Österlen, denna numer mytomspunna kulturplats. När jag växte upp besökte jag Österlen titt som tätt, mest Borrby (vi har här förra året och besökte Gertie bland annat) och Kivik för äppelmarknad, samt Stenshuvud någon gång då och då för exkursion. Min relation till den här delen av Skåne var inte djupare än så, en plats där folk hade sommarhus ungefär. Numer känns det som jag, utöver kanske stora delar av kultureliten i Stockholm, ser Österlen med andra ögon. Det är så mycket som händer i kulturväg och restaurangväg.

Vi började utflykten med att besöka vår vän Eli, en av alla som har sommarhus här och liksom många av mina vänner har en koppling dit via mor-och farföräldrar som är från platsen. Vi åt middag ihop med resten av gänget som gästade innan det blev dags att ta bilen några ynka minuter bort till en gammal lada.

Mörka moln tornade upp sig och gav vittring om något som kunde komma men aldrig kom.

Vi skulle se De bergtagna, en pjäs baserad på ofärdiga alster av Victoria Benedictsson. För den som läst Liken vi begravde (länk till min recension) så kanske namnet känns igen – det är författarinnan från Hörby som skildras mellan sidorna på huvudhistorien.

Här har vi delar av gänget!

Vi drack Tosterups äppelmust och väntade spänt på föreställningen.

Det var en underbar uppsättning! Dels bidrog denna ensemble till stämningen både före, under och efter med sin musik och sen var skådespelet verkligen så otroligt bra! Jag älskade det! Så mycket känsla! Scenen var liten och intim, vi satt i smala bänkrader och vid små cafébord vid sidan av scenen, något jag tror bidrog till den här känslan av att vara mitt i händelserna.

Elis syster och man lyckades gå på teater med en ettåring och jag blev gruvligt inspirerad.

När morgonen kom vaknade vi till riktigt väder och himlens gråhet gjorde förmiddagsljuset skumt. Vi var uppe sist och medan jag tuggade macka var underhållningen på kortspelarna bredvid stor.

Morgonkaffet dracks ur, och vi gick en sista liten promenad med Eli mellan fälten. Hon fick peka ut de gamla markerna: var hennes morfar växt upp, vilka hus som var deras, vilka grannarna var. Vi kramade henne hejdå sen och styrde kosan till Borrby – men mer om det en annan gång.