I min bokklubb brukar en av oss få hålla i att bestämma bok. Den personen vaskar fram några pärlor i utbudet, alltid aktuella, och lägger upp för omröstning. ”Farväl till Panic Beach” av Sara Stridsberg vann senast, visserligen efter tapper strid mot Karolina Ramqvists ”Den första boken”. Kul att det var två svenska böcker vi var taggade på, det vanligaste är att vi läser en internationell författare. Känns som den svenska litteraturscenen lever upp just nu! Eller så är det för att Augustpriset stundar man känner så… Nåväl, över till recensionen.

”Farväl till Panic Beach” är svår att ge en genre till. Vad är det, en utvecklingsroman? Inte riktigt. En uppväxtskildring? Inte exakt det heller. Men det är en berättelse om en huvudperson, främst, men inte riktigt det heller, Genom olika lager i både tid och karaktär försöker Sara Stridsberg visa oss en glimt av hur familjetrauman kan gå i arv och hur komplexa föräldrarrelationer kan vara. Det hon är skicklig på är att boken inte är strömlinjeformad på något sätt. Det är en hel del karaktärer som man blandar ihop, och efter diskussion i bokklubben har vi kommit fram till att det nog är med mening, för att visa hur beteenden kan gå vidare från generation till generation utan att personerna i fråga själva har mötts.

På många sätt är det också en bok om beroende och föräldrar som är påverkade, frånvarande och deprimerande. Att det finns sexuella övergrepp med i bilden förstår man mellan raderna, men både övergreppen och sorgen adresseras inte med tydlig hand.

Språket är stundtals så vackert att jag måste rekommendera att man läser med en penna eller med lappar. Vissa formuleringar glimrar och är meningar jag kommer spara länge. Ändå tycker jag boken är lite svår att till fullo uppskatta. Nog är Stridsberg en riktigt duktig författare, min känsla är att hon har full kontroll på vad hon skrivit fram. Jag känner mig för banal men jag saknar vissa bitar som jag tror är utelämnade med mening i allra högsta grad. Det är inte en roman om huvudpersonen per se men ändå önskar jag att vissa saker uttalas. Om varför vissa självmord sker, om övergrepp har begåtts mot henne eller bara andra och hur mycket hon vetat. Det är inte handlingen som är varför man läser boken, men jag hade velat ha lite mer av den. Tyckte dessutom att det var lite jobbigt att vissa karaktärer smälte ihop, fast att diskutera med bokklubben hjälpte mig att uppskatta det greppet (i efterhand).

Boken är bra, är man nyfiken på den så läs! För trots att den är exakt som all modenr svensk litteratur å ena sidan (missbruk, våld, sexuella övergrepp, grått grått grått) är den inte som någon bok jag läst av en svensk författare i närhet. Stridsberg är skicklig helt enkelt, och skickliga författare är alltid värda att ta del av. Eller nästan alltid iallafall, detta är ett sådant exempel.