Påsk och saltgurkor

Påsk, en av flera högtider med traditioner men inte lika många och lika tydliga. Kanske för att påsken är ombytlig, väljer olika delar av våren att bre ut sig på. Ibland mitten av april med värmande sol, ibland mitten av mars med isande vindar. I år är vi i Skåne och jag funderar på vilka påsktraditioner jag bär med mig.

På påsk vill jag äta ägg, leta ägg, måla ägg, hänga upp glasägg. Det är vad jag önskar. Gärna få lugn i kroppen. Läsa lite, äta godis, kanske ett vårigt bad i havet om andan faller sig på.

I år är vi förkylda, alla utom mamma. Det är jag, D, mamma och pappa i Skåne. Skåne, där jag är ifrån. Med åren blir vissa saker viktigare. Folk funderar på sin bakgrund, sitt arv, vad de lämnar efter sig. Det är väl därför folk släktforskar i absurdum när de blir äldre. Berättar om sin gammelmorfars morbrors kusinbarn som var en viss general. Undrar om jag själv kommer bli likadan.

Jag funderar på just Skåne. Här är jag född och bodde tills 18 års ålder. I många år höll jag starkt i det, mitt skånska ursprung, men jag ska erkänna att det blivit svagare med åren. Kanske för att hela familjen bor i Stockholm nu. Kanske för att det Skåne jag besöker numer inte är det Skåne jag växte upp i. Min uppväxt är på Lunds kullersten, men mitt nutida Skåne är på Näset med vänner utspridda i hus nära Malmö. Platserna är inte samma även om människorna är det.

På vägen ner till Skåne gjorde jag några desperata påskköp. Efter tre dagars sjukdom i soffan återuppstod jag med begränsad energi och en riktigt rälig slemhosta. Gick klart några ärenden, gick förbi Matbah vid Hötorget. De säljer persisk saltgurka från 1&1. Jag köpte två burkar, lämnade den tredje och sista på hyllan. Det är enkelt att vara hobbypsykolog, man försöker ta kontrollen över det man kan. Internet har varit nedstängt i en månad. Jag får väldigt sällan fatt i någon. Om någon av oss utanför Iran får kontakt skriver vi det i en gruppchatt. Snart kanske man inte kan exportera mina favoritsaltgurkor längre på grund av kriget, det är den tanken som slår mig på vägen förbi Matbah, det är därför jag köper mina två burkar. Lämnar den tredje ifall någon annan får samma desperata insikt. Som att saltgurkorna betyder något i sammanhanget, det är väl ett surrogat för människorna jag önskar jag kunde med visshet veta när jag får återse. Ett surrogat för ett land som jag har alla rötter ifrån och ändå kan så lite om, men där jag håller hårt i det som är bekant för mig. Saltgurkorna, granatäpplejuicen, körsbärsmarmeladen, det fluffiga basmatiriset, ketchup på panpizzan. Min familj.

I bilen till Skåne säger mamma att moster ringde på vägen hem från jobbet till bilen. På något sätt gick samtalet igenom. Hon fick prata med kusinerna också, de mår bra, livet är ovisst, de väntar och ser. Mitt hjärta lättar. Känns fjäderlätt i bröstet hela vägen ner, de mår bra, de finns kvar, snart får jag kanske se dem igen, som jag längtar.

Glad Påsk💛