Bohuslän, båtfärder och karga klippbad

Har spenderat min enda semestervecka på västkusten. Det känns så dramatiskt att skriva enda semestervecka, som att det skulle vara den enda i livet vilket inte är fallet för mig trots allt. Fick en så tydlig kontrast mellan Stockholms skärgård och västkusten eftersom jag först tillbringade min helg i Sandhamn, innan jag följde med Annas bil till Stocken i Bohuslän.

Inledde första morgonen med ett bad. Saltvatten alltså, en sak jag saknar i Stockholm. Är något som är mer renande med det salta, även om man får en klibbig hinna efter. Tycker alltid bräckt vatten känns smutsigt plus att mina flyta-runt-och-titta-på-himmel-stunder inte blir lika harmoniska om inte det salta hjälper mig på traven.

Åt en favoritfrukost och introducerade gänget till den lilla skålen nederst i bild. Stekta nektariner karamelliserade i honung och rosmarin. Började med detta som en sommarfrukost för två år sedan och inte kunnat släppa den sedan dess. Det vita kladdiga under är inte glass, utan turkisk yoghurt. Eller grekisk. Vilken man nu föredrar.

Vi fångade de soliga stunderna och åkte ut med Annas eka för att kika på små pittoreska gamla fiskebyar. Gullholmen och Käringön fick besök, tyckte båda uppfyllde precis allt man vill ha av en sommarutflykt i skärgården.

Titta på Gullholmen till exempel. Det är något så estetiskt tilltalande med de täta små husen som alla liknar varandra men står på olika nivåer. Är sällan andra miljöer som jag uppskattar tätbebyggelse iallafall, men föredetta (antar jag?) fiskebyar har ett undantag där.

Mest var det dock inte sol om man nu ska vara helt ärlig, utan regnet gjorde sig påmint med jämna mellanrum och ”omväxlande molnighet” känns som väderprognosens främst förekommande gissning under veckan. Var dock mysigt att bara vara samlade, och dåligt väder kan hjälpa till med fler gemensamma lässtunder än vad man hade unnat sig annars. Här ovan har ni mina kompisars bokval under veckan. Har själv bara läst Skärvorna, men är rysligt sugen på Supper Club. Minns när den kom ut 2019 och hur den hyllades då. Den känns dekadent, ett tema som jag ofta kan uppskatta.

Innan jag tar avsked för denna gång – finns det någon som tycker jag ska läsa Knausgård? Aldrig varit sugen men om man nu vill kalla sig en bokälskare känns det märkligt att undgå honom som fenomen. Vore fint om mina cirka fem läsare kunde hjälpa mig på traven där.