Vi landade mitt i natten. Inga transportmedel från Arlanda fanns att tillgå, tullen var stängd, vi var kantstötta av att ha suttit bakom ett skrikande barn under resan. Åkte hem till D, så konstigt att vara hemma i Sverige igen. Allt är rent, lakanen sköna, man känner igen sig.
Vi vaknade till det mest disiga Stockholm jag sett på länge. Vädret erbjöd enstaka plusgrader och moln, bara moln så långt ögat kunde se, vilket visserligen inte var så långt i den skumma sikten. Jag traskade till jobbet, drack kaffe för att överkomma tidsskillnaden. Köpte poke bowl till lunch, tänkte att jag har paus från thaimat men D var minsann sugen på Tom Ka Gai redan så jag tänkte noterade att det blir mitt nästa matprojekt.
På eftermiddagen värkte min kropp. Av trötthet? Flyget? Sjukdom? Jag packade upp ändå upp hemma, små små fragment av resan installerade sig i hemmet. En liten skål jag fick av kokosglass-stället på Koh Mook, nudlar jag köpte i Phuket Old Town, ett bokmärke från Koh Lanta, torkad mango från flygplatsen i ett desperat försök att handla upp de sista kontanterna.
Sen smög jag ner i källaren och hämtade upp mina pjäxor. För även om jag saknar solen, sanden, att vara ledig och äventyra med D så kan en sak trösta mig och det är skidor. Mina pjäxor satt så hårt förra säsongen att stortånaglarna blev svarta och föll av. I år vill jag ha en mjukare säsong så trots jetlag satte jag mig på cykeln i kvällsmörkret och tog mig till alpingaraget för lite hjälp. I helgen får jag åka på mina lagg. Livet är givmilt.
Heja vintern. Du är fin du med.
A T H E N A 