig kärlek och krossade hjärtan fanns även på den antika grekiska tiden.
En del kontext jag inte hade men gavs i efterordet – att plektron tydligen betyder penisattrapp av läder 🙃.
Jag kan starkt rekommendera den här översättningen till någon som vill både ha lättillgänglig poesi och få en bit av den grekiska litteraturen. Önskar jag hade köpt den istället för att ha lånat på biblioteket, men kanske blir ett köp i framtiden om jag går förbi den faktiskt. Ah, Sapfo har fått ännu ett fan…
(Om någon annan av någon outgrundlig anledning är Sapfo-besatt just nu rekommenderar jag avsnitt 111 av Bildningspodden som pratar just om Sapfo).
Har någon av er läst Annie Ernaux? Det här var min första bok av henne men kände ändå till hennes namn när hon fick Nobelpriset 2022, vilket både är ovanligt och kanske aldrig hänt mig förutom när Bob Dylan fick pris. Det resulterade iallafall i jag stod i kö på ett isande kallt Götgatan en decemberdag efter nattpass för att kunna klämma mig in i Söderbokhandlarna och köpa en bok som hon signerade live åt en. Jag köade två och en halv timme i nyköpta New Balance-sneakers vilket inte är det bästa skovalet en snöig vinterdag i Stockholm där solen smälte snön men luften var kall, men ni vet när man precis köpt något nytt och verkligen vill använda det?
Söderbokhandlarna bjöd folk på glögg men det blev aldrig riktigt min del av kön som fick ta del av brickan med små papperskoppar, och när jag försökte ta en glögg ändå i farten när jag frös som allra mest sa butiksbiträdet att hon tyckte synd om de längst bak i kön som aldrig får. Men kön rör ju på sig, en filosofisk tanke hon glömde lägga in i sitt resonemang.
Nåväl, Ernaux hand blev trött precis lagom till att det var min och tre damer före mig köns tur att gå in. De tre damerna blev gruvligt besvikna och klagade högljutt, men själv var jag så trött efter nattpasset att jag nästan såg det som en befrielse. Ett godkännande till att få gå hem till sängen och sova.
Historien ovan ledde iallafall till att jag aldrig tog tag i att köpa en bok av henne, för det påminde mig bara om hur nära jag var att få mitt exemplar signerat. Men nu har jag läst min första titel som är en kort bok eller kanske snarare novell som berättar om Annies forna förhållande med en 27-årig man när hon själv var cirka 57.
Fenomenet är kulturellt spännande tycker jag. Att män tar sig yngre fruar i 50-årsåldens är inget nytt. Vi är vana. Visst kan det skojas om eller ses som ålderskris, men att en man oftast anses ha gott om sex appeal som 50-åring har inte behövt ifrågasättas. Kvinnor som i samma ålder tar sig en yngre respektive är inte lika vanligt och det är på så sätt uppfriskande att ramarna för män och kvinnor jämnar ut sig något. Folk brukar nämna Läckberg i Sverige med hennes yngre man men tycker själv inte det visar på samma fenomen då Läckberg bara var 37 år när de träffades dvs inte en ålder där man ifrågasätter att kvinnor är attraktiva. Dessutom finns fertiliteten kvar då, en inte oväsentlig faktor i skillnaderna mellan könen. Då tycker jag mer att Madonna med hennes 27-åriga pojkvän mer påminner om de förhållanden man tänker sig med äldre och yngre.
Uppskattade att läsa tankarna inifrån en sådan relation, men det var lite grunt ändå. Hade velat ha mer av tankarna men kanske tänker man inte på skillnaden så ofta, utan mer när man ser hur andras nyfikna ögon funderar? Och ibland lät Ernaux ens lite skämmiga men nyfikna undringar slås igenom, som det oundvikliga faktumet att kvinnor inte är fertila längre med högre ålder benämns. Att deras union vilar på faktumet att de inte kommer få gemensamma barn och det är en premiss som måste accepteras av oftast den yngre parten för att föreningen ska kunna fortsätta.
Ernaux är känd för att vara ”politisk radikal” inom vissa områden och det är kanske inte exakt så jag skulle beskriva den här boken mer än att det finns något som trots allt är subtilt utmanade med temat.
Språket var något som föll mig i smaken. En viss poetisk ton finns, det är något med meningarna som är rakt på sak men ändå melodiöst som jag uppskattar. Kanske är det franskan som översätts vackert till svenska, eller så är franska författare närmare min smak när det kommer just till språk. Så svårt att säga när jag själv inte kan franska hur mycket jag än vill vara en person som är flytande på det.
Sammanfattningsvis är det en bok/novell som lockar till mer läsning från Annie Ernaux och er är ett gott betyg nog. Därför får den fyra franska flaggor av fem från mig.
Jag har dessvärre vissa långsinta drag, så inte redo än för att köpa hem en osignerad bok av henne så att läsa fler titlar är inte aktuellt denna sekund men kanske kommer jag över det snart. Om det är någon som vill sälja ett signerat exemplar dock är jag redo för köp!
Igår tog jag två av mina bokklubbsvänner Tim och Simon för att traska ner till Soho House och höra Jerker Virdborg och Victor Malm surra om temat autofiktion och vad det gör med oss som läsare, och vad som händer med litteraturen. Jag tycker att jag läst många autofiktiva böcker under de gångna åren, men trott att det är jag som valt det undermedvetet. Exempelvis är ”Skärvorna” av Brett Easton Ellis samt ”Systrarna” av Jonas Hassen Khemiri två relativt aktuella exempel. Annars är väl Knausgård kungen av ämnet men honom har jag faktiskt inte läst än. Virdborg och Malm inledde med just att påpeka att autofiktionsbegreppet varit en trend i mer än ett decennium.
Själv tycker jag greppet går att diskutera. Varför väljer en författare den vägen? Håller inte litteraturen på egen hand utan måste få ett sensationsfilter, eller skapar känslan av att innehållet är sant men utan juridiska förpliktelser om att berätta sanningen, en egen dimension av litterärt djup? För min del skulle både Skärvorna och Systrarna vara böcker som stod på egna ben utan att författarna använde sig själva som huvudpersoner. Dock har båda böckerna tydliga drag av att man förstår att det mesta är nog inte ren och skär sanning, även om texten har ursprung inom de själva. Men varför kan man inte bara låta det vara total fiktion? Och vad är skillnaden på autofiktion och självbiografi?
Enligt litteraturhistorien.se är skillnaden denna: ”Vad som skiljer autofiktion från självbiografisk fiktion är att autofiktion använder ett jag till att utforska en litterär möjlighet medan en självbiografisk roman använder litterära grepp för att beskriva ett jag.”
Kanske är det därför Hemingways bok En fest för livet beskrivs som självbiografisk. Där följer vi Hemingway ett par år under det glada 20-talet i Paris med gestalter som Fitzgerald i boken. Den är ”sann# rakt upp och ner, och skildrar hans liv som han tänkte att det var under den tidsepoken. Men vad är sant egentligen? Hur ofta skiljer inte ens egna minne sig från familjens minne om olika uppväxthändelser? Hur ofta är inte en vänskapskonflikt olika uppfattad av olika personer?
Problemet med autofiktion tycker jag är sensationslystnaden. Att man spekulerar i vad som är sant är något som enligt mig skymmer texten, men som också kan göra att litteratur som enligt mig inte borde få alltför stort mediautrymme diskuteras flitigt och generellt blir fikarumsstoff för att det finns eventuellt skvaller i berättelsen, inte berättelsen i sig.
Victor Malm visade genom intropassagen i Åsa Lindeborgs bok ”Året med 13 månader” på hur författaren kan bygga förtroende. Där inleds boken med en ganska grov och målande scen om hur författaren duschar av sig efter att haft sex. Med den passagen introducerar hon oss för sanningen. Om hon berättar det här utelämnande om sig själv, då är allt hon berättar troligen sant för hon har inte ens förskonat sitt eget skinn. På så sätt skapar man enligt mig sensation också. Men just hennes bok kanske är mer självbiografisk trots allt? Jag behöver läsa den först innan jag kan dra en djupare analys.
Har ni åsikter om autofiktion? Och borde jag läsa Knausgård undrar jag för andra gången på bloggen? Och med bilden ovan säger jag OVER AND OUT från litteraturbloggen så att säga.
I helgen åkte jag till Hälsingland med två systrar som båda är mina vänner. Vi surfade tillsammans i Portugal hösten 2017 och har hängt ihop sedan dess. Deras familj har gulliga små hus på en skärgårdsö längs Hudik-kusten som vi skulle till.
Såhär såg det ut när vi var där senast. För en helg på en ö behöver man lektyr, och lektyren var beställd i form av ett bokpaket från Adlibris som jag med optimistens anda trodde skulle nå mig innan avfärd. Så blev det såklart inte, kikade i brevluckan kanske tio gånger samma dag utan fynd och med två timmar till tågavgången skulle jag istället ta rätt på min läsplatta. Fysiska böcker vinner alltid men läsplatta är ett bra alternativ på resande fot. Fann jag den? Givetvis inte.
Istället fick jag raskt cykla ner till biblioteket. Mitt favoritbibliotek i Stockholm att låna böcker från är föga förvånande Stadsbiblioteket men då det renoveras fick jag använda Östermalmsbiblioket som är sprillans nytt det med i uppfräschningshänseende. På vägen dit smet jag in om PostNord för att köpa frimärken till min sommarkorrespondans. En makrill till Ottilia med beskrivande ord om västkusten och ett tevykort till min väns mamma som bjöd på härlig lunch i Skåne.
Tyckte det blivit tjusigt på Östermalmsbiblioteket! Man har frontat inbjudande och byggt små ytor för häng. Vid tidningarna har de en liten soffa och stolar där tre damer satt och läste varsin tidning av olika karaktär. DN, Feminina och Illustrerad vetenskap.
Önskar alltid att jag kunde franska och det dämpas inte av den här kvartetten böcker uppställda. Spankulerade runt bland hyllorna och tyckte om hur de lagt fram böckerna, tyckte det lockade till läsning.
Blev fyra stycken vilket är en oseriös mängd böcker att ha med sig över en helg. Hade till och med en femte bok med mig som jag redan hade påbörjat, en diktsamling visserligen vilken man ju inte vill hasta igenom trots allt.
Vad blev det då?
Andromeda av Therese Boman. En bok jag velat läsa ett tag. Ska kretsa kring förlagsbranschen, kärlek och konst vilket i beskrivningen känns som en bok för mig.
Dikterna och fragmenten av Sapfo/översatt av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson. Sapfo är en mytomspunnen poet från den grekiska ön Lesbos som levde typ 600 f Kristus. Det ska vila något speciellt och mytologiskt över hennes dikter och översättarna har ägnat sina liv åt hennes verk så tror detta kan vara bästa sättet att ta sig an hennes poesi. Ps hon är historiens första dokumenterade kvinnliga poet!
Atlantmannen av Marguerite Duras. Duras är en författare jag jämt återkommer till men tyvärr också relativt ofta blir besviken på. Hon har ett magiskt språk men lite svårt att berätta en historia. Tror hon kan vara perfekt i ett kort format som denna dock, man får njuta av orden utan att förvänta sig dramaturgi.
Den unge mannen av Annie Ernaux. Varit nyfiken på Ernaux pga Nobelpriset men aldrig riktigt blivit sugen på att läsa ändå. Den här titeln fångade mig i farten dock så den får det bli.
Igår hade jag en himla fart hem efter jobbet, för jag skulle på en helt nystartad bokklubb på Soho House. Det är Jessika Gedin som håller i den och som boknörd är ju Gedin från Babel en slags husgud.
Det var Skärvorna som skulle diskuteras, en bok vi läste i min bokklubb redan i julas och jag var exalterad över att få damma av mitt exemplar för att prata igenom den med ett nytt gäng.
Brett Easton Ellis som är författare till boken är själv ett slags fenomen. Han är inte den mest populära i sitt hemland USA men min uppfattning är att han hyllas desto mer i Europa. I Skärvorna tas vi till ett stekande hett 80-tal kryllandes av extremt rika tonåringar som är släppta för vinden av sina frånvarande föräldrar. Huvudpersonen är Brett själv, och handlingen kretsar kring tonårstiden med allt vad den innebär. Det är droger, kåthet, experimentera med sin sexualitet. Det handlar om att hitta sitt sanna jag och samtidigt ha känslan av att inte vara sann till sig själv. Allt berättas inom ramen av att det samtidigt finns en seriemördare lös som verkar ha siktet inställt på just Bretts umgängeskrets.
När jag läste den med bokklubben (läste för övrigt ut den på självaste julafton enligt Goodreads) så var känslan lite blandad. Det finns mycket att säga om boken och många tolkningar att göra, men jag gav den bara tappra 2,5 av 5. Medelbetyg, inte att förglömma, det är ju inte så lågt som man först tror. Men för mig var nostalgitrippen till 80-talet för långt ifrån för att räcka. Upprepningar av klädesplagg och låttitlar blev ibland alldeles för uttömmande och den kanske femton sidor långa exposén över när huvudkaraktären ser The Shining och analysen av vad han ogillade med filmen gör att jag önskar mig en mer redigerad version av Skärvorna. Min bokklubb var inne på samma spår och medelbetyget blev 2,75.
Soho House-klubben däremot verkade mycket mer förtjusta. Att kunna skriva fram en vibe ska inte underskattas och de som själva var med på 80-talet hade njutit på ett annat sätt av beskrivningarna.
Jag tror oavsett att boken är en sådan som kommer pratas om länge, såsom vissa serier är lägereldar än där folk samlas och ser samma sak, kan diskutera i kaffepausen på jobbet, så ser jag på Skärvornas plats. Tycker allt och alla verkar ha läst den i somras och jag kan trots mitt betyg inte låta bli att rekommendera den, just för att ta del av ett slags samhällsfenomen.
Om jag kommer läsa mer av Brett Easton Ellis? Inte nödvändigtvis, men jag kommer absolut försöka leta upp Jessika Gedins intervju med honom iallafall.
Om jag hade varit en professionell bloggare kanske detta inlägg hade skapats i början av juni så jag hade fått tipsa om några favoriter till sommarläsningen, men eftersom denna lilla skrivplats i allra högsta grad är ett hjärteprojekt kommer dessa tips nu.
Sommaren är så olika för mig. Ibland är sommaren lång och med massa fläng. Man kan klämma in läsning på tåget, flyget, bilen, på färjan. Korta böcker känns långa för de styckas upp. Ibland är sommaren mer vilsam och långsträckt. Tunga tegelstenar kan släpas med till sommarhuset och morgondoppet blir till läsning ända fram till lunch med havet som förgrund.
I år jobbar jag, och läser 4321 om kvällarna vilket lär ta mig hela sommaren i den här takten. Det känns okej ändå. Men här kommer tips på lite kortare romaner som jag älskar att läsa i sommartid, de har en ton som passar med ljumna sommarkvällar och pirr i luften, till när man kan andas långsammare och låta orden vila en stund inom en.
Rent hus av Alia Trabucco Zerán
Berättelsen i Rent Hus utspelar sig i Chile. Huvudpersonen försöker berätta något för oss på ett polisförhör, hon ska berätta sanningen om en historia som vi hemskt gärna vill veta svaret på. Exakt vad man vill veta förstår man inte först, men hon undrar om vi lyssnar, är vi där, hör vi vad hon säger?
Jag tycker att de första sidorna fångar essensen av boken såhär i efterhand. För huvudpersonen Estela Garcia är den som ser och hör allt, härbärgerar det inom sig, men ingen ser henne. Hon är osynlig för alla fastän hon är där i fysisk form. Hon bor i ett rum intill köket med en dörr som inte syns från utsidan. Hela hennes liv utspelar sig inom hemmets väggar, fast livet sker inte riktigt för Estela eftersom hon mest åskådar. Man tappar tid och rum under läsningen, jag tror boken är i nutid men det är omöjligt att veta när man vistas i Estelas värld.
Estela är uppvuxen ute på landet i Chile men tar sig in till stan för att arbeta som hembiträde hos en familj. Det är en man, en kvinna och sedermera deras bebis som växer upp till att bli en märklig och utmanande dotter. Familjen är inte elaka per se mot Estela men de ser henne som just ett hembiträde. Tycker hon beskriver det i början, att om man ser ens persons smutsigaste smuts kan man inte behandla den som en jämlike för att inte skämmas själv. Hon ska bara se, ta emot, aldrig ifrågasätta, aldrig döma.
Flickan i familjen dör. Med mening? Är hon mördad, är Estela misstänkt? Om hon tog livet av sig, varför? Och vem blir Estela Garcia av att alltid iaktta men ändå vara osynliggjord?
Boken passar till: En regnig och ruskig sommarkväll. Det är en bok som å ena sidan går snabbt att läsa men å andra sidan ibland griper tag i en med febrig iver och då behöver man ge den flera tekoppar och ett helt stearinljus så man får ro till att höra vad Estela vill säga. För mig är boken också ett politisk lager, så om någon är intresserad av samhällsanalys kan man ägna sig åt det genom historiens ord.
Baumgartner av Paul Auster
Baumgartner handlar om en man som heter just det i efternamn. När vi träder in i hans värld är han en relativt nybliven änkeman, och boken handlar om Baumgartner och hans liv. Vi följer med i hans nutid, i hans minnen, i hans tankar. Man lever som Baumgartner en kort stund. Fastän boken stannar vid och berör temat sorg, för Baumgartner älskade sin fru innerligt och verkar initialt vara stympad utan hennes närvaro, så handlar boken inte främst om det. Boken är lite underfundig och rolig stundtals, i huvudpersonens snärtiga tankar om sin omgivning. Man får också ta del av författarskap och att leva med orden, för det är något både Baumgartner och hans fru gör genom sina skribentarbeten. Vad är bokens tema egentligen? Det är nog kort och gott: livet.
Paul Auster var en skicklig författare, och också en jag inte läst så mycket av. Jag tycker han briljerar i den här boken. Personporträtten är så koncisa men ändå fylliga, orden vackra men sparsamma. Handlingen är inte det väsentliga. Jag lämnas med en känsla av dov kärlek och funderingar, och det kan vara en av de bästa böckerna jag läst på länge. Boken är hans sista verk, det är svårt att inte se hans ord som ett slags avsked till omvärlden.
Boken passar till: Långsamma dagar i en trädgård eller på en strand. Där man kanske har med sig en termos och en liten emaljkopp så man kan sippa, läsa, ta ett bad, låta badkläderna bli torka på ens kropp i solen, läsa lite till och vila. Den är kort och lättläst, men lämnar en med funderingar och tankar som man på sommaren kan få ta hand om på ett fint sätt om man har lite tid till övers. Tycker den passar alla (vuxna) åldrar.
The sun also rises (Fiesta) av Ernest Hemingway Och solen har sin gång på svenska
Den här läste jag för många somrar sedan tillsammans med en vän, vi brukade ha sommarbokklubb och diskutera sommarens verk på en septemberfrukost. Oftast brukade vi sitta på Pom & Flora på Odengatan och äta frukost, för att sedan dela på den grillade croissanten som är bredd med Poms egna hasselnötssmör medan vi ägnade hela förmiddagar åt att diskutera en enda titel. Jag tror detta var vår första sommarbok och den tog mig med storm.
Huvudkaraktären är Jake Barnes, iallafall för mig. En man som blivit skadad i kriget, men nu lever vidare i det glada tjugotalet ändå. Fast han kan inte riktigt leva ut det som han vill. Han är hopplöst förälskad i Lady Brett men kan inte göra något åt saken. Lady Brett älskar män, alkohol och sex så hon har både Mike och Cohn som kärleksintresse. Alla fyra hamnar i Pamplona under tjurrusningsdagarna och vi får följa relationsdramat.
Men i ärlighetens namn bryr jag mig ingenting om själva handlingen, för Hemingway visar sin förmåga att skapa miljöer och stämningar med ganska korta meningar som kommer efter varandra och skapar en tydlig plats. Boken är dekadent, huvudpersonerna utstrålar att de är osårbara, livet är deras fast bara för en stund, de är oförsiktiga, fulla, festande och jag bara älskar att läsa om tumultet på något vis.
Eller, för att sammanfatta som Alex på Goodreads: THIS BOOK IS ABOUT A MAN IN SPAIN HE GETS FRIENDZONED.
Boken passar till: Eftermiddagsläsning vid ett azurblå pool i ett spanskt bergigt landskap, medan man dricker ett glas tempranillo och äter platta marconamandlar vars salt svider lite på ens solsvedda läppar. Med den scenen tror jag man kan insupa Hemingway på bästa sätt. Passar personer man vill övertyga om att ”klassiker” kan ha något om man väljer rätt. Fast vet knappt ord detta kvalar in som en klassiker ens rent tidsmässigt.
Den sista sommaren av Gianfranco Calligarich
Inser att alla böcker hittills i inlägget har varit relaterade till min bokklubb, men det är ju fint att tänka att klubben fått prägla en under de här åren. Nåväl, Den sista sommaren lämnade mig begeistrad. Kände att nu har jag hittat ett alternativ till Hemingway! Läste på lite om boken och et visar sig att det är en kultförklarad 70-talsklassiker från Italien, som i samband med en nyutgåva blev översatt till flera språk samma år som jag läste den. Verkar inte finnas fler titlar översatta och ännu är lära sig italienska något som inte ligger högst prioriterat så det kanske inte blir mer böcker av Calligarich för mig…
Såsom Hemingway tecknar en historia med korta meningar så har Calligarich samma lätta penseldrag när han berättar om Leo som en het sommar flyttar till Rom för att uppfylla sin dröm om att bli journalist. Leo lever life för att sammanfatta det. Skriver, umgås med italiens kulturelit, dricker massa vin och tar med sig en och annan hem till den lilla lägenheten. Han är fjäderlätt och susar igenom de omtöcknade varma sommarnätterna tills han träffar Arianna. Arianna gör honom knäpp och kär, i den ordningen. Leo vet knappt vem han är innan Arianna och hon gör det inte enklare för honom.
Boken passar till: Placera dig i en park, ta med dig en kall peroni och en napolitansk pizza med riktigt lätt och tomatig sås. Glöm inte servetterna så boken inte flottas ner – men att läsa den med en italiensk setting är oslagbart.
Sommarboken av Tove Jansson
Går det att skriva en sommarlista utan denna klassiska titel? Jag läste den första gången 2022 och fler gånger tänker jag ta mig an den i framtiden. Tove Jansson har skrivit en bok som nog fungerar både för vuxna och små. Det är sommar på en skärgårdsö i Finland, där Sophia låter dagarna gå tillsammans med sin farmor.
Det blir inte mer sommar än i den här boken. Det är det lilla i det stora, farmor och Sophia upptäcker ön tillsammans. Det är havets kluckande och dess glitter, den vilande pappan, den karga växtligheten. Läs! Och om du har en yngre person hemma, är det nog en bok man kan läsa tillsammans. De olika kapitlen är nästan som noveller och man behöver knappt minnas vad som hände innan för att dyka in i boken igen.
Det var det hele. Inser att tre av fem böcker har huvudpersoner som är författare/journalister. Anar ett tema. Om någon har boktips till mig så tar jag mer än tacksamt emot!
A T H E N A 