Tudelad, här och ingenstans

Har fler pågående utkast, vill få skriva om ljuva dagar i ett somrigt Småland med vallmon utslagen, om seglingen och våra bravader. Vill få se tillbaka på midsommarhelgen och blomster. Men en del av mig är inte riktigt här. En del av mig är i Tehran, tänker tillbaka på dess backiga gator och bergets konturer. Tänker på bergsfoten där min släkt bor, på utsikten från lägenheten, på restaurangerna kring Tajrish. Jag minns bokaffären med det mysiga caféet som nu är sönderbombat, på den Blå ankans restauranginredning som är smulad till damm, på trädgårdsmästaren som tar hand om alla blommor i området där jag brukar vara, var är han undrar jag. Hela Tehran ska evakuera men han har två barn och lite pengar, inte har han någon annanstans att ta vägen. Jag tänker på hur all crypto försvunnit ur de ungas sparportmonnäer som inte kunnat samla den egna valutan med den stadigt uppåtgående inflationen. Jag tänker på mig själv, på hur mycket jag saknar min släkt jag inte vågat besöka på tre år sedan UDs inreseavrådan. Jag tänker på våra soliga dagar vid deras sommarhus, när vi latat oss i poolen och ätit aprikoser direkt från trädet som varit solvarma och smält i munnen. Minns den myllriga basaren, frukthandlaren som låter en pressa granatäpplen så en hel flaska fylls. Minns maten, maten, maten med saffransdoft och drösvis med färska kryddor. Längtar till att få äta tillsammans med min släkt. Längtar till deras sångröster, ackompanjemang med traditionella instrument, till min morbrors stämma när han reciterar poesi.

Jag undrar hur de mår. Ibland får man svar, en kort snutt, de mår bra, de är osäkra på hur framtiden blir, de undrar hur staden klarar sig. Men sedan är internet borta länge igen och oron i magen växer. Hoppas de mår bra.