Höst på Tyge & Sessil, Huddinge och Hälsingland

En helg för några veckor sedan gick till historien som min mest höstromantiserade någonsin.

På fredagen sågs jag och D efter jobbet för att ta varsitt fredagsglas på vinbaren Tyge & Sessil som ligger vid oss.

Jag drack något väldigt lätt pinot noir som nästan smakade rosé, inte en favorit men kul att prova. Vi slurpade i oss vars två ostron innan jag åkte till Huddinge och lät min vän Cilla bjuda mig och ett helt gäng med tjejer på middag. Alltså tjejmiddag, så mysigt koncept? Det blev en höstig gryta, potatisstomp och mustigt rödvin. Så med den kvällen i ryggen vaknade jag lite omtöcknad till min väckarklocka på lördagsmorgonen. Tåget mot Hudiksvall avgick 08:20, så det var bara att raskt klä på sig och koka en termos te.

Det tog perfekt lång tid att sitta på tåget till Hudiksvall. Kunde redigera en forskningsartikel som behövde rätt mycket arbete innan den skulle (återigen) skickas till en tidskrift. Inget av mitt skrivande är särskilt belönande kan jag meddela, längtar tills det finns något publicerat att fira.

Väl framme var det bara att svida om till något sånär funktionella kläder för vi hade bestämt att svampplock stod på schemat. Egentligen är det lite sent på säsongen men en ovanligt varm höst regn i Hälsinglands skogar gjorde oss hoppfulla.

Med all rätt. Vi klev in i skogsbrynet och genast lös massa trattisar med sina hattar, redo att bli plockade i mängder och nerlagda i flätade korgar. Har plockat svamp två gånger i livet, bägge gångerna här i skogarna kring mina vänners barndomsgård, och kommit hem med sådana mängder att det är oförskämt.

Vi passade självklart på att fika också. Systrarna hade kokat kaffe och packat ner äpplekaka som vi mumsade på. Kände en stark tacksamhet för livet på ett nästan klyschigt vis. Behövde krama mina vänner och säga ”gud vad mysigt det här är” flera gånger. Kanske är det inte klyschigt och kanske är det helt naturligt ändå. Naturen gör en ödmjuk och att få stå i en mäktig gammal skog, få plocka något ätbart direkt från marken, få umgås med snälla och kloka själar… Det är klart att man känner sig ödmjuk och tacksam inför att man får leva livet så.

Vi åkte hem till gården sen för att bre ut våra svampar. Louise och jag rensade, medan Julia och Iris reducerade sina många liter rödvin i en kastrull som skulle bli sås till kvällen.

Från svampplock till bakstuga. Jag sa ju att det här var den höstigaste helgen någonsin? För det var det iallafall. Vi åkte till en gullig stuga där man kan baka fritt på häll.

Systrarnas mamma hade satt en deg till oss som vi skar upp till små bollar och kavlade ut, ganska tunt. Sen kunde man rulla en nagg över, en syssla som gjorde mig barnsligt peppad. Varför det är så roligt vågar jag inte spekulera i, men hade kunnat rulla naggen i flera timmar. Om man inte naggar tillräckligt djupt så lyfter det yttersta skiktet på brödet, lite som ett pitabröd ni vet?

Systrarnas mamma med vänner hade kavlat en miljon tunnbröd innan vi började baka. Ett dagsverke som heter duga. När vi åt middag ihop på kvällen tänkte jag att de verkligen hade gjort sig förtjänta av en värmande måltid. Då åt vi, förutom flera liter rödvinssås, också lammstek med potatisgratäng och en otrolig gremolata till. Hade kunnat äta den i skål med sked. Allt smakade så gott… Drömmer mig tillbaka till den måltiden. Lammet var från gården bredvid.

Dagen blev natt, och efter natten grydde solen. Det var vackert att se solstrålarna leta sig fram genom molnen och lysa upp gårdsplanen.

Iris var ute och red på morgonen, och sen ville vi kika på stallet. I samma veva fick vi hälsa på några lamm som tillhör gården bredvid. Deras ull är så vacker.

Älskar den här platsen och min hjärna fylls av romatiserande bilder av hur det är att växa upp med naturen och samspelet med den som en del av sitt liv. Självklart kan jag logiskt sett förstå att det finns utmaningar och nackdelar med det också, men i stunden när man står där och iakttar… Då undrar jag om det inte är lösningen på all ens stress och oro. Att komma närmare människans ursprung.

Något höstigt vi inte hann med var att pressa äpplen till must. Däremot fick vi smaka den helt galet goda musten på morgonen. Det hamnade på listan av nästa års höstaktivitet.

Den blåa himlen är lite av ett spratt för vände man blicken åt andra hållet hopade sig svarta arga moln i massor. Men den soliga promenaden var det sista vi gjorde på denna helg innan kosan bar av söderut igen. Hälsingland, I will be back.