Den här boken tycker jag funnits i mitt blickfång länge, det är flera runt om mig som läst den och omslaget står ut på något sätt så ögat söker sig snabbt till den. När min bokklubb spelade julklappsspelet i december vann jag Senseis portfölj till min stora glädje och läste raskt på mörka bussfärder ut genom Stockholm om morgnarna. Boken berättar om ett möte mellan Tsukiko och hennes gamla lärare som benämns Sensei. De råkar äta på samma kvartersrestaurang upprepade gånger och mellan dem formerar sig en odefinierbar relation.

Boken är japansk i sin stil på så vis att maten får en stor plats. De äter saltad schalottenlök, rökt bläckfisk, skivad lotusrot och mycket annat som jag har svårt att föreställa mig smakerna av, men som känns viktiga för kulissen som målas upp i berättelsen.

Relationen den här duon emellan är speciell och på många sätt svår att ringa in. Deras möten är slumpmässiga med få försök till egna träffar och det vilar ett slags medmänskligt utbyte i luften men ingen tydlig sexuell anspänning, utan en generationsöverskridande vänskap till en början. Tsukiko känns ganska ensam, hon är 38 år och arbetar på kontor med få vänskapliga relationer utöver den med Sensei. Hon verkar ha ett något komplicerat känsloliv, både inför Sensei men också inför sin omgivning generellt.

För mig handlar boken om relationers olika uttryck, hur det kan upplevas och ta plats på varierande sätt mellan personer men också att det är kulturberoende till viss del. I början påminner den här dynamiken mellan huvudkaraktärerna mig lite om den som skildras i Andromeda av Therese Boman, likheterna i det där odefinierbara, den ena är en äldre man och den andra yngre kvinna men sexuellt utbyte är inte det som efterfrågas. Båda fångar initialt in hur en slags generationsöverskridande relation kan vara svår att kategorisera. Nu utvecklar sig duon i Senseis portfölj åt ett annat håll visserligen, för här uppstår en slags kärlek som till en början är okänd.

För mig känns Senseis portfölj som en värmande liten pärla. Tyckte den hade hög mysighetsfaktor och själv lockas jag av det japanska sättet att skriva, det är en fröjd att bryta av sin vanliga läsning med en helt annan stil.