Tänkte ge mig på en klassisk blogglista för att sammanfatta månaden. Kanske kan man få lite tips från er på vad som borde göras kommande månad?
Månadens bok
Bäst tyckte jag om Den unge mannen av Annie Ernaux, men den var så kort så jag vet inte om den platsar som bok? Stacken av Annika Norlin fick mig att tänka, så märklig bok och kan rekommendera den men kanske inte är lika golvad som andra är.
Månadens ord
Det får bli blomman aster. Jag läste diktsamlingen Aster of Ceremonies av JJJJJerome Ellis, som fick mig att fundera på denna blomma. Fin-ful.
Månadens mat
Det godaste jag åt denna månad var kronärtskockor odlade på mina vänners barndomsgård i Hälsingland. Det och nyplockade lingon från skogen bredvid. Det är något alldeles eget när man får se hela processen.
Månadens vin
Drack ett mycket gott rött/rosé, lite oklart vilket av dem, från Italien som heter Alea Rosa. Kan rekommendera om ni kommer över det, allt man vill ha av ett naturvin med en säregen och annorlunda smak men utan toner av typ ladugård och bensin som annars kan förekomma.
Månadens skönhet
Den här månaden har jag provat highlighter från Cle som är lite speciell. Typ en svamp man doppar fingret i, så det blir lite blött av glow utan glitter. Mycket förtjust i denna men håller typ ingen tid på kinden.
Månadens bad
Man vill ju svara ett stormande havsbad men bästa badet den här månaden skedde i en pool i Smygehuk. Det var fest, vi var fulla och stämningen maxad.
Månadens låt
Brukar lyssna på låtar i repeat typ en månad i taget men det blev ingen sådan denna månad. Vet inte vad det står för, det här med en musiklös månad?
Månadens kultur
Min vän var på Ernst Lindgrens ateljé och jag vill så gärna dit själv men hinner inte innan säsongsstängning. Annars var det inte så mycket kultur i augusti, så bilder från Matildas tripp dit blir allt jag har.
Månadens bokcitat
Sappfo, en poet från 630 före Kristus, visste det redan då:
Månandes TV
Tittar någon på TV längre? En bekant var med i The Challenge så jag tittade på ett avsnitt! Annars har jag sett Sex and the City för tusende gången, jag blir aldrig med sofistikerad än så gällande rörlig media.
Månadens podd
Många av mina favoritpoddar är åter i sändning efter sommaren. USA-podden får bli månadens, är så glad över att de kör två i veckan fram till valet. Dock störigt att SR publicerar varannat endast på sin egen app…
Nu ser jag fram emot september faktiskt. Har ni något tips till mig av något jag bör ta del av under månaden som kommer?
Igår tog jag två av mina bokklubbsvänner Tim och Simon för att traska ner till Soho House och höra Jerker Virdborg och Victor Malm surra om temat autofiktion och vad det gör med oss som läsare, och vad som händer med litteraturen. Jag tycker att jag läst många autofiktiva böcker under de gångna åren, men trott att det är jag som valt det undermedvetet. Exempelvis är ”Skärvorna” av Brett Easton Ellis samt ”Systrarna” av Jonas Hassen Khemiri två relativt aktuella exempel. Annars är väl Knausgård kungen av ämnet men honom har jag faktiskt inte läst än. Virdborg och Malm inledde med just att påpeka att autofiktionsbegreppet varit en trend i mer än ett decennium.
Själv tycker jag greppet går att diskutera. Varför väljer en författare den vägen? Håller inte litteraturen på egen hand utan måste få ett sensationsfilter, eller skapar känslan av att innehållet är sant men utan juridiska förpliktelser om att berätta sanningen, en egen dimension av litterärt djup? För min del skulle både Skärvorna och Systrarna vara böcker som stod på egna ben utan att författarna använde sig själva som huvudpersoner. Dock har båda böckerna tydliga drag av att man förstår att det mesta är nog inte ren och skär sanning, även om texten har ursprung inom de själva. Men varför kan man inte bara låta det vara total fiktion? Och vad är skillnaden på autofiktion och självbiografi?
Enligt litteraturhistorien.se är skillnaden denna: ”Vad som skiljer autofiktion från självbiografisk fiktion är att autofiktion använder ett jag till att utforska en litterär möjlighet medan en självbiografisk roman använder litterära grepp för att beskriva ett jag.”
Kanske är det därför Hemingways bok En fest för livet beskrivs som självbiografisk. Där följer vi Hemingway ett par år under det glada 20-talet i Paris med gestalter som Fitzgerald i boken. Den är ”sann# rakt upp och ner, och skildrar hans liv som han tänkte att det var under den tidsepoken. Men vad är sant egentligen? Hur ofta skiljer inte ens egna minne sig från familjens minne om olika uppväxthändelser? Hur ofta är inte en vänskapskonflikt olika uppfattad av olika personer?
Problemet med autofiktion tycker jag är sensationslystnaden. Att man spekulerar i vad som är sant är något som enligt mig skymmer texten, men som också kan göra att litteratur som enligt mig inte borde få alltför stort mediautrymme diskuteras flitigt och generellt blir fikarumsstoff för att det finns eventuellt skvaller i berättelsen, inte berättelsen i sig.
Victor Malm visade genom intropassagen i Åsa Lindeborgs bok ”Året med 13 månader” på hur författaren kan bygga förtroende. Där inleds boken med en ganska grov och målande scen om hur författaren duschar av sig efter att haft sex. Med den passagen introducerar hon oss för sanningen. Om hon berättar det här utelämnande om sig själv, då är allt hon berättar troligen sant för hon har inte ens förskonat sitt eget skinn. På så sätt skapar man enligt mig sensation också. Men just hennes bok kanske är mer självbiografisk trots allt? Jag behöver läsa den först innan jag kan dra en djupare analys.
Har ni åsikter om autofiktion? Och borde jag läsa Knausgård undrar jag för andra gången på bloggen? Och med bilden ovan säger jag OVER AND OUT från litteraturbloggen så att säga.
I helgen åkte jag till Hälsingland med två systrar som båda är mina vänner. Vi surfade tillsammans i Portugal hösten 2017 och har hängt ihop sedan dess. Deras familj har gulliga små hus på en skärgårdsö längs Hudik-kusten som vi skulle till.
Såhär såg det ut när vi var där senast. För en helg på en ö behöver man lektyr, och lektyren var beställd i form av ett bokpaket från Adlibris som jag med optimistens anda trodde skulle nå mig innan avfärd. Så blev det såklart inte, kikade i brevluckan kanske tio gånger samma dag utan fynd och med två timmar till tågavgången skulle jag istället ta rätt på min läsplatta. Fysiska böcker vinner alltid men läsplatta är ett bra alternativ på resande fot. Fann jag den? Givetvis inte.
Istället fick jag raskt cykla ner till biblioteket. Mitt favoritbibliotek i Stockholm att låna böcker från är föga förvånande Stadsbiblioteket men då det renoveras fick jag använda Östermalmsbiblioket som är sprillans nytt det med i uppfräschningshänseende. På vägen dit smet jag in om PostNord för att köpa frimärken till min sommarkorrespondans. En makrill till Ottilia med beskrivande ord om västkusten och ett tevykort till min väns mamma som bjöd på härlig lunch i Skåne.
Tyckte det blivit tjusigt på Östermalmsbiblioteket! Man har frontat inbjudande och byggt små ytor för häng. Vid tidningarna har de en liten soffa och stolar där tre damer satt och läste varsin tidning av olika karaktär. DN, Feminina och Illustrerad vetenskap.
Önskar alltid att jag kunde franska och det dämpas inte av den här kvartetten böcker uppställda. Spankulerade runt bland hyllorna och tyckte om hur de lagt fram böckerna, tyckte det lockade till läsning.
Blev fyra stycken vilket är en oseriös mängd böcker att ha med sig över en helg. Hade till och med en femte bok med mig som jag redan hade påbörjat, en diktsamling visserligen vilken man ju inte vill hasta igenom trots allt.
Vad blev det då?
Andromeda av Therese Boman. En bok jag velat läsa ett tag. Ska kretsa kring förlagsbranschen, kärlek och konst vilket i beskrivningen känns som en bok för mig.
Dikterna och fragmenten av Sapfo/översatt av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson. Sapfo är en mytomspunnen poet från den grekiska ön Lesbos som levde typ 600 f Kristus. Det ska vila något speciellt och mytologiskt över hennes dikter och översättarna har ägnat sina liv åt hennes verk så tror detta kan vara bästa sättet att ta sig an hennes poesi. Ps hon är historiens första dokumenterade kvinnliga poet!
Atlantmannen av Marguerite Duras. Duras är en författare jag jämt återkommer till men tyvärr också relativt ofta blir besviken på. Hon har ett magiskt språk men lite svårt att berätta en historia. Tror hon kan vara perfekt i ett kort format som denna dock, man får njuta av orden utan att förvänta sig dramaturgi.
Den unge mannen av Annie Ernaux. Varit nyfiken på Ernaux pga Nobelpriset men aldrig riktigt blivit sugen på att läsa ändå. Den här titeln fångade mig i farten dock så den får det bli.
Igår hade jag en himla fart hem efter jobbet, för jag skulle på en helt nystartad bokklubb på Soho House. Det är Jessika Gedin som håller i den och som boknörd är ju Gedin från Babel en slags husgud.
Det var Skärvorna som skulle diskuteras, en bok vi läste i min bokklubb redan i julas och jag var exalterad över att få damma av mitt exemplar för att prata igenom den med ett nytt gäng.
Brett Easton Ellis som är författare till boken är själv ett slags fenomen. Han är inte den mest populära i sitt hemland USA men min uppfattning är att han hyllas desto mer i Europa. I Skärvorna tas vi till ett stekande hett 80-tal kryllandes av extremt rika tonåringar som är släppta för vinden av sina frånvarande föräldrar. Huvudpersonen är Brett själv, och handlingen kretsar kring tonårstiden med allt vad den innebär. Det är droger, kåthet, experimentera med sin sexualitet. Det handlar om att hitta sitt sanna jag och samtidigt ha känslan av att inte vara sann till sig själv. Allt berättas inom ramen av att det samtidigt finns en seriemördare lös som verkar ha siktet inställt på just Bretts umgängeskrets.
När jag läste den med bokklubben (läste för övrigt ut den på självaste julafton enligt Goodreads) så var känslan lite blandad. Det finns mycket att säga om boken och många tolkningar att göra, men jag gav den bara tappra 2,5 av 5. Medelbetyg, inte att förglömma, det är ju inte så lågt som man först tror. Men för mig var nostalgitrippen till 80-talet för långt ifrån för att räcka. Upprepningar av klädesplagg och låttitlar blev ibland alldeles för uttömmande och den kanske femton sidor långa exposén över när huvudkaraktären ser The Shining och analysen av vad han ogillade med filmen gör att jag önskar mig en mer redigerad version av Skärvorna. Min bokklubb var inne på samma spår och medelbetyget blev 2,75.
Soho House-klubben däremot verkade mycket mer förtjusta. Att kunna skriva fram en vibe ska inte underskattas och de som själva var med på 80-talet hade njutit på ett annat sätt av beskrivningarna.
Jag tror oavsett att boken är en sådan som kommer pratas om länge, såsom vissa serier är lägereldar än där folk samlas och ser samma sak, kan diskutera i kaffepausen på jobbet, så ser jag på Skärvornas plats. Tycker allt och alla verkar ha läst den i somras och jag kan trots mitt betyg inte låta bli att rekommendera den, just för att ta del av ett slags samhällsfenomen.
Om jag kommer läsa mer av Brett Easton Ellis? Inte nödvändigtvis, men jag kommer absolut försöka leta upp Jessika Gedins intervju med honom iallafall.
Jag har tänkt mycket idag. På ens existens och varför man finns. På om det är meningen att man egentligen bara ska sitta vid havet och titta på vågorna, gå en promenad i skogen, äta björnbär från en taggig buske. Eller om det är meningen att man ska göra karriär och pausa med det där ovan nämnda, att kontrasterna skapar njutningen, att man inte hade varit nöjd med det lilla. Tankarna känner jag igen, för jag har jobbat natt. Det slår aldrig fel för mig, när jag vaknar efter att ha sovit på dagen så kommer den existensiella diskussionen obönhörligen.
På natten existerar man i ett undantag. Korridorerna är nedsläckta på sjukhuset, vi är färre där. Alla andra sover och själv är man vaken. Försöker få patienter att komma till ro, ordinerar sömntabletter, undersöker någon som får ont där mitt i natten. Då tänker jag ingenting på min egen roll i det stora, min roll på sjukhuset är tydlig, det finns en anledning till att jag är vaken fastän min kropp vill sova. Ibland är det meningsfullt, som när hjärtinfarkten plötsligt sker för någon och vi alla är på spänn, liv ska räddas, göras bättre. Ibland är det mindre tydligt för mig om poängen med min vakenhet är bättre utfall för människor, som när det akut måste vaskas fram en vårdplats med hjärtkompetens, den stackars trötta damen med tusen diagnoskoder i sin journal måste väckas vid 02 för att flyttas till en helt annan del av sjukhuset, på en avdelning som egentligen behandlar något helt annat än vad hon är här för.
När jag går hem i morgonsolen ser jag andra på väg att starta sin dag. Då kan jag känna ro, trots allt, att vara utanför det alldeles välbekanta och invanda. Får gå en annorlunda väg.
Sen vaknar jag. Ofta bultar hjärtat hårt och jag mår illa. Som att vara riktigt bakfull, så känns det för mig efter nattpass, och så även huvudet med tankarna. Ibland resonerar jag att det inte är meningen att livet ska granskas när man är ur balans. Men ibland undrar jag om tankarna trots allt är ärligare då? I det där undantagstillståndet. För visst finns det människor som tar rekreationella droger för att komma ur sitt vanliga jag, för att se saken med en klarhet som bara går att frambringa om man inte är precis sitt vanliga jag, eller kanske är man närmare sitt jag och sin själ?
Vad är slutsatsen? Jag har ingen slutsats. Inte idag heller, mer än att jag impulsivt och med alldeles en för hög prislapp bokar en resa till havet även kommande helg.
Jag har lyssnat på sommarprat i år igen, vilket jag faktiskt inte trodde skulle ske. Det är något med att man inte får lyssna i sin egen app som stör mig, eftersom jag använder Overcast som har ett smart snabbspolningssystem så det inte låter lika tillgjort om andra appar. Ville typ straffa Sommar lite och låta bli att lyssna, har ju ändå inte heller semester, men det fungerade inte och här sitter jag istället och författar ett tipsinlägg. Högsta betyg är fem körsbär (inte jordgubbar vilket kanske är ännu mer somrigt, jag vet).
Här kommer de jag lyssnat på i juni och juli:
Den kategori av poddar jag lyssnar allra mest på är på temat politik så Joakim Paasikivis röst har jag därför blivit ytterst bekant med. Som överstelöjtnant och lärare på Militärhögskolan har Paasikivi blivit kommentator för Rysslandskriget och i sommarpratet blandar har lite information om det, om hur just han blev vald och om sin bakgrund. En ganska klassisk blandning i ett sommarprat. Betyg: 🍒🍒🍒🌸 (3,5 om inte det framgick att blomman betyder att det inte blev ett helt körsbär).
En stadig röst i alla Mellanösternreportage. Cecilia Uddén är korrespondent som rapporterar därifrån, och jag tycker så mycket om hennes röst. Den är stadig, trygg men ändå varm. Berättar målande men också faktabaserat och kunnigt. I sommarpratet tar hon upp mycket kring Gaza, Israel, Palestina och det behöver hon kanske göra i sin roll, men jag tycker ändå det är modigt på något vis i en tid där alla letar efter att man ska trampa fel. Saknade lite om hennes egen bakgrund, även om man fick höra att hon som 20-något liftade runt i Mellanöstern, men i övrigt är det (ovanligt) lite om hon som person. Ändock 🍒🍒🍒🍒.
Carl Bild pratar fred och politik. Tror ni han någonsin kallats Calle förresten? Troligtvis inte. Jag försöker tänka på vilka drag som sammanför de som kallas Calle, hittar inte direkt den gemensamma faktorn förutom att Carl Bild absolut inte har en sådan aura. Nåväl, sidospår.
Temat är inte otippat, men också precis det jag vill höra honom prata om. Synd att han är lite monoton ärligt talat, för innehållet hade jag kunnat lära mig mycket på, särskilt hans internationella gärningar på 90-/00-talet. Kom till slutsatsen att han borde vara riktigt stolt över sitt yrkesliv. Och är säkert… 🍒🍒🍒 men pga framförandet, innehållet får ett extra bär för sig🍒.
Jennie Walldén är en kock jag följt i många år, främst för att hon har restaurangen Namu i Malmö som är toppen. Hon är duktig på koreansk mat och på att göra det enkelt att ta till sig, en stor källa till varför jag själv blivit helt okej på några koreanska rätter om jag får säga det själv. I sommarpratet berättar hon om sin uppväxt i Korea fram till 6-7 års ålder och varför hon blev bortadopterad, och hur det var. Togs med storm av det här pratet. Kanske för att Walldén kan hålla integritet men ändå berätta personligt, och återberätta med en intelligent skärpta. Även skildringen om osjälviska mödrar som sätter vad de tror är bäst för in dotter över vad som de kanske själva helst hade velat är saklig men berör ändå. Tyckte både hennes koreanska mamma och svenska mamma visade det. Lyssna! 🍒🍒🍒🍒🍒.
Oscar Stenström är ett namn jag aldrig hört talas om innan Natoförhandlingarna. Tycker det är toppen att han pratar och kan kasta lite mer ljus över hur det egentligen gick till. Intressant för politiknördar som jag själv, det är sällan man får insyn i sådana förhandlingar. Vad är exempelvis grejen med att man ska ge gåvor och att det är viktigt? Min åsikt är nog fortfarande att man inte tog sig an Turkiets krav på det sätt som behövs. ”Starka män” kan inte möta mjukhet, det föraktar dem, och Erdogan är en ”stark man”. 🍒🍒🍒🌸 för de som inte älskar politik men för de som gör det är det faktiskt 🍒🍒🍒🍒 ändå.
Författaren bakom Augustprisbelönade Jävla Karlar. Till skillnad från sin bok handlar sommarpratet ingenting om pappor, och inget om författarskap. Desto mer om rymden och tankarna kring det. Walden kan leverera en historia som får en att lyssna och ibland skratta till. Gillade! 🍒🍒🍒🍒.
Ett av de bästa praten i år kom enligt mig från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Han pratar om hur viktig kulturen är i vårt samhälle men att vi har tappat bort den. Särskilt fastnade jag för när han beskrev offentliga byggnader. Skolor ritades förut av de största arkitekterna, men är nu baracker. Vad menar man då, vad sänder man för budskap om utbildning? Att det inte är värdesatt.
Känner samma om sjukhus. Vad säger det, att jag måste jobba i ett fönsterlöst rum med linoleumgolv och trötta väggar? Man känner kanske inte att sjukvården är så högt aktad eller värdesatt, om min till exempel jämför med Serafimerlasarettet.
Jag tyckte också om att just Strannegård tar upp kulturen, i sin position som rektor för Handelshögskolan smäller det högre. Tycker om hans bildningsideal och önskar att svenska universitet var mer lika de anglosaxiska i den aspekten. En stark klase, 🍒🍒🍒🍒🍒.
Fotbollsjournalisten Olof Lundh pratar om dels att få dåligt rykte och hur det känns, och om socialt engagemang inom sporten. Även en del om komplexet över att var uppvuxen i en akademisk stad som Lund utan att vandra den klassiska väggen (också min hemstad!). Det här pratet rymmer många delar, själv hade jag velat höra mer om det sociala ansvaret inom sporten men tycker han är en duktig berättare så köper alla delar även om det stundtals kändes lite rörigt. 🍒🍒🍒🌸.
Kocken Niklas Ekstedt! Om vägen till att bli en kock av den kalibern han är. Jag har ätit på Ekstedt en gång, sommaren 2018. Extremt varm sommar så det var inte det smartaste draget att äta på en restaurang som utgår ifrån öppen eld. Tyckte det var mysigt att lyssna på och fint att hans föräldrar verkade så stödjande i hans kockbana. Man får ett enstaka smaktips (avslöjar: persilja + jordgubbar) nen han pratar en del om grundsmakerna och förankrar i sitt snack. 🍒🍒🍒🌸.
Sveriges ambassadör i Ryssland. Tyckte Karin Olofsdotter känns som en stencool kvinna. Hon pratade öppet och informerande om Ryssland och varför det är viktigt att vara kvar även om relationerna är urusla i övrigt. Förstår fortfarande inte varför hon ville plugga ryska i forna Sovjet och leva på svältföda men alla är vi olika… Förutom att innehållet är bra levererar hon också bra, duktig berättare. Därför: 🍒🍒🍒🍒🍒. Boom!
Tallest Man on Earth. Mysig röst men jag orkade inte alls hålla koncentrationen. Kanske var det för att jag åkte tåg och var lite illamående? Inte helt fair av mig kanske men får bara 🍒🍒 för jag minns knappt vad det handlade om. Minns dock när han sjöng en sväng, det var fint!
Det var inte så många prat ändå och kanske borfe jag vidga vyerna lite. Har i princip bara lyssnat på politikrelaterade prat, författare och kockar. Kanske de vanligaste kategorierna i och för sig. Någon som har ett sommarprat jag inte borde missa? Little Jinder kanske, känns som många gillade?
Om jag hade varit en professionell bloggare kanske detta inlägg hade skapats i början av juni så jag hade fått tipsa om några favoriter till sommarläsningen, men eftersom denna lilla skrivplats i allra högsta grad är ett hjärteprojekt kommer dessa tips nu.
Sommaren är så olika för mig. Ibland är sommaren lång och med massa fläng. Man kan klämma in läsning på tåget, flyget, bilen, på färjan. Korta böcker känns långa för de styckas upp. Ibland är sommaren mer vilsam och långsträckt. Tunga tegelstenar kan släpas med till sommarhuset och morgondoppet blir till läsning ända fram till lunch med havet som förgrund.
I år jobbar jag, och läser 4321 om kvällarna vilket lär ta mig hela sommaren i den här takten. Det känns okej ändå. Men här kommer tips på lite kortare romaner som jag älskar att läsa i sommartid, de har en ton som passar med ljumna sommarkvällar och pirr i luften, till när man kan andas långsammare och låta orden vila en stund inom en.
Rent hus av Alia Trabucco Zerán
Berättelsen i Rent Hus utspelar sig i Chile. Huvudpersonen försöker berätta något för oss på ett polisförhör, hon ska berätta sanningen om en historia som vi hemskt gärna vill veta svaret på. Exakt vad man vill veta förstår man inte först, men hon undrar om vi lyssnar, är vi där, hör vi vad hon säger?
Jag tycker att de första sidorna fångar essensen av boken såhär i efterhand. För huvudpersonen Estela Garcia är den som ser och hör allt, härbärgerar det inom sig, men ingen ser henne. Hon är osynlig för alla fastän hon är där i fysisk form. Hon bor i ett rum intill köket med en dörr som inte syns från utsidan. Hela hennes liv utspelar sig inom hemmets väggar, fast livet sker inte riktigt för Estela eftersom hon mest åskådar. Man tappar tid och rum under läsningen, jag tror boken är i nutid men det är omöjligt att veta när man vistas i Estelas värld.
Estela är uppvuxen ute på landet i Chile men tar sig in till stan för att arbeta som hembiträde hos en familj. Det är en man, en kvinna och sedermera deras bebis som växer upp till att bli en märklig och utmanande dotter. Familjen är inte elaka per se mot Estela men de ser henne som just ett hembiträde. Tycker hon beskriver det i början, att om man ser ens persons smutsigaste smuts kan man inte behandla den som en jämlike för att inte skämmas själv. Hon ska bara se, ta emot, aldrig ifrågasätta, aldrig döma.
Flickan i familjen dör. Med mening? Är hon mördad, är Estela misstänkt? Om hon tog livet av sig, varför? Och vem blir Estela Garcia av att alltid iaktta men ändå vara osynliggjord?
Boken passar till: En regnig och ruskig sommarkväll. Det är en bok som å ena sidan går snabbt att läsa men å andra sidan ibland griper tag i en med febrig iver och då behöver man ge den flera tekoppar och ett helt stearinljus så man får ro till att höra vad Estela vill säga. För mig är boken också ett politisk lager, så om någon är intresserad av samhällsanalys kan man ägna sig åt det genom historiens ord.
Baumgartner av Paul Auster
Baumgartner handlar om en man som heter just det i efternamn. När vi träder in i hans värld är han en relativt nybliven änkeman, och boken handlar om Baumgartner och hans liv. Vi följer med i hans nutid, i hans minnen, i hans tankar. Man lever som Baumgartner en kort stund. Fastän boken stannar vid och berör temat sorg, för Baumgartner älskade sin fru innerligt och verkar initialt vara stympad utan hennes närvaro, så handlar boken inte främst om det. Boken är lite underfundig och rolig stundtals, i huvudpersonens snärtiga tankar om sin omgivning. Man får också ta del av författarskap och att leva med orden, för det är något både Baumgartner och hans fru gör genom sina skribentarbeten. Vad är bokens tema egentligen? Det är nog kort och gott: livet.
Paul Auster var en skicklig författare, och också en jag inte läst så mycket av. Jag tycker han briljerar i den här boken. Personporträtten är så koncisa men ändå fylliga, orden vackra men sparsamma. Handlingen är inte det väsentliga. Jag lämnas med en känsla av dov kärlek och funderingar, och det kan vara en av de bästa böckerna jag läst på länge. Boken är hans sista verk, det är svårt att inte se hans ord som ett slags avsked till omvärlden.
Boken passar till: Långsamma dagar i en trädgård eller på en strand. Där man kanske har med sig en termos och en liten emaljkopp så man kan sippa, läsa, ta ett bad, låta badkläderna bli torka på ens kropp i solen, läsa lite till och vila. Den är kort och lättläst, men lämnar en med funderingar och tankar som man på sommaren kan få ta hand om på ett fint sätt om man har lite tid till övers. Tycker den passar alla (vuxna) åldrar.
The sun also rises (Fiesta) av Ernest Hemingway Och solen har sin gång på svenska
Den här läste jag för många somrar sedan tillsammans med en vän, vi brukade ha sommarbokklubb och diskutera sommarens verk på en septemberfrukost. Oftast brukade vi sitta på Pom & Flora på Odengatan och äta frukost, för att sedan dela på den grillade croissanten som är bredd med Poms egna hasselnötssmör medan vi ägnade hela förmiddagar åt att diskutera en enda titel. Jag tror detta var vår första sommarbok och den tog mig med storm.
Huvudkaraktären är Jake Barnes, iallafall för mig. En man som blivit skadad i kriget, men nu lever vidare i det glada tjugotalet ändå. Fast han kan inte riktigt leva ut det som han vill. Han är hopplöst förälskad i Lady Brett men kan inte göra något åt saken. Lady Brett älskar män, alkohol och sex så hon har både Mike och Cohn som kärleksintresse. Alla fyra hamnar i Pamplona under tjurrusningsdagarna och vi får följa relationsdramat.
Men i ärlighetens namn bryr jag mig ingenting om själva handlingen, för Hemingway visar sin förmåga att skapa miljöer och stämningar med ganska korta meningar som kommer efter varandra och skapar en tydlig plats. Boken är dekadent, huvudpersonerna utstrålar att de är osårbara, livet är deras fast bara för en stund, de är oförsiktiga, fulla, festande och jag bara älskar att läsa om tumultet på något vis.
Eller, för att sammanfatta som Alex på Goodreads: THIS BOOK IS ABOUT A MAN IN SPAIN HE GETS FRIENDZONED.
Boken passar till: Eftermiddagsläsning vid ett azurblå pool i ett spanskt bergigt landskap, medan man dricker ett glas tempranillo och äter platta marconamandlar vars salt svider lite på ens solsvedda läppar. Med den scenen tror jag man kan insupa Hemingway på bästa sätt. Passar personer man vill övertyga om att ”klassiker” kan ha något om man väljer rätt. Fast vet knappt ord detta kvalar in som en klassiker ens rent tidsmässigt.
Den sista sommaren av Gianfranco Calligarich
Inser att alla böcker hittills i inlägget har varit relaterade till min bokklubb, men det är ju fint att tänka att klubben fått prägla en under de här åren. Nåväl, Den sista sommaren lämnade mig begeistrad. Kände att nu har jag hittat ett alternativ till Hemingway! Läste på lite om boken och et visar sig att det är en kultförklarad 70-talsklassiker från Italien, som i samband med en nyutgåva blev översatt till flera språk samma år som jag läste den. Verkar inte finnas fler titlar översatta och ännu är lära sig italienska något som inte ligger högst prioriterat så det kanske inte blir mer böcker av Calligarich för mig…
Såsom Hemingway tecknar en historia med korta meningar så har Calligarich samma lätta penseldrag när han berättar om Leo som en het sommar flyttar till Rom för att uppfylla sin dröm om att bli journalist. Leo lever life för att sammanfatta det. Skriver, umgås med italiens kulturelit, dricker massa vin och tar med sig en och annan hem till den lilla lägenheten. Han är fjäderlätt och susar igenom de omtöcknade varma sommarnätterna tills han träffar Arianna. Arianna gör honom knäpp och kär, i den ordningen. Leo vet knappt vem han är innan Arianna och hon gör det inte enklare för honom.
Boken passar till: Placera dig i en park, ta med dig en kall peroni och en napolitansk pizza med riktigt lätt och tomatig sås. Glöm inte servetterna så boken inte flottas ner – men att läsa den med en italiensk setting är oslagbart.
Sommarboken av Tove Jansson
Går det att skriva en sommarlista utan denna klassiska titel? Jag läste den första gången 2022 och fler gånger tänker jag ta mig an den i framtiden. Tove Jansson har skrivit en bok som nog fungerar både för vuxna och små. Det är sommar på en skärgårdsö i Finland, där Sophia låter dagarna gå tillsammans med sin farmor.
Det blir inte mer sommar än i den här boken. Det är det lilla i det stora, farmor och Sophia upptäcker ön tillsammans. Det är havets kluckande och dess glitter, den vilande pappan, den karga växtligheten. Läs! Och om du har en yngre person hemma, är det nog en bok man kan läsa tillsammans. De olika kapitlen är nästan som noveller och man behöver knappt minnas vad som hände innan för att dyka in i boken igen.
Det var det hele. Inser att tre av fem böcker har huvudpersoner som är författare/journalister. Anar ett tema. Om någon har boktips till mig så tar jag mer än tacksamt emot!
Har spenderat min enda semestervecka på västkusten. Det känns så dramatiskt att skriva enda semestervecka, som att det skulle vara den enda i livet vilket inte är fallet för mig trots allt. Fick en så tydlig kontrast mellan Stockholms skärgård och västkusten eftersom jag först tillbringade min helg i Sandhamn, innan jag följde med Annas bil till Stocken i Bohuslän.
Inledde första morgonen med ett bad. Saltvatten alltså, en sak jag saknar i Stockholm. Är något som är mer renande med det salta, även om man får en klibbig hinna efter. Tycker alltid bräckt vatten känns smutsigt plus att mina flyta-runt-och-titta-på-himmel-stunder inte blir lika harmoniska om inte det salta hjälper mig på traven.
Åt en favoritfrukost och introducerade gänget till den lilla skålen nederst i bild. Stekta nektariner karamelliserade i honung och rosmarin. Började med detta som en sommarfrukost för två år sedan och inte kunnat släppa den sedan dess. Det vita kladdiga under är inte glass, utan turkisk yoghurt. Eller grekisk. Vilken man nu föredrar.
Vi fångade de soliga stunderna och åkte ut med Annas eka för att kika på små pittoreska gamla fiskebyar. Gullholmen och Käringön fick besök, tyckte båda uppfyllde precis allt man vill ha av en sommarutflykt i skärgården.
Titta på Gullholmen till exempel. Det är något så estetiskt tilltalande med de täta små husen som alla liknar varandra men står på olika nivåer. Är sällan andra miljöer som jag uppskattar tätbebyggelse iallafall, men föredetta (antar jag?) fiskebyar har ett undantag där.
Mest var det dock inte sol om man nu ska vara helt ärlig, utan regnet gjorde sig påmint med jämna mellanrum och ”omväxlande molnighet” känns som väderprognosens främst förekommande gissning under veckan. Var dock mysigt att bara vara samlade, och dåligt väder kan hjälpa till med fler gemensamma lässtunder än vad man hade unnat sig annars. Här ovan har ni mina kompisars bokval under veckan. Har själv bara läst Skärvorna, men är rysligt sugen på Supper Club. Minns när den kom ut 2019 och hur den hyllades då. Den känns dekadent, ett tema som jag ofta kan uppskatta.
Innan jag tar avsked för denna gång – finns det någon som tycker jag ska läsa Knausgård? Aldrig varit sugen men om man nu vill kalla sig en bokälskare känns det märkligt att undgå honom som fenomen. Vore fint om mina cirka fem läsare kunde hjälpa mig på traven där.
Min första sommarlovsbok fick bli Tre av Valérie Perrin. Har bara en vecka sommarlov men har ändå finns en stark förhoppning om att jag ska få läsa fler böcker denna vecka. Är på västkusten ihop med ett gäng kompisar, och just idag duggar det tätt så det kanske blir ett par lässtunder ändå.
Det här är andra boken av Valérie Perrin som jag läser, den första var Färskt vatten till blommorna som jag tror många kan känna igen iallafall omslaget på. Den läste vi i min bokklubb hösten 2022 och det var en bok som vi alla tyckte om, trots att vi är en blandning av personer som kanske tror att vi har svårare boksmak än så (pinsamt nog). Tre fick jag i julklapp av min brors tjej, och det var ett utmärkt julklappsval. Just den julen läste jag flera långa böcker efter vartannat (Skärvorna och Systrarna däribland) så jag sparade Tre tills en lite längre ledighet. Inte för att en vecka kanske är så lång ledighet men man tar vad man får.
Tre handlar om tonårsvänskap, om livsöden, om sorg, om skam. Liksom förra boken går texten fram och tillbaka från dåtid och nutid, och under berättelsens gång vilar föreställningen om att något dåligt har hänt vännerna emellan, men exakt vad får man inte veta. Greppet gör att boken blir bläddningsbar, man läser och läser och läser för att få veta vad som hänt. Fast man läser också för att Perrin är en så stark författarinna, hennes ord och meningar är vackra men de flyter samtidigt snabbt igenom en. Är imponerad av hennes sätt att komponera texter.
De tre vännerna Nina, Adrien och Étienne växer upp i den lilla byn La Comelle i Bourgogne och finner varandra första dagen i skolan. Varför vet man inte riktigt, kanske för att efternamnen kom efter varandra i klasslistan, kanske såg de något hos varandra intuitivt. Enheten är starkt sammansvetsad och går igenom barndomen och ungdomens steg ihop. De delar precis allt och berättar om sina första kyssar, första kärlekar, om existensiella tankar men samtidigt säger de ingenting alls. Hänger på utomhusbadet i byn, dricker vodkadrinkar och smiter in på den lokala klubben, spelar i band tillsammans. Nina växer upp hos sin morfar efter att ha blivit övergiven av sin mamma, Adrien är en älskarinnebarn och träffar sin pappa sporadiskt på obligatoriska luncher någon gång i kvartalet medan Étienne växer upp med syskon och sommarhus, ett vackert hem och överflöd som han delar med sig av till vännerna.
Trots att de är unga och sorglösa finns mycket svärta i deras liv. De går igenom död, ensamhet och det uttalade att inte vara önskad av föräldrar. De letar efter sina tillhörigheter i livet, vilka de egentligen är, och den djupt mänskliga känslan av att undra om man är älskvärd nog som barn förekommer mellan raderna.
Nutiden innehåller egentligen mycket mer; boken börjar med att Nina får reda på att Étienne ska dö. Det cirkulerar kring hans närstående död och en bil som hittas i den lokala sjön med en död kropp. Vuxenlivet har mer dramatik men det är inte de partierna som jag kommer bära med mig.
Temat om den oslagbara tonårsvänskapen som sedan slås sönder känns igen från andra böcker. Jag påminns bland annat om de svenska böckerna Trion av Johanna Hedman, och om Sandra Beijers bok Allt som blir kvar. Det villkorslösa som existerar i den åldern, och känslan av att man är en enhet som inte går att finna början och slut på. Man tror att vänskapen kommer vara för evigt, men problemet med att dela villkorslös kärlek så tätt med vänner är att man inte är utan villkor inför varandra egentligen. Så sårar någon en blir fallet mycket större än en vanlig vänskap, och inte lika förlåtande som vi är inför familj. Det är inte specifikt ett stort svek som händer i boken som förklarar allt, men ju mer man läser ju fler trådar får man till väven om varför de gled isär. Att väva ihop berättelsen en tråd i taget känns igen från Färskt vatten till blommorna. Jag tycker om greppet, men tycker att det fungerade ännu bättre i förra boken även om den dramaturgiska kurvan är snarlik om inte nästintill identisk.
Partierna om tonåren är det som färgar sig starkast hos mig efter att ha slagit igen boken och fått samla tankarna. Porträtten är välskrivna, miljön vacker och historien händelserik. Perrin är en skicklig författare och fastän boken är dryga 600 sidor lång känns det som jag slukat en kortroman.
Rekommenderar jag boken? Ja. Betyg? 4 västkustar av 5 (fast en svag fyra ändå) Vill jag läsa mer av Perrin? JA. Hennes första bok är numer översatt till svenska så den ska jag ta mig an.
Har någon här ute i etern läst Tre och vad tyckte ni?
Välkomna hit. Det ser torrt och allvarligt ut med två ord och en punkt men egentligen är meningen fylld av darr. Darr på rösten, darr i kroppen.
Jag har längtat efter att få ha en plats att skriva på igen. Som alla andra i min generation bloggade jag ett kort tag på högstadiet och sen på mina utbyten under utbildningen. Idag är det en marknad, man är en produkt, att blogga är inte lika avslappnat som förr. Sen läste jag Floras inlägg om folk som bloggar och insåg att man visst det får skriva en blogg utan hundratusentals besökare.
Så välkomna hit! Här kommer jag prata om böcker, resor, Stockholm och skönhet. Tror jag. Vi får väl se!
A T H E N A 