Mina senaste reservationer på biblioteket

Jag älskar bibliotek och minns nog alla bibliotek som jag använt genom åren. Lunds stadsbibliotek är självklart det som satt störst avtryck. När det var sommarlov älskade jag att strosa bland hyllorna, dra ut bokryggar och läsa baksidetext. Jag slukade allt, till och med stora pärmar med språkböcker och kasettband för att lära mig uttal, ”John and Sue travelled to Brighton on a holiday”. Stark dramaturgi i dessa gamla språkkurser… Numer är mitt närmsta bibliotek på Fältöversten i Stockholm. Eller egentligen bor jag närmare Kungliga biblioteket men inga moderna böcker finns att låna där. På Fältöversten har de nyligen renoverat och jag tycker lokalerna faktiskt är fina i sin modernitet trots allt. Ibland reserverar jag böcker och plötsligt dyker det upp ett sms om att komma och låna. Som små överraskningar i vardagen! Det är min vän Irma som tipsade om det, att köa på, även om det är hundratals före, för plötsligt kommer ett sms och det är dags att läsa. Jag var precis inne och reserverade en bok, och tänkte dela med mig av mina senaste titlar som köats. Alla bilder är från förlagens egna nedladdningsbara sidor, men stolekarna blev lite knasiga… Ni får hålla till godo!

Kammakargatan av Therese Boman
En av mina favoritförfattare än Hemingway och för några år sedan läste jag boken Den sista sommaren av Gianfranco Calligarich som gav mig samma ljuva känsla. Sandra Beijer beskrev på sin blogg att dessa böcker är som vykort från en specifik händelse eller tid, och skrev att Kammakargatan är en liknande slags berättelse. Ni kanske anar att mina förväntningar är alldeles för höga… Jag har läst Bomans bok Andromeda som jag tyckte om men ville ha ännu mer kvalitet av. Sen är jag extra spänd på att läsa då min vän Julia tyckte stilen och beskrivningarna om Stockholm hade kunnat vara något jag fått ur mig, den största komplimang jag fått kanske. Köplats undrar ni? 231.

Liken vi begravde av Lina Wolff
Jag har läst två titlar av Wolff, båda hyllade och båda lämnande mig med en känsla av att inte förstå vad som gör att andra älskade dem. Var därför inte så sugen på hennes nya titel tills två personer tipsade om just den, och jag nu känner mig nyfiken på om detta är hennes bok som får mig att bli ett fan. Boken utspelar sig faktiskt i Skåne, där man följer två systrar som växer upp som fosterbarn. Förutom Skåne som tema, något jag ju troligtvis kommer uppskatta, så är jag ändå nyfiken pga Wolffs egna väsen. Lyssnade på en podd där hon beskrev sin översättningsarbete av boken Hundra år av ensamhet och hennes angreppsätt var otroligt. Det är bara 638 personer före mig i kön.

Silke av Alessandro Baricco
Julia tipsade om boken Silke inne hos sig, och jag blev genast intresserad. Hon beskriver boken där språket är njutningen, med en lätt och luftig känsla. Korta klassiker är precis vad jag önskar att variera min läsning med, och ett språk som tilltalar är allt jag kan önska mig mörka vinterkvällar. Den här når mig nog snart, jag har köplats 1.

Body double av Hanna Johansson
En av Ds vänner, Emma, brukar vara himla fin med att tipsa mig om titlar hon läst och gillat. Body double var en av dessa tips och även Julia som jag nämnde ovan samt DNs sammanställning av boktips från 2025 nämnde denna titel, och även Ulrika tipsade via kommentarerna, så jag köar ivrigt på biblioteket. Och vet ni, det verkar vara min tur för vilken dag som helst när jag skriver detta, för den hanteras av ett bibliotek i detta nu.

Air av Christian Kracht
Okej jag verkar ha säkrat hela vårens läsning där inne på bibliotekets hemsida inser jag, för dessa böcker ska ju varieras med bokklubbarnas val också så det kanske var lite att ta i. Men när jag läste massor av årssammanfattningar om folks läsning från utgivna titlar 2025, då återkom Air gång på gång med beskrivningar som mästerverk och obeskrivlig. Kunde jag göra något annat än sätta mig i kö? Icke. Köplats: 388.

Nu väntar jag spänt på mina presenter från biblioteket!

Andromeda av Therese Boman

Det finns vissa teman i böcker som jag dras till. Om jag vet att boken handlar om skrivande, bokhandlar, förlagsvärlden, författarskap, då kan jag inte låta bli att tillsist läsa den. Therese Boman har skrivit boken Andromeda som jag fick höra handlar om just förlagsvärlden. Nu när jag själv har läst den tycker jag egentligen mest att den handlar om relationer som aldrig blir benämnda och kittlingen i den. Fast kanske också om litteratur och vad det kan få en att känna. Titeln, Andromeda, är förresten tagen från Sapfo som jag skriver om här.

Själv läst boken i ett sceneri som var värdigt temat tycker jag. Var uppkrupen i en lite väl mjuk fåtölj på Soho house i London. Det spelades stillsam musik i bakgrunden, regnade utanför de mörka fönsterna och jag drack min beryktade cosmopolitan som jag tjatade om i det här inlägget.

Boken gick snabbt att läsa, orden rann förbi men det är inte den enda kvaliteten som avgör om en bok är bra eller inte, tyvärr. Jag uppskattade att boken hade ett litterärt tema. Jag kan känna igen mig ingen av huvudpersonerna Gunnar som tycker annat om litteraturen, kanske kallas han mossig men han har sådana poänger att jag själv känner mig som en 70-åring man. Den andra huvudpersonen är ung, den är hennes perspektiv vi följer först, om hur hon otippat nog får en plats på ett förlag och höjs av Gunnar fastän hon inte visat sina armbågar än. Just deras relation är det stora temat – vänskap över makt, ålder och könsgränser. Ligger det alltid ett sexuellt korn i en sådan relation eller kan man bara ha ett utbyte utan romantik? Jag tycker just denna del beskrivs väl och värdigt. Tanken måste passera för båda, men vad man gör av en sådan tanke är vad som avgör.

Boken säger mig många klokheter, den är intelligent på ett sätt jag uppskattar och den är inte sådär nordiskt grå och snorig som många svenska böcker oftast faktiskt är. Den är ett vackrare ting än så.

När jag läser dessa avsnitt som jag sparat, får jag en ljusare blick på texten än när jag faktiskt läste den. För även om det skrivs klokskaper och ger perspektiv jag saknat, fångar inte boken mig på djupet.

Kanske är det jag-perspektivet? Det är ett klurigt perspektiv att skriva ifrån och svårt att behärska, men gör man det, då är det ett otroligt grepp att ha kring läsaren. Sitter inte jag-perspektivet helt kan det bli alienerande och lite tomt? Och det kanske just är det sistnämnda jag känner av. Önskar en fyllighet i berättelsen som man inte kan nå med det perspektiv som ges. Egentligen är det samma berättelse som sägs ur varsitt perspektiv, så det är inte alltifrån många sidor som är just historien. Sofie berättar sin del av historien, sen läser vi Gunnars tankar kring samma tidsperiod. Kanske hade jag känt annorlunda om jag läste boken mer som en lång novell och inte en bok, kanske hade den känts fyllig nog då.

Det kan också bero på att rösterna är lika varandra. Det är två jag-perspektiv som låter likadana. Det är svårt att skriva bort en röst, det är därför jag-perspektiv är klurigt. Författarens ton brukar ju lysa igenom, och ska man ha två olika ”jag” behöver enda delen iallafall inte vara lik den vanliga tonaliteten. Otroligt svårt, vilket märks.

Trots det grät jag en skvätt, även om jag menar att jag inte riktigt fångades av det hela. Så det är ju motsägelsefullt. Det förstår jag. Kanske var vissa drag i Gunnar som jag så starkt kände igen mig i som trots allt tog.

Jag rekommenderar ändå boken, trots mina veligheter här ovanför. Den är olik den andra svenska moderna litteraturen som oftast höjs och den har många fina kvaliteter. För mig var den en trea men jag hade hoppats på en femma för att den på pappret innehåll det jag önskade. Dock är den så enkel att läsa trots fint språk, att är man nyfiken är det bara att ta sig an den.

Läser ni något just nu?