Jag längtar till havet

Jag har tänkt mycket idag. På ens existens och varför man finns. På om det är meningen att man egentligen bara ska sitta vid havet och titta på vågorna, gå en promenad i skogen, äta björnbär från en taggig buske. Eller om det är meningen att man ska göra karriär och pausa med det där ovan nämnda, att kontrasterna skapar njutningen, att man inte hade varit nöjd med det lilla. Tankarna känner jag igen, för jag har jobbat natt. Det slår aldrig fel för mig, när jag vaknar efter att ha sovit på dagen så kommer den existensiella diskussionen obönhörligen.

På natten existerar man i ett undantag. Korridorerna är nedsläckta på sjukhuset, vi är färre där. Alla andra sover och själv är man vaken. Försöker få patienter att komma till ro, ordinerar sömntabletter, undersöker någon som får ont där mitt i natten. Då tänker jag ingenting på min egen roll i det stora, min roll på sjukhuset är tydlig, det finns en anledning till att jag är vaken fastän min kropp vill sova. Ibland är det meningsfullt, som när hjärtinfarkten plötsligt sker för någon och vi alla är på spänn, liv ska räddas, göras bättre. Ibland är det mindre tydligt för mig om poängen med min vakenhet är bättre utfall för människor, som när det akut måste vaskas fram en vårdplats med hjärtkompetens, den stackars trötta damen med tusen diagnoskoder i sin journal måste väckas vid 02 för att flyttas till en helt annan del av sjukhuset, på en avdelning som egentligen behandlar något helt annat än vad hon är här för.

När jag går hem i morgonsolen ser jag andra på väg att starta sin dag. Då kan jag känna ro, trots allt, att vara utanför det alldeles välbekanta och invanda. Får gå en annorlunda väg.

Sen vaknar jag. Ofta bultar hjärtat hårt och jag mår illa. Som att vara riktigt bakfull, så känns det för mig efter nattpass, och så även huvudet med tankarna. Ibland resonerar jag att det inte är meningen att livet ska granskas när man är ur balans. Men ibland undrar jag om tankarna trots allt är ärligare då? I det där undantagstillståndet. För visst finns det människor som tar rekreationella droger för att komma ur sitt vanliga jag, för att se saken med en klarhet som bara går att frambringa om man inte är precis sitt vanliga jag, eller kanske är man närmare sitt jag och sin själ?

Vad är slutsatsen? Jag har ingen slutsats. Inte idag heller, mer än att jag impulsivt och med alldeles en för hög prislapp bokar en resa till havet även kommande helg.