Jag läste den mycket korta boken Atlantmannen när jag var i sommarhuset i Skåne. Den är trettio sidor med stor text, och bara enkelsidigt. Kanske är boken mer ett poem än ens en novell? För Duras skriver med sin karaktäristiska prosa. Den är vacker, orden koncentrerade till sitt yttersta, historien står i andra hand. Så är även Atlantmannen. Vad handlar den om ens?

Omöjlig kärlek tror jag, och olycklig sådan. Det är en man som skrider genom ett gammalt hotell, och en kvinna som som iakttar honom. Det är en kärleksdeklarering till honom, som han inte riktigt verkar förstå eller vilja ha.

Tydligen finns det något som är sant i orden, en slags transkription av filmen med samma namn som Duras gjorde vid atlantkusten. Den ska handla om hennes första möte med Yann Andreas, en man som jag förstår det som var homosexuell men blev Duras älskare till hennes död.

Jag försökte googla på detta men tycker det är svårt att få ett fullständigt grepp om den här historien och Atlantmannens roll. Det enda jag säkert kan säga är att den reflekterar Duras prosa väl, det vackra språket är precis så bra som det kan vara med hennes penna. Jag tycker ofta att det är vad Duras briljerar med, orden, men att hon inte är en särskilt bra historieberättare om man inte vill sitta och reflektera massor samtidigt. Därför passar hon bra i ett sådant här format tycker jag.

Duras är en väldigt spännande person och jag har inte förstått att hon egentligen var väldigt känd för sina filmer, ett bra tag mycket mer så än för sina texter. Under åren har jag läst en del Duras men min favorit är egentligen hennes bok Att skriva, fast kanske övertog Atlantmannen den rollen nu för att det är mer av ett verk än Att skriva.

Någon här inne som läst Duras? Vad tycker ni?